Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
des vid de stora högtiderna — endast två
veckor om året måste sjelfva vara
närvarande i Jerusalem, så tillbragte de största
delen af året utom staden på landet; dock
måste de alltid vistas i närheten af
Jerusalem, emedan de kallades till staden af
de maktegande i och för särskilda
tjenst-förrättningar och för att lättare kunna sköta
tempeltjensten. Under den vanliga
tem-peltjensten bodde de inom templets
förgård. De hade här utsigt till den innersta
förgården, der altaret stod. Vid
förrättandet af deras tjenst i templet var genom en
lag af David dem anvisad en bestämd
plats, en sångarestrad, som låg mot öster
gent emot förbundsarken. Estradens form
var amfiteatralisk, i det den bildade fem
afsatser, hvar och en ungefär 1,3 meter
bred och 0,3 meter i höjd. Längden åter
kan man något så när sluta till af den
lag som förordnar, att aldrig mindre än
12 sångare men väl mer skulle vara i
tjenstgöring. En liten mur skilde denna
estrad från förgården, der folket församlade
sig, och hvilken låg ungefär 1,3 meter lägre.
Efter sångarnes indelning i 24 ordningar
fick hvar och en af dessa sin aflösning
enligt den bestämda turen för hvars och ens
tjenstgöring på vissa tider. Hvarje klass
var så stor, att till och med under deras
närvaro i Jerusalem icke alla dess
medlemmar hade tjenstgöring hvarje dag. I hvarje
särskild klass bildades åter
underafdelnin-gar, hvilka aflöste hvarandra i
tjenstutöf-ningen. Något uppehåll i denna fick
aldrig ega rum; alltid måste sångare vara
närvarande i templet för de dagliga offren,
de oupphörliga bönerna och andra
kyrkliga förrättningar, hvilka de alla måste
förhärliga med sång och spel. Märkvärdig
är den gammaljudiska lagen, enligt hvilken
vid dödsstraff förbjudes, att en sångarklass
tjenstgör för en annan, på det ingen
tjenst-förvexling skulle kunna ega rum.
Levi-ternas klädsel var alltid sig lik och bestod
af en vidlyftig hvit linnerock, som räckte
från halsen ned till tårna och ofvan
höfterna var Bunden tätt till lifvet. Allt hvad
leviterna sjöngo vid gudstjensten var
naturligtvis bestämdt till Jehovahs prisande.
Dertill erbjödo i synnerhet Davids psalmer
ett rikt stoff, och då dessa derjemte voro
de skönaste dikterna, blefvo nästan alla
tempelsångerna valda bland dem och deras
melodier inöfvade af leviternas sångmästare.
Icke alla af de instrument hebreerna
egde fingo användas vid gudstjensten.
Sålunda af biåsinstrumenten endast
silfver-trumpeterna, krumhornen eller basunerna
och piporna. Bland stränginstrumenten
be-tjenade sig leviterna förnämligast af
kin-nura och nabel (harpa och luta). Kinnor
(kinnura), hebreernas äldsta harpa, var än
fyrkantig, än trekantig. Den trekantiga
formen brukades mest af leviterna. I
templet voro alltid åtminstone nio sådana
harpor på sångarestraden, hvilka enligt
kyrko-läraren Hieronymus voro försedda med 24
strängar och hade form af ett grekiskt
delta (J). Nabel var ett slags luta. De
två nämda stränginstrumenten infördes af
David till beledsagande af levitsången i
templet. Biåsinstrumenten tjenade mer till
angifvande af vissa gudstjenstliga tecken
(signaler). Af de eljest och synnerligen
af de hebreiska fruntimren så mycket
omtyckta slaginstrumenten voro endast
cymbalerna brukliga vid tempeltjensten Flöj-
ten var utom tempeltjensten derjemte
huf-vudsakligen ett elegiskt instrument, som
brukades vid likbegängelser: »Då Jesus
kom i öfverstens hus och såg flöjtspelarne
och det sorlande folket, sade han: Går
eder väg flickan är icke död, hon sofver.»
Men äfven vid bröllop användes flöjter;
tal-mudisterna hade ett ordspråk: »Flöjter duga
antingen för en brud eller för en död.»
Judarnes tempelsång var högst
sannolikt blott och bart tvåstämmig, unison i
oktav. Instrumentackompanjemanget torde
här och der genom inflickande af en qvint
eller qvart ha fått anstrykning af verklig
harmoni, men i fråga om sångstämmorna
får man säkerligen ej tänka på någon
fler-stämmighet. Den oangenäma genom
tvåstämmig sång i oktavgångar framkallade
monotonien ledde derefter till bruket af
vexelsången. Utförandet af psalmerna var
icke recitativiskt, och när efter slutet af ett
sångstycke sångarne och spelmännen
hvi-lade sig för att hemta andan, så besvarade
man sången med blåsning i trumpeterna
under folkets bugningar. Dertill voro två
prester med silfvertrumpeter alltid till hands.
Man kan med all säkerhet antaga, att
hebreerna, hvilka delade sina instrument
i sträng-, blås- och slaginstrument alls icke
kände till någon samverkan mellan dem,
någon orkester. Ett bevis härför har man
i öfverskrifterna öfver psalmerna och många
andra hebreiska dikter, som utgjorde den
förnämsta texten till den hos hebreerna
förherskande vokalmusiken.
