Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Enligt denna plan är notsystemet lämpadt
efter klaviaturen, så att de hvita tangenterna
motsvaras af noter på de hvita mellanrummen, de
svarta tangenterna af noter på de svarta linierna.
För ögat finnes sålunda ej mer än en tonart, alla
J», 9 och 5 försvinna, emedan hvarje ton har sin
egen not.
Man kunde mot detta system anföra en
befogad anmärkning, att den profbit som lemnats,
blott är en ringa del af hvad ett ordnadt
notsystem kräfver; dock, när framkommer med ens ett
förslag, som är till alla delar fullfärdigt? Men
hvad den nuvarande stunden endast ofullkomligt
mäktat frambringa, kan i framtiden vinna en större
fulländning. //. C.
Från scenen och konsertsalen.
®|rån seenen är denna gång knappast
något nytt att anteckna. En ny
operett har, med lika mycken eller lika liten
rätt som sina tidigare syskon, åter befunnits
värd att importeras på Nya teatern; men
detta är också allt, och då en nyhet af
samma slag inom kort lär vara att vänta
äfven på Mindre teatern, spara vi till dess
redogörelsen för dem båda. Stora teatern
kämpar för alt, under det en massa af de
användbaraste sujetterna äro
sjukrappor-terade, så godt sig göra låter, upprätthålla
repertoaren, och allmänheten får under tiden
vänta på Siegfried Salomans »Karpaternas
ros».
Af konserter ha sedan vårt förra
nummer egentligen blott gifvits tvenne som i
högre grad varit egnade att ådraga sig
allmänhetens uppmärksamhet: Joseph
Wic-niawskis Chopin-konsert den 29 april och
Musikföreningens andra konsert den 5
dennes.
Många torde ej de tondiktare vara
hvil-kas skapelser äro af tillräckligt universelt
innehåll för att utan någon omvexling kunna
under en hel konsertafton oförsvagadt hålla
intresset vid makt. Det är fallet, måhända,
med en och annan af de allra största, men
äfven för dem blott under vissa betingelser.
Och man har ju i allmänhet ej varit van
att bland dessa få utvalda räkna Chopin,
ty trots den smekande formen, den aldrig
sinande poetiska åder, som strömmar genom
hans verk, har man ej tillmätt honom
något synnerligt tankedjup — hvilket här är
den främsta förutsättningen — man har
menat, att livad han har att säga i toner
egentligen ej utgör annat än ett vackert
»salongsprat» och öfver hufvud frånkänt
honom all objektivitet i högre mening.
Också var det helt säkert ej utan ganska
stora betänkligheter eller åtminstone med
ovisshet om hvad intrycket skulle blifva, som
en god del af den talrika publiken begaf
sig ti’.i Wieniawskis Chopin-konsert. Att
såsom t. ex. Hans von Riilow spela
Beetho-ven en hel afton, detta kunde man måhända
utan synnerlig svårighet tänka sig — men
Chopin, ingenting annat än Chopin under
ett par timmars tid, och bland det
omfångsrika programmet ej mindre än åtta af hans
etyder, skulle ej detta blifva allt för mycket
af det goda, skulle ej enformigheten häri
döda eller åtminstone slappa intresset? Det
svar konsertgifvaren gaf på dessa frågor
bragte dem med ens till tystnad. Aldrig
har han visat sig så öfverlägsen inom sin
konst som denna afton, aldrig har den esprit,
som stämplar hans föredrag i hvarje ton och
göra detta möjligt, har man sökt tydliggöra detta
genom att göra andra mellanrummet något större.
Red.
tack vare hvilken han blir i besittning af
den för en exekutör ovärderliga egenskapen
att livad han än spelar ständigt vara
underhållande, visat sig mera blixtrande, och
om härutinnan öfver hufvud någon
grad-skilnad kan göras, förekom det som om
han aldrig varit bättre disponerad än denna
sista afton. Och framförda på detta sätt
visade Chopins kompositioner en för
mången åhörare sannolikt helt ny fysiognomi:
man lärde sig inse att Chopin är långt
mera objektiv än man, efter det sätt hvarpå
han oftast iitföres, blifvit vand att anse
honom, att det verkliga innehållet i hans
tankar gömmer långt mera både djup och
allsidighet.
Af det rikhaltiga programmet nämna
vi här endast det som syntes oss afgjordt
förtjena det största intresset, nämligen
H-inollsonaten, i:sta Scherzo dramatique och
etyderna, bland hvilka särskildt
»Terzetyden » (giss-moll) står såsom något af det
yppersta hvilket sannolikt någonsin
presterats inom pianoexekutionen.
