Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
elever, emedan man anser det nästan som
ett slöseri att gifva en anständig betalning
för »de lätta begynnelsegrunderna», så
måste man obetingadt gå in på, att under
sådana förhållanden saken ej kan gestalta
sig annorlunda. — Här finna vi sålunda barn,
som bearbeta klaviaturen på ett sådant sätt,
att man hvarken kan kalla det pianospel
eller musik, emedan allt begrepp om
anslag saknas; der se vi barn som spela
fyr-händigt med läraren och som väcka
för-äldrarnes stolthet, utan att i verkligheten
hafva hunnit längre, än att de
dressyrmes-sigt lärt sig spela utantill en efter gehör
uppfattad melodi, hvarvid den venstra
handen mekaniskt följer den högra, men någon
notkännedom kommer ej ens i fråga. Än
höra vi en lärjunge, som i likhet med ett
positiv innehar konsten att spela tre eller
fyra moderna stycken, men som ej är i
stånd att spela från bladet ett aldrig så
lätt stycke; än höra vi en som arbetar
mera än krafterna räcka till på något
be-römdt stycke af en stor mästare, hvilket
på ett jämmerligt sätt misshandlas, trots
att han i sin fåvitskhet och inbillning stolt
påstår sig spela Beethoven, Mendelssohn
o. s. v.; eller ock fa vi höra en som
dagligen i fem timmars tid tröskar med
teknik, men som aldrig lyckas komma till ett
själfullt föredrag, emedan ifrån början allt
för mycket blifvit sörjt för den förra, allt
för litet för det senare.
Af allt detta finna vi, att med musiken
i hemmet ännu ingalunda är så beskaffadt,
som det borde vara med hänsyn till de
oerhörda summor, hvilka
pianoundervisningen redan uppslukat.
För att börja med undervisningen
fordras sålunda icke endast det, alt barnet
I har lust för saken och musikaliskt gehör,
dess fingrar böra äfven vara så pass starka,
att hvar och en af dem utan anlitande af
armen eller handleden genom blotta
trycket kan bringa tangenterna att ljuda. Med
tummen och fingrarne närmast denna kan
detta vid 5 eller 6 års ålder stundom
åstadkommas, men ej med 41de och s:te
fingrarne.
En samvetsgrann lärare antager derför
ingen lärjunge af denna eller högre ålder
utan att förut hafva vid lärjungens
instrument pröfvat, om den erforderliga kraften
i alla fem fingrarna är till finnandes,
åtminstone så nära som möjligt. — Ty af allt,
som skall läras under den första tiden, är
ju det riktiga anslaget (strängt legato) det
vigtigaste! —
Befintligheten af denna fingerstyrka
gif-ver sig till känna, om lärjungen är i stånd
att med högra handens tumme nedtryckt
på undertangenten c (eller annan
undertangent) hålla denna i detta läge och låta
de öfriga fingrarna i ordning från tummen
anslå de under dem liggande tangenterna
på så sätt, att fingrarna äro böjda och
träffa tangenten lodrätt samt att andra
fingern släppes upp när den tredje anslår sin
tangent o. s. v. Likaså måste i omvänd
ordning femte fingern höja sig, när den
fjerde slår an, fjerde höja sig när den tredje
slår an o. s. v. — Så som man skall finna
är det tummens qvarhållande, som härvid
bereder eleven största svårigheten; ty
benägenheten att lyfta den samma är
oupphörligt rådande, alldenstund armen sedan
kunde medverka att göra saken helt lätt.
För att fullkomligt omöjliggöra detta be-
höfver man blott lägga handen på
lärjungens tumme och såmedelst hålla den qvar
på klaviaturen. Kan nu ej lärjungen
utföra detta i 6:te eller 7:de året, så kan han
åtminstone i 8:de, 9:de eller io:de komma
ut dermed; ty i den menskliga handens
bygnad råder samma olikheter och
förändringar, som i alla andra skapelsens
verk. Dessutom är ett fortsatt långvarigt
öfvande af dessa fyra toner —
naturligtvis omvexlande med högra och venstra
handen — ett förträffligt medel till
fingrar-nes stärkande. I legatospelet bildar det
grundvalen och detta är i afseende på den
tekniska sidan af pianospelet luifvudsaken
under de första två eller tre åren.
Om derför någon påstår sig kunna lära
barn om sex år att spela piano, så heter
det, lindrigast sagdt, att lofva mer än man
kan hålla. Visserligen kunna äfven
sexåringar bära på en stor nolväska och
uppbringa en lärares elevantal till en
respektabel storlek; men om en skolmessig
pianoundervisning kan under denna ålder
endast. högst sällan blifva fråga. Fingrarna
måste framför allt passa till instrumentet,
och detta är något, som ofta nog ej tages
i betraktande hvarken af föräldrar eller
lärare. Sjelfva undervisningen har att
befatta sig med två saker, hvilka alltid måste
gå sida vid sida med hvarandra och aldrig
få skiljas. Dessa äro läsfärdigheten och
spelfärdigheten. Den senare kan man
uppnå genom blott mekanisk öfning, den
förra endast genom själsarbete. Men
föreningen af båda dessa färdigheter är
endast möjlig då, när undervisningsmaterielet
är lämpadt härtill. För att nu tillgodose
båda dessa riktningar måste derför i
öf-ningsstyckena hela läroämnet träda
lärjungen för ögonen såsom lefvande exempel
och bilda en oafbruten kedja af logisk
följdriktighet. Utgående från det enklaste,
måste det ena ansluta sig till det andra,
till dess under det gradvisa
framåtskridandets rörelse en klar bild af tonbygnadens
sammansättning utvecklar sig hos lärjungen.
