Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunna se ett nationelt drag: det är samma
»sorg i rosenrödt» som genomgår våra
flesta folkvisor och ofta kommer dem att
närma sig de gamla kyrkotonarterna,
särdeles den eoliska och doriska. Här tolkas
derigenom den blandning af ruelse och
hop]> hvarmed menniskan nalkas den
Högste. Nu inträder körens Kyric på ett
synkoperadt 8 4 ackord på g. som i
fjerdedels (ej längre åttondels) trioler öfvergår
till dylika på lilla treklangen öfver samma
C — hvarmed man med ens är inne i
<r-moll. Den rytmiska och harmoniska
ve.x-lingen i alt detta är obeskrifligt
öfverra-skande. Samma fraser up])repas nu i
stegring till ett skallande f ff som af kören
ifrigt uthålles en takt längre än orkestern;
det är den Jakobiska enträgenheten: »jag
släpper Dig icke med mindre Du
välsignar mig! Derpå, under det orkestern
fortfar med sina förra tema, upptages ett nytt
sådant af kören, hvilket ger anledning till
en kort kontrapunktisk genomföring, som
ändtligen stannar i ett väldigt rt-durackord,
hvarefter den våldsamt enträgna bönen
öfvergår i solostämmorna till en mera mild
och smekande vid tanken på försonaren:
Christe eleison». Upprepade gånger
af-brytes dock detta lugn af körens
trängtande »Kyrie», som slutligen behåller
platsen, men förvandladt till durackord, som
med vunnen segerviss tillförsigt dallra i
rymden ännu långt efter det instrumenten
tystnat.
Gloria uttalas i korta, kraftiga, af
orkestern besvarade utrop, med det
dominerande rytmiska motivet: j ^ som äfven
i det följande af messan ofta återkommer
och i sjelfva verket utgör det prägnantaste
uttalet af flere deri förekommande
väsentliga ord, såsom »kyrie, gloria, domine,
spiritu, virgine, filio, Sebaoth». »Gloria
in excelsis», upprepas af rösterna ensamt
i en fördubblad s. k. hornsats, ett manér
som Söderman mycket älskar; det är
liksom ville sjelfva naturtonerna blanda sig
i den menskliga hymnen. Slutligen
utfö-res af solostämmorna — under det kören
emellanåt inkastar sitt rytmiska motiv —
hela tanken »Gloria in excelsis Deo et
in terra pax hominibus bonæ voluntatis»,
i en bredare, vacker melodi, hvarefter
of-van närnda utrop återkomma.
Sextackord-följden vid det tredje »Deo på sid. 20
m. fl. i klaverutdraget är äkta Södermansk.
Med orden »Cum saneto tuo Spiritu in
gloria Dei patris > upptaga solisterna ett
nytt motiv, som förenar sig med det förra
till en genomföring, intressant i harmoniskt
afseende särdeles på sid. 22—23. Derpå
följer modifierad omtagning af första
reprisen, luarvid särskildt är att märka den
käcka harmoniställningen nederst på sid.
26, *der nyss nämda hornsats frambäres
af kören i ess dur, under det samtidigt
orkestern envist fasthåller
dominantseptim-äckordet till ass dur. Stycket afslutte på
Beethovens vis, raskt och energiskt, och
bildar i sin helhet en glansfull och
storslagen lofsång.
Strax i början af Credo återfinner
man samma rytmiska motiv som i det
föregående numret, och samma egendomliga
orgelp.unkt på dominanten som i det
första. Ofvanpå denna orgelpunkt utvecklar
sig i moll liksom tvekande och med tiere
skarpa dissonanser trosbekännelsen, som
först vid ff på sid. 29 inträder klangrikt
i jublande dur, hvarmed tonsättaren synes
hafva velat antyda, att tron först vinnes
efter en ihärdig kamp med tviflet. I
andra takten af detta ff märker man några
rena qvintföljder mellan basstämmorna; vi
anse dem här fullt berättigade på samma
grund som i orgelns mixturregister, då de
nämligen mindre göra intrycket af
sjelf-ständig stämföring än af förstärkning i
klangen. Det unisona framförandet af
orden »genitum, non faetum,
consubstantia-lem patri», symboliserar Sonens
väsensen-het med Fadern. Den nedstigande
melodien vid »descendit de coelis» innebär
äfven ett slags symbolik, som redan i
mycket gamla messor ej var ovanlig. Samma
motsats mellan moll och dur, som i
början af stycket, tager nu tonsättaren på ett
lika enkelt som sinnrikt sätt i anspråk
äfven för kontrasten mellan det mystiska »et
incamatus est» och det tröstefulla »et
re-surrexit.» Deremot är den vanligen
uppgående melodirörelsen vid »et ascendit in
ccelum» försummad och den öfversinliga
karakteren antydes i stället genom en från
instrumentmassorna befriad a capella sång.
