Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lian framdeles derifrån afstod och under
11/2 ar undervisade honom gratis.
Kompositionsstudierna for Salieri gingo
äfven raskt undan. Gossen tordes redan
tinder de harmoniska satsöfningarne
komponera små kyrkostycken ocli ett Tantum
I ergo väckte hans lärares synnerliga
tillfredsställelse. Detta opus, som en gång
gick förloradt, har Liszt senare åter ur
minnet nedskrifvit och 1869 offentliggjort.
Att äfven partiturer flitigt studerades
j och spelades förstås af sig sjelft. Den
elfvaårige gossen var redan i Wien känd
| som van partitur- och primavistaspelare,
for hvilken inga svårigheter mer förefunnos.
Den 1 dec. 1822 gaf han i Wien sin
| första konsert, då han spelade Rummels
aniollkonsert och derpå öfvergick till fria
fantasier. l’å en annan konsert d. 13 april
1823, som bevistades äfven af Beethoven,
spelade han Hummels hmollkonsert och
öfvergick sedan, äfven då till fria fantasier,
som hänryckte publiken. Till och med
den melankoliske Beethoven skyndade fram
och — kysste det genialiska underbarnet.
Sålunda erhöll gossen invigningskyssen af
den store tondiktaren, som ansåg honom
värdig att upptagas bland de odödliges
antal.
Konserterna i österrikiska kejsarstaden
grundlade den knapt tolfårige gossens
verlds-rykte. Alla tidningar utan undantag voro
uppfylda af loford och beundran öfver
detta brådmogna geni, som icke mekaniskt
föredrog en utanlexa, utan reproducerade
hvad han med själ och hjerta tillegnat sig
och smält, samt dessutom i sina fria
fantasier bebådade en skapande ande.
För sonens vidare utveckling flyttade
Adam Liszt på hösten 1823 till Paris. Dit
ankomne gälde deras första besök
konservatoriets direktor Cherubini, för att fa Franz
intagen i denna läroanstalt. Förtviflan grep
gossen, då han ur den så firade
komponistens egen mun hörde att enligt
konservatoriets statuter »ingen främling der
fick intagas».
Adam Liszt stannade i Paris och
lyckades erhålla Paer, och senare äfven Reicha
till lärare i komposition för sin Franz.
Denne blef snart en aristokratiens älskling
och skötebarn. I de främsta, finaste
salonger skattade man sig lycklig öfver att
få smeka le petit Liszt, som man kallade
honom.
Sedan han i talrika kretsar inom den
förnäma Pariserverlden genom sina
prestationer väckt beundran och entusiasm,
gaf han den 8 mars 1824 en offentlig
konsert. Här hände honom "»let
anmärkningsvärda att icke blott publiken, utan
äfven orkestermedlemmarne blefvo så häpna
och uppfylde af beundran, att de senare
alldeles glömde att pausera och i tutti att
gripa sig an.
Den unge konstnärens dagligen växande
rykte uppväckte snart afund och kabaler
af alla slag, som smärtsamt berörde fadern
och gjorde lifvet i Paris för honom
obehagligt. Han beslöt derföre att företaga
en konstresa till England, skildes med
tungt hjerta från sin hustru, som återvände
till deras förra hem, och reste i maj 1824
med Franz till London, hvarest första
konserten egde rum d. 21 Juni. Äfven här
samma entusiasm och lyckliga pekuniära
vinst. Vid denna tid afslutade den mycket
firade och beundrade gossen en af honom
komponerad operett och önskade få den
uppförd i Paris, dit båda derföre återvände.
Franz blef åter helsad med jubel. Le petit
Liszt var åter medelpunkten för de
musikaliska kretsarnes i Paris samtal. Så kom
den 17 Oktober (1825) — dagen för
uppförandet af Don Sancho. I operahuset
hade en lysande publik infunnit sig;
Rudolf Kreutzer dirigerade, den ädle och
firade tenoristen Adolf Nourrit sjöng
hufvud-rollen, alla medverkande gjorde sitt bästa
för styckets framgång och publiken följde
med stigande intresse den ungdomlige
komponistens förstlingsverk. Då slutet kom,
ville bifallet icke upphöra. På ett
stormande sätt ropade publiken på sin älskling
och på Nourrit. Då tog den senare, en
storväxt ståtlig man, i ötvermått af
förtjusning den för sina fjorton somrar ännu
ganska spenslige komponisten på sina
armar och liar honom fram för auditoriet,
som ej kände några gränser för sitt jubel.
Äfven Kreutzer kom fram och omfamnade
honom. Men Adam Liszt var stum af
glädje. Tårar störtade från hans ögon —
ett sådant mottagande som kommit Don
Sancho till del öfverträffade alla hans
förhoppningar! — Franz deremot var glad
blott för faderns skull, hans väsen var
allvarligt, nästan frånstötande. Att Nourrit
trots hans motsträfvande burit fram honom
såsom ett barn inför publiken hade djupt
sårat honom. Dessutom uppfattade han
bifallet såsom gällande mera hans ungdom
än styckets förtjenster. — I fråga varande
partitur gick tyvärr förloradt vid en för
åtskilliga år sedan inträffad eldsvåda i
Stora operans bibliotek.
