Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
repadt »Hosanna» — i //-moll, yfaj-moll,
"•-dur samt det tomma qvintackordet på d
— tills det ändtligen i hornens dröjande
Q-dureko tynar bort och slocknar
»som aftonens glans slocknar pä tempelkupoln».
Att öfverbjuda verkan af dessa mäktiga
Sanctus- och Benedictusstycken hade
knappast varit möjligt. Tonsättaren nöjer sig
derför med att i sista satsen, Agnus dci,
liksom rekapitulera det hela, hvarför han
låter vissa framstående tankar ur det
föregående ännu en gång passera revy. Så
erinrar anläggningen af början om
begynnelsen af Credo, och på nästa sida mäter
det vackra Sanctusmotivet, som smekande
kringspelar en cantus firmus: »Miserere
nobis», hvilken, nyss förut antydd af
solostämmorna, nu i förlängda noter såsom
koralmelodi frambäres af kören, tills mot slutet
äfven soli förena sig i dess högtidliga unison
under det orkestern ensam
kontrapunkte-rar. Dessförinnan har dock ännu en gång
bönen »Agnus dei» stigit klagande och
ångerfull mot höjden, inledd af samma
basunmelodi som började Kyrie.
Afslutningen bildas, ehuru bredare utförd, af det
från Credo bekanta »Amen».
Så ungefär ter sig för en närmare
granskning denna märkvärdiga tondikt, till hvilken
»Andliga sånger för blandad kör och orgel»
kunna sägas utgöra ett förstudium. Den som
med äldre kyrkmusik för ögonen väntar sig
finna klassisk form med utförda fugor m.
m., skall kanske anse denna messa profan
och arbetet flyktigt. Svårligen lär dock
någon kunna neka, att hon i mer än ett
hänseende är ett chef-d’oeuvre af Sveriges
må hända snillrikaste tonsättare.
A. L.
Mellanaktsmusik.
Efter Franz Liszt.
Då <let som liekant är fråga om att
återupp-lifva mellanaktsmusiken pä Dramatiska teatern
härstädes, kan <let vara af intresse att påminna
om nedanstående artikel, som stod att läsa i »Ny
tidning för musik* 1856, n:r i:
»Såsom mellanakt till de många debatter,
hvilka till följd af en märkbar söndring
i den musikaliska verlden sysselsatt pressen
och allmänheten, har nyligen äfven
mellan-aktsfrågan kommit på tapeten; i början
väckt genom en tillfällighet, har den sedan
i principen blifvit angripen och försvarad.
Vi äro för vår del långt ifrån att
från-känna sjelfuppoffringen dess förtjenst, men
anse det likväl vara tillåtet att lämpa vår
hängifvenhet efter omständigheterna, och
ej pålägga oss offer, som gagna andra
mindre, än de skada oss sjelfva.
Litera-turen är något högst skönt och ädelt, men
musiken är det ej mindre, och då båda
förena sig, så är livar för sig berättigad
att endast då understödja den andra, när
den ej sjelf egentligen lider dervid. I
likhet med sä många andra bruk, som
genom sedernas och ideernas modifikation
förlorat sin betydelse, är det i våra dagar
endast vanan och indifferentismen, som
uppehålla mellanakterna.
Denna fråga har redan för ej
längesedan varit före vid en af Europas största
teatrar, men genom en berömd
skådespelares inflytande på scenens intendent blifvit
tvärt afbruten. Vi vilja ej undersöka, hvil-
ken andel kassan, denna teaterödenas
obevekliga parce, har haft uti denna åtgärd;
vi hafva alltid funnit, att den divergens
man vanligen antager råda mellan
konstens och ekonomiens intressen, endast är
inbillad och beror på falska beräkningar,
samt att inkomsternas aftagande nästan
alltid är en följd af förbiseendet utaf
konstens rättvisa fordringar. Det är en, fast
hittills föga insedd sanning, att
konstdefekter slutligen urarta till kassadefekter.
Vi bestrida ingen form dess existens i
konsten, och vilja ingalunda framställa
operan såsom en omättlig despot, hvilken åt
sig rycker alla prerogativer. Ingen kan
vilja klandra musikens medverkan vid
taldramat, hvarpå Beethoven och Mendelssohn
gifvit oss så berömda exempel. Vi neka
ej en gång, att ursprungligen af hvarandra
oberoende literära och musikaliska verk
kunna sammanbindas och försmälta till ett
mer eller mindre harmoniskt helt. Men
den här medgifna särskilda genren står utom
all beröring med de egentliga entreaktema:
ty dessa lefva af all slags musik, utan att
sjelfva bilda en genre, använda Mozart
såväl som Strauss till fylnad, utan afseende
på, att hvarken Mozart eller Strauss skulle
såsom sina verk erkänna dessa ofullkomligt
och öfveriladt utförda, ofta ad libitum
stympade och ännu mera ad libitum åhörda
stycken. De till vissa dramer
komponerade eller arrangerade entreakter få icke
öfverlemnas åt den vexlande slumpen af
en sådan exekution; de utgöra en särskild
musikalisk kategori, och förtjena
följaktligen att ined allvar instuderas, för att
kunna göra anspråk på allmänhetens
uppmärksamhet; ty dålig eller dåligt gifven
musik bör icke lidas i de rymder, som äro
bestämda för utförandet och åhörandet af
den bästa. Men mellanaktsmusiken, om
hvilken man sagt: »den underhåller
opinionens stämning, den godtgör mången
under aftonen förekommen svaghet, samt
höjer verkan af det lyckade», kan icke
motsvara denna bestämmelse, redan af det
enkla skälet, att. det ej ges någon publik,
som i fem timmar utan hvila kan egna en
spänd uppmärksamhet åt en sak. En livar
vill samla sina intryck, meddela sig, röka
en cigarr; men då genast efter ridåns fall
orkestern åter börjar brumma och fortfar
att brumma till begynnelsen af nästa akt, så
uppkommer för publiken nödvändigheten
att oupphörligen låta kasta sig ur
dramatiska i symfonistiska nöjen och tvärtom.