Den mera abstrakta delen af
trosbekännelsen, »et in spiritum sanetum , inledes
särdeles lämpligt genom några hornstötar i
tomma, abstrakta qvinter. För öfrigt
upprepas samma tankar som förut, dock nu
vid orden »adoratur et glorificatur» i
praktfullt danande unisoner, och vid »unam
sanetam catholicam ecclesiam derjemte
i en bruten treklang, som här tjenar till
symbol för den harmoniska kyrkliga
enheten. »Confiteor unum baptisma
utfö-res a capella, och slutligen sjunges amen»
i den från förra numret bekanta
»hornsatsen.» — Detta Credo är ett godt
exempel på huru många olika skiftningar och
betydelser kunna åstadkommas blott genom
så att säga olika belysningar af ett och
samma tema. Stycket är emellertid
anrnärk-ningsvärdt kort i jemförelse med andra
messors, der Credo ofta bildar den
drygaste delen och i skilda tempi och rytmer
i detalj utmålar innehållet, särskildt Kristi
historia. Tonsättaren har uppenbarligen
här icke arbetat med den fulla
öfvertygel-sens värme; detta är skada, ty styckets
tvärhuggenhet torde försvåra messans
uppförande i katolska kyrkor, hvaraf hon dock
\ ore fortjent, så sant hon är en bland
samtidens yppersta.
N:r 4, Offcrtoriimi, är ovanligt nog
be-handladt i form af ett orkesterstycke.
Inledd genom en ritornell af basklarinetten,
upptages af stråkarne en bedjande
sång-melodi, som mot slutet återkommer
ledsagad af blåsarnes trioler. Mellansatsen
ut-göres af vexlingar mellan två fraser, den
ena tunn, stark, hotande, den andra rikt
ackordisk, mild, lugnande, den ena basisk,
utförd af messingen, den andra diskantisk,
utförd af träet och violini pizzieati.
Möjligen har tonsättaren här afsett en kontrast
motsvarande den, som i sjungna offertorier
förekommer mellan orden »ne cadant in
obscurum» och »signifer sanetus Michael».
Den förbindande länken mellan
hufvud-partierna utgöres af ofvan nämda ritornell,
som ock afslutar stycket.
Sanetus hör i ett sammanhang med
Bcnedictus; dessa båda stycken erbjuda
både storslagna och romantiskt
egendomliga drag. »Sanetus» upprepas efter vanlig-
heten tre gånger, hvarunder orkestern
upptager hufvudmotivet, hvilket vid »Pleni sunt
coeli» förenar sig med ett annat tema till
ett litet fugato i soloröstcrna; kören
inkastar ibland liksom i »Gloria» det
merom-nämda rytmiska motivet — hvilket redan
strax i början låter sig förnimma i
orkestern under denna form; ^ p —
hvarpå kör och soli i det följande ömsom byta
roller, ömsom förena sig. Genomföringen
erbjuder intet särskildt ovanligt förr än på
sid. 43, takt 4—7, der tonsättaren anbragt
en harmonisk kombination af storartad
djerf-het, som i synnerhet i 6 takten, der alla
f-durskalans toner samtidigt angifvas:
vid flyktigt påseende kan göra ett
förvirrande intryck. Grundstommen är
emellertid helt enkelt den, att öfver en orgelpunkt
på e, i orkesterbasen utvidgad till en basso
ostinato på skalan C—c, uppbygger sig
småningom (i tredje omvändning)
nonackor-det g b dfa, hvilket sedan i 7 takten
öf-vergär till dominantackordet på c. Den
redan i och för sig hårda dissonansen ökas
ytterligare genom de många mot hvarandra
svärande, genomgående noterna. Det hela
är dock så väl forberedt, så följdriktigt
se-qvensartadt genomfördt och så uttrycksfullt
för den genom alla trångmål oryggligt
upp-åtsträfvande andakten, att man ej ett
ögonblick tvekar att med häpnad underskrifva
sitt gillande. Kn fläkt af Beethovens
örnvinge har här å nyo omsusat tondiktaren,
och säkert har den väldige kompositören
af d-moll- och ir-i/w-symfoniernas finaler
från sitt elysium skänkt honom en olympisk
nick. Men för den bornerade filistern är
allt detta visserligen »ein Gräuel»; en sådan
skulle redan i 5 takten storkna af förargelse
vid åsynen af ilen öppna qvintföljden a e
— */•
Öfvergången till »Benedictus» bildas
genom ett i solosopran och -alt sakta,
trån-fullt förtonande »Ilosannal», hvilket
upprepas såsom ett romantiskt eko af hornen.
Derpå inledes det härliga »Benedictus qui
venit in nornine Domini» af solostämmorna
i en unison melodi, som besvaras ackordiskt
af kören, hvarvid man å nyo kan iakttaga
den serafiska effekten af 8 4 ackordet,
an-vändt, såsom ofta i denna messa, på ett
oväntadt och fritt sätt. Vid »dolce»
upptages och utvecklas temat tvåstämmigt,
sparsamt ledsagadt af stråkarnes arpeggier. Öfver
hufvud förherskar i hela detta stycke a
ca-pellasångcn: rösterna sväfva fritt i etern
liksom välsignande englastämmor, blott då och
då finnande ett återskall i instrumentens
mera materiella och jordiska resonansbotten.
På slutet förtonar åter ett längtansfullt upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