Efter en konstresa genom Frankrike
vände Adam Liszt med Franz tillbaka till
Paris, icke för att konsertera, utan för att
den senare skulle få studera kontrapunkt
för Anton Reicha. I tillbakadragenhet från
verlden genomgick han nu under mästarens
ledning alla former för polyfoni och fuga,
både den enkla och dubbelfugan. Till och
med de gamla mästarnes kontrapunktiska
hexerier, såsom gåtkanon och canon
cancri-zans, lärde han känna. Med lidelsefull
ifver öfvade han alla delar af
kontrapunkten, men mer för nöjet att beherska
svårigheterna och alla musikaliska uttrycksmedel
än af kärlek till dessa former, hvilka icke
lemnade fritt lopp åt hans eget känslolif.
Med samma flit studerade han litteratur,
Saint Simons läror, religionsfilosofi och
Lamenais’ estetik, läste Chateaubriands,
La-martine’s skrifter och kom i personlig
beröring med Frankrikes berömdaste
författare.
Sedan de kontrapunktiska studierna för
Reicha afslutats, företogs vintern 1826—27
en konstresa till Schweiz, hvarest
konser-terades i de större städerna. Derpå följande
maj gjordes en tredje resa till England.
Men vid denna tid inträffade en fysisk
och psykisk förvandling hos både far och
son. Den förres helsa blef mycket
vacklande ech hade hypokondri till följd och
den unge öfverallt uppburne och firade
konstnären fann verldens diktan och
traktan vara idel fåfänglighet. Den religiösa
känsla, som han närt såsom barn, vaknade
åter och beherrskade snart till den grad
hela hans. själslif, att han önskade afsäga
sig verlden och blifva en Guds ords
tje-nare. Fadern bringade honom dock på
andra tankar, i det han gjorde klart för
honom att hans uppgift vore musiken.
Såsom lydig son hörsammade han visserligen
detta, men vinnläde sig mycket om
religiösa öfningar och sysselsatte sig med
andliga visor. Men snart skulle ett hårdt slag
drabba honom. Läkarne rådde fader och
son att för stärkandet af deras helsa
begagna sjöbaden vid Boulogne. Under det
att Franz här hemtade både andliga och
lekamliga krafter, försvagades fadern
der-emot allt mer och angreps slutligen af en
gastrisk feber, som den 28 aug. 1827 gjorde
ett slut på hans lif.
I denna förtviflade belägenhet skulle
den unge konstnären säkert tillfredsstält
sin åtrå efter att afsäga sig verlden, om
icke tanken på hans älskade moder och
hennes utkomst afhållit honom derifrån.
Han reste åter till Paris och lät henne
komma dit, för att uppehålla både sig och
henne — med pianolektioner.
Ehuru ännu i ynglingaåren erhöll han
dock mycket snart talrika både manliga
och qvinliga elever ur den högsta
börds-och penningearistokratien. Den väl
honorerade undervisningen och besparingarne
från konsertresorna tillförsäkrade moder och
son en behaglig existens. Men snart
upplågade hos honom en varm kärlek till en
af hans lärjungar, en grefvinna och dotter
till en adelsstolt minister, som naturligtvis
icke ville höra talas om en sådan
förbindelse. Liszt var dessutom ännu allt för
ung för att kTinna gifta sig. Skilsmessan
från detta hulda väsen lade den känslige
ynglingen på sjukbädden; ett rykte 0111
hans död utbredde sig och en tidning,
1’Etoile, innehöll till och med en rörande
nekrolog öfver det för tidigt bleknade
geniet.
Efter denna sorgetid greps den
ändt-ligen tillfrisknade unge konstnären utaf den
väldiga ström af andlig oro, som
betecknade julirevolutionen och hade sitt centrum
i Paris. Såsom ofvan är nämdt började
nu företrädesvis hans vetenskapliga, sociala
och litterära studier. Ett mäktigt inflytande
på Liszt’s konstnärsriktning utöfvade
Paga-ninis uppträdande, äfvensom Meyerbeers
och Berlioz’ verk. Under det Liszt lifligt
beundrade den store virtuosen Paganini,
afskydde han på samma gång hans fåfänga
och smutsiga girighet.
Antydas må, att Liszt efter åhörandet
och beundrandet af de Paganiniska
svårigheterna icke blott stegrade sin tekniska
virtuositet i allmänhet, utan tillika betydligt
utvidgade instrumentets uttrycksjörniåga
och härigenom förde pianotekniken ett godt
stycke framåt. Man kan utan svårighet
med afseende på detta inflytande påvisa
den brygga, som från Pagininis violstråke
leder öfver till den otroliga omhvälfning
Liszt införde i pianospelet.
Den första anledningen härtill gåfvo
Paganinis offentliggjorda 24 capriccios för
viol, hvilka Liszt försökte spela på piano.
De för fingersättningen på pianot så
främmande och motsträfviga löpningar, språng,
arpeggier, dubbelgrepp o. s. v., hvilka
Paganini med virtuosens djerfhet
framtrollade i rikaste fyllighet och i dittills
okända former, lågo allt för illa för den
unge virtuosens ingalunda stora, men fina,
välproportionerade, genom klassisk musik
utbildade hand, som knappast förmådde
gripa en nona. Under försöket att vid
pianot vinna en fullfärdig bild af violin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