Ju mindre de steg äro, hvilka förmedlas
genom öfningsstyckena, desto större skall
antalet vara af de stycken, som under en
viss tidrymd blifva inöfvade. Antalet af
dessa stycken visar oss måttet af den
uppnådda läse- och spelfärdigheten. Att
veckor igenom tråka med ett enda stycke
be-höfs hvarken i ena eller andra fallet.
Men öfningsstyckena hafva äfven att
verka i en annan riktning, om det rätta
målet skall uppnås. All möda är
nämligen fruktlös, om icke lärjungen genom det
som han spelar eggas till förnyad sträfvan.
Den fröjd han känner öfver välljudet i ett
af honom inöfvadt stycke bör vara en
sporre för hvart och ett följande.
Melodier, hvilka slå an på det barnsliga sinnet,
med harmoniska vändningar, som passa
för en nybörjares fattningsgåfva, och detta
allt i välbildad form fjerran från allt
trivialt, är det som utgör de faktorer, ur
hvilka en förnuftig musikalisk bildning låter
utveckla sig.
Den enkla sångsatsen i dess tusenfaldiga
former är derför det område, på hvilket
lärjungen under de tre första åren har att
röra sig. Det skall sedan visa sig om och
när förmågan sträcker sig så långt, att man
med små sonatiner kan öfvergå till
klassiska verk. Att denna öfvergång af
tekniskt bildade lärare allt för tidigt i allmän-
het företages, är äfvenledes en sak, som
har sin grund i brist på pedagogisk
bildning. Man betänke blott hvad sonate
patheiique och den s. k.
»månskenssona-ten» af Beethoven fått lida genom
behandling af händer, som ej varit dem vuxna!
Öfverskattande af krafterna; gripandet.
efter saker, som ännu ligga fjerran från
den verkliga förmågan; villomeningen att
öfvervinnandet af svårigheterna i ett stycke,
som man ej har förmåga att utföra, nog
med tiden skola genom utomordentlig flit
öfvervinnas; hvartill kommer att många
föräldrar ej kunna afvakta den tid då
barnets produktionsförmåga inträder,
hvarige-nom lärarne ofta förledas till brådstörtadt
pådrifvande; — allt detta kan man anse
såsom orsaker till att musiken i hemmet
i vanligaste fall icke är hvad den borde
vara.
Allt vetande är för hvar och en
tillgängligt; men att i hastiga språng uppnå
det är endast för högst få en möjlighet.
Skall tonkonsten derför blifva en allas
gemensamma egendom, så måste vägen till
densamma vara sä jernnad, att hvar och
en med god vilja kan bringa den till den
punkt af fullkomlighet, som af de naturliga
anlagen bestämmes.
Att med lärjungen uppnå denna punkt
är lärarens första uppgift; att icke
öfver-skrida densamma, hans andra. Till
lösningen af den första uppgiften erfordras
den öfvertygelsen, att den tekniska
kunskapen i och för sig allena ej är
tillräcklig för lärarekallet, utan att den måste,
såsom hufvudsak, vara förenad med
grundliga pedagogiska studier. En dugtig,
pedagogiskt bildad lärare skall ej hafva svårt
att hålla sig inom den andra gränspunkten.
Hvad nu föräldrarne beträffar, så är deras
pligt att undertrycka hvarje sträfvan till ett
sådant mål, som öfverskrider den af
naturen bestämda gränspunkten. Den som
spelar lätta saker väl åstadkommer mer
än den som spelar svåra saker felaktigt.
Att visa sin kraft inom den af naturen
bestämda gränslinien, är förnuftigare, än
att förråda sin svaghet genom dess
öfver-skridande. Äfven de obetydligaste
musikaliska föredrag äro sköna, om de äro i
och för sig fullkomliga.
(Iusändt. * **)
Till frågan om ett nytt notsystem.
Med synnerligen lifligt intresse har helt säkert
hvarje musikvän följt de i denna tidnings senare
nummer intagna artiklarne *l’r notskriftens
historia». Ej minst har detta varit fallet med dessa
raders förf., hvilken i prof. Kranses förslag att
gifva hvarje half ton sin egen plats, återfinner sin
egen tanke. Förf. har nämligen sedan längre tid
tillhaka uttänkt ett förslag i samma syfte. Denna
idé skiljer sig dock uti framställningssättet
väsentligen frän prof. Kranses. Vårt förslag har följande
utseende;
c ciss d diss e f Jiss g giss a aiss h c
* Såsom en fyndig kuriositet ma följande
insända notskriftförslag här finna plats, ehuru Red.
för sin del bekänner att hon ej tror pä en framtid
för något slags notskrift, som ej grundar sig på
det nuvarande, genom sekler småningom organiskt
utvecklade systemet.
** e och / skulle egentligen stå den förre i
nedre, den senare i öfre kanten af andra
mellanrummet. Då emellertid de vanliga nettyperna ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