Instrumentalmusiken synes alltid ha varit underordnad
dennna. I öfverskrifterna till psalmerna
finna vi ofta ett instrument omnämdt, och
detta vill vil ej säga något annat, än att
den i fråga varande psalmen skall
ackompanjeras af detta instrument och icke något
annat. Om ett orkesterackompanjemang,
ett användande på en gång af hela
instrumentförrådet eller ock af några till sin
natur olika instrument, är aldrig fråga. Hvad
som i fråga härom förekommer i bibeln
häntyder endast på ett samtidigt bruk af
till sin natur lika instrumentet. Så
upp-gifver krönikeboken (kap. 16) uttryckligen
att endast symbalister, nablister (som slogo
på luta) och kinnorister (harpspelare)
användes i templet. Lutorna hade melodien,
harporna den skenbara harmonien. En
fullständig kör kände hebreerna alltså icke.
Hvad för slags melodi de hade, om de
egde ett bestämdt tonsystem, om de visste
uppskrifva sina melodier eller om dessa
endast fortplantades genom tradition, äro
frågor som kanske aldrig kunna besvaras.
Bibeln uttömmer sig i entusiastiska
lof-ord öfver de gamle hebreernas musik; om
i enlighet dermed åtkilliga författare deraf
vilja sluta stg till en mognad musikkultur
sådan, att vår knappast står högre, så hafva
de utan tvifvel gått för långt. Man måste
ju ock uppfatta bibelns omdömen icke
efter den tidens fordringar och begrepp om
musik och konst öfverhufvud, utan alltid
med hänsyn till kulturgraden hos det folk,
om hvilket bibeln talar. Den skönhet, som
ligger i den hebreiska poesien strider ej
heller emot ett sådant förfarande, ty den
olika utbildningen af de menskliga
själsför-mögenheterna medgifver mycket väl att den
poetiska och musikaliska talangen kunna
vara skilda åt.
Efter Salomos, Davids efterträdares, död
följde den ödesdigra brytningen. Judarnes
rike var deladt i två till storleken olika
stater (Israel och Juda) och under Israels
konung Ahab (omkr. 900 f. Kr.), som
under inflytelsen af sin afgndadyrkande gemål
Jezebel i sin nya hufvudstad Samaria bygde
ett tempel åt Baal (Feniciernas solgud),
förföll den davidiska tempelmusiken helt
och hållet. I Juda återstälde konung
Hi-skia (725—696) den sanne Gudens
tem-peltjenst. Detta varade dock ej länge.
Hiskias son Manasse öfvergaf åter
Jehovah-tjensten, vände sig till afgudarne och bragte
sålunda den hebreiska musiken på förfall,
sedan han med tempeltjenstens afskaffande
äfven störtade grundvalen för
konstutöfnin-gen. Under denna och följande tider
förlorade musiken alltmer- sin presterliga
karaktär och betydelse samt urartade i
yppighet. Judas Makkabeus (f 160 f. Kr.) införde
väl ånyo en tempelordning, men denna var
knappast en skugga af den davidiska. Den
10 Augusti år 70 e. Kr. blefvo Israels
stridslurar öfverröstade af de romerska
legionernas krigstrumpeter. Templet gick
upp i lågor, det judiska riket gick under.
Ännu visar Titus’ triumfbåge i Rom
af-bildningar af de judiska tempelskatterna,
som då måste vandraöfver till verldsstaden*.
Den första »Hvita frun».
Efter A. de Pontmartin.
iqf medlet af juni 1878 var jag i Paris.
Snart trött på expositionens buller och
bråk erinrade jag mig, att jag, oaktadt mina
99 resor från Avignon till Paris — och
vice versa — icke alls kände till
Fontaine-bleau.
Men lugnen eder; jag skall hvarken
bry mig om skogen eller slottet. Den
förra lemnar jag åt landskapsmålaren, det
senare åt historien. Jag hade vänner i
Fontainebleau, särskildt en charmant familj,
hvars öfverhufvud, baron de Roybel, en
utmärkt dilettant och ifrig musikvän på det
älskvärdaste sätt gjorde les honneur i
staden, församlande hos sig turister, artister,
skriftställare och poeter, icke förglöm
mandes den förnämligare societén i denna
quasi-kungastad, så elegant och väl bygd.
Han hade för öfrigt den godheten att läsa
mina arbeten, en förtjenst af mera värde
än en barontitel och intyg öfver
dilettantism.
Han bjöd mig till middag och jag var
punktlig. Sällskapet, föga talrikt, var
ut-valdt: husets döttrar, vackra, artiga,
ovanligt musikaliska; en berömd
landskapsmålare, en snillrik akademist — det äro de
alla — hvilken liksom jag flytt för bullret
i detta kosmopolitiska, exotiska,
polyglotti-ska Paris; en markisinna af gamla
stammen, men mycket yngre än sina
perga-mentsbref; en öfverste vid hussarerna;
Al-beric, en nevö till baronen, éxvolontär
sedan ett år, och slutligen, vid sidan af
ba-ronessan en gammal dam, helt enkelt klädd,
som tycktes vara på åttiotalet, men som
betydligt föryngrades genom lifligheten i
hennes rörelser och det intelligenta uttrycket
i hennes originela fysionomi.
* De melodier, hvilka judarna nu för tiden
begagna till sina psalmer, gifva ej någon
antydning om beskaffenheten af den forna hebreiska
musiken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
