Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hebreernas musik.
»jOfaktadt hebreerna» — säger Forkel i
’3Ö& sin niusikhistoria — »bland de gamla
folken voro företrädesvis berömda för sin
musik, och det ej blott af de verldsliga
musikhistorieskrifvarne utan också af de
bibliska författarne berättas åtskilligt om
den storståtliga användningen af densamma
vid deras gudstjenst, så äro vi dock efter
en tidrymd af flere tusen år icke i stånd
att göra oss en riktig föreställning om den
verkliga beskaffenheten af den hebreeiska
musiken. Tonkonsten är till sitt väsen,
likasom språket, en mångfaldigt modifierad
fläkt, hvilken, såsom Herder uttrycker sig
(om andan i den hebreiska poesien)
sväf-var fram med vinden och med vinden
flyger hän. Ingenting kan fasthålla den;
sjelfva de synliga tecknen, medelst hvilka
man söker hålla den fast, uppfylla sin
bestämmelse endast så länge, som en
lef-vande ande hos dem är tillstädes att
bestämma deras betydelse. Utan denna
lef-vande ande är allt dödt och hvarje
skrif-tecken endast en tom skugga af det, som
egentligen skall betecknas.» När vidare
Forkel säger: Deraf kommer det sig, att
vi icke en gång äro i stånd att göra oss
ett fullkomligt begrepp om musiken hos
de folk, hvilkas tontecken likasom de
grundsatser efter hvilka de bildat sina toner, gått
i arf ända till oss» — så skjuter han
tvif-velsutan öfver målet. På samma sätt gå
det förra århundradets teologiserande
skriftställare onekligen för långt, när de med
afseende på den långa tidrymden från
Ju-bal till Moses draga den slutsatsen, att det
ej var underligt, att musiken då (på Moses
tid kunde hafva nått en sådan
fullkomlighet. Detta står i uppenbar motsägelse till
åtskilliga förhållanden under forntiden, ja
motsäger till och med historien öfver det
menskliga förståndets utveckling. Dertill
få vi ej heller förgäta, att de fem
Moseböckerna (Pentateuchen), såsom bekant,
omöjligen kunna vara författade af Moses
sjelf, utan att de deremot småningom
under olika tider blifvit bearbetade af
pre-sterskapet efter sagan och traditionen med
stöd af gamla urkunder, lagar och
inrättningar. När vi tala om den hebreiska
musiken på Moses’ tid, få vi ingalunda
tänka på någon fullkomligt rytmiskt
ordnad konst; snarare var den väl en rå
rc-citativisk natursång, hvilken ledsagades af
ofullkomliga instrument, nemligen
slaginstrument jemte sträng- och biåsinstrument,
och detta alldeles efter sångarnes
godtfin-nande. Ett bevis härför lemnas oss i
andra Moseboken. »Och Mirjam, den
profetissan, Aarons syster, tog en trumma uti
sin hand; och alla qvinnor följde henne
efter i dans med trummor. Och Mirjam
sjöng dem före: Låt oss sjunga Herranom,
han hafver gjort en härlig gerning; man
och häst har han störtat i hafvet.» Den
år 1784 i Mens i Belgien födde,
sedermera direktören för Briissel-konservatoriet
och såsom ansedd teoretiker, skriftställare
och kritiker bekante Fétis menar, att det
är märkligt nog, att vid utförandet af denna
berömda segersång, den äldsta man
känner, judarne voro delade i två stora körer:
Moses och Aaron i spetsen för männerna
och Mirjam i spetsen för qvinnorna. Häraf
kunde man sluta till en i viss mån
kontrapunktisk vexelsång af en dubbelkör, men
den tidens hebreer voro väl långt ifrån att
kunna tänka sig en sådan. Moses sjelf,
som befriat israeliterna ur den egyptiska
träldomen, som gaf dem lagar och sjöng
den första hymnen, var bestämdt icke den
store musiker, som många räkna honom
för. Han var uppfostrad i Egypten, och
hvad han der kunde fE lära af* musik var
sannerligen ej mycket. Och det
israelitiska folket, som efter allas intyg i afseende
på konster och vetenskaper stod långt efter
egypterna, hade tvifvelsutan under det
långvariga slafveriet föga sinne för musik och
tillfälle till dess odling. De saknade den
odlingsbara marken härför.
Bland källorna för kunskap om
hebreernas musik står bibeln främst, hvilken
efter den nuvarande, från andra
århundradet f. Kr. härrörande anordningen, då de
på hebreiska skrifna kanoniska böckerna
särskildes från de på grekiska skrifna eller
till grekiskan öfversatta apokryfiska
böckerna, innehåller följande skrifter: I.
Historiska skrifter (moseböckerna o. s. v.).
II. Poetiska skrifter, bland hvilka må
nämnas Psaltarcn, en samling af 150
lyriska och didaktiska dikter, hvilka härflvta
från åtskilliga författare och olika tider, de
flesta af dem hafva ett religiöst innehåll
och äro ämnade att sjungas vid högtiderna
i templet- De äro dels lofsånger till
Je-liovah (oder och hymner), dels
tacksägelsesånger, dels klagosånger (elegier); de af
David författade utmärka sig genom djup
religiös känsla, hjertlighet och behag; de,
som leda sitt ursprung från korahiternas
sångarfamilj, * genom högre lyftning och
raskhet, de af den davidiske sångaren
As-saph ** hafva mera ett undervisande
innehåll. III. Profetiska böcker. IV.
