Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han kallar den den högsta. För att
den skall kunna försvara detta namn hos
oss, vore dock allraförst en fullständig
reorganisation af vårt konservatorium af
nöden, efter t. ex. mönster-konservatoriet i
Paris, det erkändt första i verlden, med
grundlig undervisning i spel, deklamation,
mimik, plastik, sång och musik af de
störste mästare, och med teatrar för den
öf-ning som erfordras innan eleven träder
upp för att tolka de större mästarne inför
publiken. — Detta inledningsvis.
Om svenska teaterns sorgliga förfall på
slutet af 1700-talet och innan Gustaf III
tog hand om densamma, yttrar sig grefve
Gustaf Johan Ehrensvärd, d. v.
teaterdirektören, ganska tröstlöst, i det han kallar
den »en den vanskligaste inrättning som
någonsin blifvit påtänkt, om icke konungen
(Gust. III) tagit den om händer och gjort
den till en inrättning, som under god
förvaltning kunde blifva till någonting
nyttigt.» Några tiotal senare — 1815
—således ännu i efterglansen af kung Gustafs
dagar, klagade friherre Gustaf Lagerbjelke
i sitt anförande till ridderskapets och adelns
plenum den 16 maj:
»Melpomene är flyktig vorden, Thalia
på vägen att fly från den första af Sveriges
teatrar, i det den nyttiga verkan som i alla
bildade samhällen varit åsyftad och vunnen,
nemligen teaterns på åskådaren och
dennes åter på teatern till smakens förädlande
och stadgande hos båda, är inom
fäderneslandet om ej alldeles förlorad, åtminstone
j nära att upphöra.»
Att teaterdirektörerne hade åtminstone
goda principer i de tiderna bevisas af samme
mans yttrande vid tal om bristen på
inhemska författare: »I vårt fädernesland»,
säger nemligen denne Fenix till direktör,
»gifves mer än en väg till odödligheten;
inom vårt fädernesland bör ingen vara
obevandrad än mindre stängd. I.agren
grönskar ej blott vid Alexandrars och Cesarers
bildstoder, den trifves äfven och sprider
sina frodiga grenar omkring Sophokles’ och
Euripides’ enkla minnesvårdar.»
Vår teater tyckes sedan den tiden icke
hafva gått betydligt framåt i produktivitet
eller konstvärde; i ekonomiskt hänseende
har den väl aldrig stått sig sämre än just
nu. Gäller då att uppsöka några af de
orsaker, hvarpå ett dylikt missförhållande
ytterst hvilar.
En af grundorsakerna till teaterns
förfall torde böra sökas i oförmåga hos
vederbörande, förutsatt att denne eller dessa
hafva fria händer, att Ufskilja anlagen hos
sådana som antagas och utbildas för
scenen, den lyriska eller dramatiska, samt att
sörja för att dessa vederbörligen erhålla
undervisning i moraliskt ej mindre än
artistiskt hänseende, då ju Schillers yttrande:
»för att spela ädel måste man vara ädel»,
har sin tillämpning här.
Att en sådan bristande förmåga hos
styrelsen måste förefinnas, är i ögonen
fallande, då man omöjligen kan antaga, att
det nu för tiden hos oss saknas
konstnärs-anlag; ett påstående, som icke blott det
förflutnas vitnesbörd helt och hållet jäfvar
utan äfven af vår tid kan jäfvas, emedan
ett sådant antagande bevisligen innebure
ett misstag. »Men snillet är en förnäm
gäst, som icke trifves i okunnighetens
skräpkamrar.» Gudagnistan, en gång funnen,
måste vårdas och på allt sätt omhuldas;
ty saknas den i konsten, då är denna ett
handtverk blott. Det är den begåfvade,
bildade konstnären, icke »apparitionerna»,
som den tänkande, bildade publiken vill
se och höra, derför är den tillstädes,
derfor älskar, derför understöder den sin
teater.
Den verklige konstnären har ett svårt
problem att lösa: han måste icke blott
bilda formen, utan äfven så till
sägan-des ögat som skall skåda den; och har
han tillegnat sig formen, så, hvad hjelper
det, om den icke rätt uppfattas, om ögat
hos åskådaren blifvit förvändt eller
färg-blindt af alla dessa brokiga formlösheter
som ständigt föresväfva detsamma: Men
denna färgblindhet kan kureras.
Eller skola vi instämma i förutnämde
Ehrensvärds sorgliga profetia: »en viss
medelmåtta ’ är somliga saker förelagd, öfver
hvilken de hvarken komma eller kunna
tvingas. Detta torde vara svenska spek
taklernas beständiga öde och som
förfaren-heten snarast intygar.»?
Den omogna och obildade
debutantis-rnen, som på senare tider dominerar
scenen, är ett af de lyten som betydligt
skadat konsten. Eller äro icke dessa oöfvade,
okunniga debutanter som ofta framställas
en förnärmelse mot konsten och en
formlig förolämpning mot publiken, som icke
infunnit sig och betalt sina inträdeskort för
att se några mer eller mindre drägliga
ungdomar af båda könen på tiljan absolvera
sina skolstudier, i fall de hafva erhållit ens
sådana?
Guido Reni bekänner om sig: »det
höga idealet har hvarken meddelats mig i
drömmen eller genom någon uppenbarelse.