Musikf öreningen har genom sin andra
konsert inom en jemförelsevis mycket kort
tid gifvit ett nytt bevis pä en lifskraftighet,
hvilken ger full rätt att draga de bästa
slutsatser med afseendo på föreningens
framlid och den betydelse hon inom kort skall
komma att ega såsom en af de säkraste
stödjepunkterna för vårt musiklif. Kören,
hvilken ännu lider af en viss ojemnhet i
fråga om de olika stämmornas inbördes
styrka, sköter sig emellertid redan nu,
under hrr Normans och Svedboms
omsorgsfulla ledning, med berömvärd säkerhet, men
skall blifva af ojemförligt större verkan när
tiden förvärfvat den större sjelfbeherskning
och på samma gång större frihet i
nyanseringen; att det instrumentala
ackompagne-mentet skall vara förträffligt, när det är
hofkapellet under Ludvig Norman som fått
sig detta anförtrodt, behöfver knapt
särskildt nämnas.
På programmet stodo denna gång endast
korsaker, med och utan orkester. Bland
dessa tveka vi ej att obefingadt ställa Brahms’
»Schieksalslied», för kör och orkester (till
text af Hölderlin), som tillika utgjorde
konsertens inledningsnummer, i främsta rummet.
Med afseende pä Brahms’ betydelse såsom
skapande konstnär i allmänhet hänvisa vi
till annat ställe i dagens nummer, och
erinra här endast om den mycket
framträdande plats han intager såsom korkomponist.
Så väl i qvantitativt som qvalitativt
hänseende väga hans arbeten af detta slag
tungt i vågskålen, och redan de första af
dem, ett »Ave Maria», »begrafningssång»,
»tyska folkvisor» m. fl. från början af
1860-talet förråda den höjd till hvilken Brahms
skulle stiga i sina senare arbeten, der, vid
sidan af hans »Deutsches Reqveim», ett af
samtidens så väl som hans egna mest
betydande verk, värdigt ställer sig den här
nu för första gången gifna »Schieksalslied».
Det hvilar ofta en viss tyngd öfver Brahms’
diktning, det är som hade de stora
idéerna svårt att arbeta sig fram i ljuset,
och ett drag af svårmodig inåtvändhet, af
ett nära nog spekulativt djup — om
man öfver hufvud inom musiken kan tala
härom — har förvärfvat Brahms
tillnamnet »filosofen i toner». Detta har, i
förening med hans stundom en smula tunga
instrumentering, tillika gjort att han från
åtskilliga håll fått uppbära beskyllningar
för en tröstlös, famlande oklarhet, i
hvilken man ej finner någon organisk
enhet; men för den som eger vilja och
förmåga att under det yttre skalet söka den
ej alltid lättåtkomliga, men innehållsrika
kärnan, skall grundlösheten af dessa ej vara
svår att finna. Det här ifrågavarande
arbetet ger inom sin ej synnerligen vidsträckta
yttre ram en fullständig bild af den
karakteristiska storheten, det breda lugnet i
Brahms’ diktning. Den öfverklagade tyngden
bidrager här endast att gifva starkare färg
ät stämningen. Texten talar om de mörka,
obevekliga makter som bestämma öfver
men-niskors öden, öfver lycka och olycka, och
prisar de saliges lott, hvilka oberörda af
ödet ofvan stj ernorna vandra sin bana i
evigt ljus. Motsatsen mellan de
öfverjor-diskas ostörda lugn och jordevarelsernas
fridlöshet, redan i texten tecknad i mäktiga
drag, får i. Brahms’ musik ett uttryck af
storhet, af obetvinglig makt, som
ovilkorli-gen rycker åhörarn med sig in i
komponistens egen tankegång.
Efter »Schieksalslied» följde några körer
a capella: »Vattenliljan» af Gade, »Om
våren*, »På berget» och »Linden» af
Norman, bland hvilka i synnerhet den sista
utmärkte sig för sin fina luftiga bygnad.
Mendelssohns »Ers te Walpurgisnacht»,
som på många år ej varit gifven här, afslutade
konserten. Som bekant hör denna till
Mendelssohns ungdomsarbeten (den skrefs under
hans italienska resa, 1830—31), men blef
ett tiotal år senare underkastad den
omarbetning, i hvilken den allt sedan varit en
kär och ofta återkommande gäst i snart
sagdt hela den bildade verldens
konsertsalar. Såsom allt af Mendelssohn är den
formfin och melodisk, men måhända ger
ofvannämda omständighet förklaringen till
den iakttagelse man stundom deri tycker
sig göra, att de något ungdomliga tankarne
ej synas stå i fullt jembördigt förhållande
till den rika, genomarbetade formen, hvilken
i allt förråder den mognade mästaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