Vi skulle anse det för lika orätt som
fruktlöst att söka bannlysa musiken från
alla de ställen der hon användes uti
industriens tjenst. Dessa promenad- och
träd-gårdskonserter, denna konstberidaremusik,
der hästarne långt mera än menniskorna
höra på musiken — hvad vidkommer detta
allt konstnären? Hvad bekymrar sig
skalden om lånbiblioteksliteraturen ? Hvad har
målaren att skaffa med skilderiet på en
värdshusskylt? eller bildhuggaren med de
gipsfigurer som fattiga satar utbjuda till
salu på torg och gator? Detta konstens
utbredande nedåt eger i allt fall förtjensten
att här och dar förlusta den obildade, som
ej förmår lyfta sig till en högre
konståskådning. Om vi beundra grekerna, hvilka
så förstodo att med konsten genomtränga
hvardagslifvet, så böra vi icke klandra vår
tids bemödanden att göra konsten
tillgänglig för alla, helst då vi betänka, att medel-
måttan äfven hos de gamla jemväl förstod
att göra sig gällande och likasom hos oss
bidrog till att skärpa sinnena och gifva de
af naturen mera begåfvade tillfälle till att
fatta smak för det sköna, i det de
småningom föranleddes till att uppsöka
origina-lerna till de dåliga efterapningar, som gifvit
dem första väckelsen. 1 konsten lefver en
helig gnista, som aldrig slocknar, huru
man än betäcker den med aska och stoft
för att qväfva den; men då detta väcker
hos konstnären en oangenäm känsla, så
ega de mindre kultiverade naturerna just
genom sin naiva okunnighet en ännu ej
blaserad känsloförmåga, som midt genom
askan låter dem märka gnistans elektriska
värma. De plumpa försöken af den billiga
och industriela konsten betrakta vi derföre
ej blott såsom en önskvärd appendix, utan
medgifva den ock en viss vigt för sjelfva
konstens allmännare utveckling och
upp-blomstring i det hela. Må man sålunda
gerna gynna trädgårds- och
kaffekonserterna; vi ha ingenting deremot. Men om
konsten å ena sidan kan medgifva många
friheter, så har hon ock å den andra en
viss värdighet att bevara. Hvad skulle
målarne säga, om man ville ställa
värdshusskyltar bredvid taflor af Rafael? eller
bildhuggarne, om man lemnade papegojor,
gökar samt andra gipsartiklar på
torgplatserna tillträde till museerna, bland verken
af Canova och Michel Angelo? skulle
skalderna samtycka till att införa lyriska eller
episka fragment såsom mellanakter i en
opera, för att tjena publikens prat och
dörrarnes slamrande såsom
ackompagne-rande larm? huru skulle dramatiska artister
upptaga förslaget att recitera verser vid ett
tillfälle, då ingen gåfve akt på dem? och
likväl om det är fråga om att mellan
akterna underhålla en viss stämning hos
publiken, så vore musikern lika väl
berättigad till att såsom mellanakt till
»Förmenta Prinsen» begära en satir af Horatius
eller ett kapitel ut Don Quixote, äfvensom
en sång ur Homer eller en ode af
Klop-stock till »Lucia».
Dessutom kan det icke nekas, att
mellanaktsmusiken, sådan den nu är beskaffad,
är för literaturen ett lika ondt som för
tonkonsten. Skulle en selenit eller ett
naturbarn komma till oss och begära en
definition öfver entreaktsväsendet, så kunde
vi endast svara: det är en dålig musik,
som utföres af goda musici. Detta svar
skulle antyda ett lika förnärmande af
poesien som af musiken. Hvarför skall
poesien åtnöjas med dålig musik? skulle
Shakespeare, Calderon, Racinc, Göthe, Schiller,
skulle våra moderna dramatici finna en
mindre eller otacksammare publik, om man
bortlenmade del vid sådana tillfällen öfliga
Schnan-schmm ? borde ej de dramatiska
författarne opponera sig mot cn så eländig
medverkan? huru kunna de bland deras
rörande, upplyftande skildringar af dygdens
segrar, af lastens fall, deras taflor, som
förhärliga hädangångna hjeltars minne och
midt uti hvardagslifvet framtrolla och fixera
idealet — huru kunna de bland dessa
praktfulla framställningar lida några trasgranna
klutar, några bedröfliga kattgullsornament,
som i musikalisk form påtrugas dem? vi
önska se literaturens värdighet bättre
uppfattad, och vilja lika litet se poesien, äfven
i hennes gladaste lynne i dåligt sällskap,
som vi älska att finna ett anständigt frun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