Med* flit och möda har jag tillegnat mig
hvad jag kan. Sådant kommer icke öfver
en i sömnen.»
En annan afart och vuxen på samma
stam som debutantismen är den allt mer
öfverhandtagande dilettantismen.
Här talas naturligtvis icke om
kammarmusik eller sådana små lustspel och farcer
som tillställas i hemmet och som liksom
husslöjden kunna utgöra nöjsamma
tidsför-drif der; ty all slags utveckling af förlänta
ädlare gåfvor är nyttig och nödvändig och
utgör en betingelse som åtföljer sjelfva
gåfvan, hvarför det icke blott är tillständigt
utan ock tillbörligt, att hvar och en efter
sin art använder sitt mått och söker
utveckla sina naturgåfvor till egen och
andras tillfredsställelse och för att* fylla de
glada behofven i en sällskapskrets. Men
att anspråksfullt förflytta dylika
embryo-konstprestationer på de bräder, som
föreställa verlden, att uppföra
fastlagsrolig-heter inför en betalande publik, att så att
säga ställa familje-qvällarnes personal på
exposition, vädjande till allmänhetens
öfver-seende med alla de brister, löjligheter och
smaklösheter som ovilkorligen måste vidlåda
dylika efterhärmningar, är icke detta, rätt
betraktadt, eller bör det icke förekomma
motbjudande på samma gång som
generande för amatörernas egen värdighet och
grannlagenhetskänsla? Och är det icke ett
intrång på den verklige artistens rätt, ja
på hans lefvebröd?
För kritiken gå amatörerna naturligtvis
skottfria.
Är det nu så att dessa qvasiartister
någonsin arbetat, eller genom trägna stu-
dier och försakelser tillkämpat sig den rätt
till öfverseende hvarpå de pocka? Eller
äro de som Moliéres marquis, »qui sais
tout sans avoir rien appris?» »Man måste
födas till skådespelare lika visst som till
skald, målare och bildhuggare», säger en
fransk författare; »men man måste ock
likt dessa blifva fulländad genom studium.
Blick, känsla, åthäfvor, lif kan man ju
hafva af naturen; men tonfall, åtbörd,
talkonst, mimik, effekt, alla dessa äro de
mekaniska delarne af det hela, hvilka endast
kunna förvärfvas genom Jångvarigt och
flitigt studium; isynnerhet i fråga om den
sceniska konsten, som i sig innefattar nästan
alla de öfriga konstarterna. Den naturliga
afsmak man känner för det medelmåttiga,
då man ser det sköna, måtte somliga
men-niskor sakna».
Såsom bevis på sanningen af det
öfver-klagade må här påpekas, hurusom dessa
sällskapsspektakler liksom
öfversvämningar-ha alltjemt utbreda sig mer och mer. Det
fins knappast någon stad i riket — vi säga
det af erfarenhet — der icke teatrarne äro
upptagna af dylika, till den grad, att
skådespelare ex professo endast undantagsvis
kunna erhålla teatern den dag de önska
för sina prestationer. Dessa stackars parias,
som nu en gång hafva hängifvit sig åt
yrket, skyddas icke af någon skråförordning;
hvilken klåpare som helst kan ostraffadt
falla dem i handtverket. De hafva dock
onekligen arbetat och sträfvat i sitt anletes
svett och litet hvar vridit sig under
kritikens gissel, då amatörs-ämnesvennerna utan
aflagdt prof vunnit burskap och icke sällan
påbördas mästerskap.
Sällskapsspektakel-makare förmanas aldrig att blifva vid sin
läst, de veta med sig så väl att de
und-slippa kritikens ferla, som att de alltid
kunna påräkna publikens välvilliga
öfverseende och bifall.
En norsk korrespondent klagar;
»dilettantismen härstädes har börjat florera så
starkt, att den liksom ogräset qväfver
blommorna. Hvem vill icke hellre gå med och
se på när »Per» eller »Pål» står och
sjunger i en kör och spelar i en farce, derföre.
att slägtskaps- eller vänskapsbandet gör
vidundret till en af verldens intressantaste
företeelser för ögonblicket, än beqväma sig
till att dyrka den verkliga konsten genom
att visa sitt intresse för den? Detta raseri
att dyrka dilettantismen är beklagligt, men
hvad är att göra, när publiken vill så hafva
det?» — —
Vi lefva i ett praktiskt tidehvarf, säges
det, då uppfinningar af alla slag, för att
lätta samfärdseln och förenkla arbetet,
beständigt göras till mensklighetens bästa.
Men vår praktiska och materialistiska tid
gjorde väl i att komma ihåg, att när
Rafael skulle måla sin »Skolan i Athen»
begärde han råd af Ariosto; och satte sedan
Plato och poeterna på öfversta trappsteget
men Archimedes, representerande
geometrien och mekaniken, nedanför, visserligen
i förgrunden, men rtedanför!
»Skall icke vår tid inom några år bli
en blott resonansbotten för den moderna
galenskapen, skola alla ädlare krafter,
vetenskap och konst ej dö ut under luftpumpen
af den absoluta nullitetsläran; så är det i
sanning nödvändigt, att man mot det
inbrytande barbariet vidtager snara och
kraftiga medel.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