Apokryf c ma. I samma mån den poetiska
förmågan och lyftningen var stor hos
hebreerna, i samma mån var deras talang
för bildande konst, för arkitektur
obetydlig eller snarare alldeles ingen.
Det enda, som efter Moses kunde leda
till musikens främjande, var inrättningen
af profetskolor, i hvilka musiken öfvades
redan under det första israelitiska
konunga-dömets patriarkaliska tider. Med
profet-gåfvorna var musiken nära förbunden.
Profeten Elisa måste för att kunna profetera
för konung Josaphat hemta ingifvelse af
musiken: »Så låter nu en spelman komma
hit, och då spelmannen spelade på
strän-garne, kom Herrans hand öfver honom.»
David, den unge herden, blef kallad till
Sauls hof för att genom sitt strängaspel
och sin sång förjaga svårmodet och
förbittringen i konungens sinne. De
underbara verkningar af musiken, hvilka nästan
alla folks sagor och myter hafva att
förmäla, antaga hos hebreerna en teosofisk
karakter. I profetskolorna undervisade en
stor profet i uttydningen af lagen och om
de för handen varande profetiska oraklen
men också i diktkonst och afsjungande af
religiösa sånger. Elis efterföljare i
domare-embetet, presthjelten Samuel (1100 f. Kr.)
höjde den religiösa folkbildningen i det
han återupplifvade de gamla
»profetskolorna» och i dessa lät undervisa den
israelitiska ungdomen i lagen och vältaligheter,
i diktning och sång. Med dessa har också
blifvit lagd en fast grund för historien be-
* Ps. 42, 44—49, 84, 85, 87, 88.
** Ps. 50, 73—83.
träffande hebreernas musik och det
hebreiska folkets hela kultur öfver hufvud.
Musiken var likasom en gudstjenstens
tillhörighet, som var skyddad genom denna
teo-kratiska styrelseform, enligt hvilken
Jeho-vah, verldens upprätthållare och styresman,
var den högste herren och konungen.
Ambros säger rörande denna uteslutande
riktning hos den hebreiska musiken: »Den är
gudstjenst, icke konst, och ej estetiken,
utan religionen har att bestämma dess
värde.»
Den egentlige grundläggaren af den
hebreiska musiken var David, på hvilkens
tid (omkr. 1030 f. Kr.) densamma också
uppnådde sin högsta grad af fullkomning.
Efter Davids och Salomos tid är den
hebreiska musikens historia på sätt och vis
afslutad, alldenstund derefter ingenting af
betydenhet kan anföras om den, och
ju-darnes sedermera inträffade spridning öfver
hela verlden gjorde att det egendomliga i
deras musik utplånades. David, hvilken
redan såsom herdegosse med hänförelse
egnat sig åt musiken, diktade såsom
konung flere religiösa sånger, uppfann nya
instrument och bildade på visst sätt en
musikalisk hofstat omkring sig, från
hvilken konstodlingen utbredde sig bland hela
det hebreiska folket. Leviterna, en af de
judiska stammarne, som vid utdelning af
jordegendomen ej fick någon arfvedel, kunde
derför särskildt egna sig åt utöfning och
utbildning af konster och vetenskaper.
Musiken var det i synnerhet, som blef
föremål för deras omvårdnad. Den nästan
rent musikaliska tempeltjensten var
anförtrodd åt leviterna. Dessa delade sig i
bestämda klasser af sångare och musiker,
hvilka klasser under öfveruppsigt af deras
öfverste Menanja (sångmästare) förestodos
af de tre berömdaste musikerna bland dem:
Heman, Assaph och Ethan såsom anförare
och lärare (1 Krön. 16 kap.). Antalet
sångare och musiker var i allmänhet 4000.
Såsom i Indien och Egypten musiken och
dess utöfning hufvudsakligen tillhörde
prest-kasten, så förpligtade också Moses efter
mönstret af de egyptiska plägsederna och
mysterierna, slägten Levi till en liknande
guds- och tempeltjenst. Dessa voro enligt
lagen de, som hade att ombesörja ’den
musikaliska delen af den hebreiska
guds-tjensten, så länge hebreerna ännu voro ett
sjelfständigt folk, en särskild nation. Om
också andra bland det judiska folket
idkade musik, så voro dock leviterna de enda,
hvilka hade till sitt kall att sköta den
musikaliska tempeltjensten. Beträffande arten
af denna tempeltjenst, så kan endast
tempeltjensten på Davids och Salomos tid eller
»beskaffenheten hos den hebreiska
musiken under dess högsta blomstring» —
intressera oss. Enligt Moses’ lag måste
leviterna vara 25 år, innan de fingo befatta
sig med tempeltjensten, och med det 5o:de
året upphörde deras berättigande härtill,
emedan »vid denna ålder deras röst ej
mer kunde vara god och i allmänhet
hågen för konstutöfningen måste vara
försvunnen.» David förändrade denna lag
och bestämde åldern för de tjenstgörande
leviterna från 2o:de till 5o:de året,
emedan enligt Davids tempelordning
tabernaklets flyttande hade upphört och derför icke
så stora kroppskrafter voro af nöden. Då
den för leviterna af lagen föreskrifna
tjenst-ordningen innehöll att de — undantagan-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
