Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svart lackeradt trä till form och storlek lik en
barnlikkista.
*Han är en mördare!» hviskade portvakten till
sin fnio och frågade betjenten, hvad kistan innehöll.
Då denne icke tycktes vilja veta det, steg det
äkta parets nyfikenhet än högre och nådde
kulmi-nationspunkten, då främlingen sade:
»Portvakt, här tager jag icke emot någon,
utom en viss herre!»
»Godt. min herre; men huru skall jag kunna
igenkänna denne?»
»På lösen: i djefvulens namn!»
Portvakten hade så när ramlat baklänges af
förskräckelse, under det främlingen lugnt gick upp
i vindsvåningen.
Åtskilliga klunkar af den omtyckta
portvak-tardrycken Extrait d’Absinthe hade ännu icke
alldeles lugnat det äkta parets förskräckelse, då en
annan främling, med mörk blick och buskiga svarta
ögonbryn, drog i snöret.
»Har en herre flyttat hit in i dag?»
»Ja, min herre — men han tar icke emot
någon.»
»Åhjo, mig. Jag kommer i djejvulens namn!»
Med dessa ord steg gästen uppför trappan.
Alla morgnar kommo båda, hyresgästen, som
icke sof derstädes, och den andre främlingen,
inneslöto sig i vindsrummen och aflägsnade sig åter
kl. 5 e. m.
Portvakten hade visserligen några gånger på
trappan lyssnat, men icke hört annat än gudlösa
sånger, sjungna af båda två, enligt hvad han
berättade för sin fru.
Slutligen — sex veckor hade nog förflutit
under dessa hemliga dagliga möten — kunde han ej
längre styra sin nyfikenhet.
Han smög sig dit upp och lade örat vid
nyckelhålet just då inga • gudlösa sånger» mera sjöngos.
Då förnam han följande samtal mellan
hyresgästen och den andre främlingen.
»Har ni nu mod, det måste ske!»
»Men det är bra svårt att spela djefvulen»
Rättvise himmel! tänkte portvakten — ett
förbund med den onde!
»Betänk väl», sade hyresgästen, »huru
effektfull är icke rollen, i synnerhet der ni kallar de
döda ur grafven.»
»Visserligen . . .!»
»Och sedan, uppropet till satan och hans
anhang samt alla djeflarnes svar!»
Mera förmådde den fromme portvaktens öron
ej fördraga.
»De skurkarne», sade han vid nedstigandet,
»skola icke göra ett hederligt hus till en
mördarekula. Jag hemtar polis.»
Utan dröjsmål verkställer han detta och lyckas
genom upprepande af d * enstaka honom misstänkta
orden och genom beskrifning på likkistan uppdraga
en så blodig tafia för kommissarien, att denne icke
tvekar att åtföljd af två tjensteandar följa honom.
»I konungens namn!» ropar kommissarien.
Och när dörren öppnats frågor han hyresgästen:
»Hvad heter Ni?»
» Giacomo Meyerbeer!»
»Och Ni?»
»Levasseur, första bassångare vid stora
operan.»
Ehuru kommissarien anade sammanhanget,
frågade han ändock, hvad herrarne här hade för sig
och berättade hvad portvakten sagt.
»Vi instudera här Bertrams roll i den nya
operan Robert», som inom kort skall ga öfver
scenen och hyrde vindsvåningen för att här kunna
ostörda studera.»
»Men likkistan — likkistan!» inföll portvakten.
»Är helt enkelt en violinlåda!»
»Ni är ett dumhufvud!» sade kommissarien
till den förbluffade skomakaren, bad herrarne om
ursäkt och gick.
Några veckor derefter, vid första uppförandet
af »Robert» erhöll portvakten från komponisten en
biljett. Han satt stum i logen och rörde sig ej.
Men när besvärjningsscenen i tredje akten kom,
utropade han vid åsynen af Levasseur — Bertram:
»Se der, det var således ända fan sjelf!»
Sedan Herr Fr. Vnit von Steijern som på
grund aj sin verksamhet å annat håll sett sig
förhindrad att längre tillhöra Svensk Musiktidnings
redaktion, med föregående nummer utträdt ur den
samma, kommer d:r A. Lindgren att ensam vara
tidningens redaktör, och torde brej och
meddelanden hädanefter adresseras antingen till honom
personligen eller till red. af Svensk Musiktidning.
Från in- och utlandet.
Kristiania den 4 juli 1881.
Jag bebådade i mitt förra bref en närmare
redogörelse för det »stora» tyska operasällskap,
som gästade staden och som nu dragit upp till
Bergen. Att begreppet »stor» dessvärre allt mer
uttänjes inom konstens verld är säkert, men att
de som arbeta under konstens fana hjelpa publiken
att upphala ankaret är ett allt annat än glädjande
tidens tecken. Emellertid har detta nu varit
tillfallet här. När ett operasällskap inbjuder publiken
till en så kallad »Wagnerafton» och då uppförer
scener ur »Tannhäuser», »Lohengrin» och »Rienzi»
utan orkester, endast med pianoackompanjemang,
så kan det väl karakteriseras såsom antingen egande
bra små tankar om sin publik eller också stående
på humbugens gräns, och ett sådant handlingssätt
bevisar ett så ytterligt svagt begrepp om det
wag-nerska musikdramat, likasom ett starkt och sorgligt
bevis på Kristianiapublikens tillbakaskridande mejj
hänsyn till fordringarne på operamusik. Att
fram-ropningar och bifall äfven denna afton egde rum,
säger sig alltså sjelft. Man kunde frestas till den
tron, att det som spelades i trädgården under
mellanakterna, var arrangeradt för att vidmakthålla en
tankeförbindelse i denna egendomliga musikaliska
tillstymmelse till en wagnerafton, som beklagligen
några af våra tidningar ändock vill ursäkta af den
orsak, att orkestern spelar en så stor roll i de
wagnerska operorna, att kompositionen utan en
sådan ej kan komma till sin fulla rätt. Till och
med om det således säges, att »försåvidt som det
kan bortses härifrån, erbjöd föreställningen
åtskilligt af intresse», så är dock detta något som, icke
en gäng i så tarfliga förhållanden som vårt Tivolis,
bör skylas med öfverseendets kåpa, ty dertill står
likväl konsten alltför högt. Dessutom kommer
detta argument att spela en roll i sjelfmotsägelsens
verld, hvilket icke en gång så respektabla
sångkrafter som hr Colmann-Schmidt, fru
Barnay-Kreut-zer och fröken Blanck kan upphäfva.
För öfrigt har musiklifvet här under senaste
månaden icke varit så starkt pulserande som förut,
hvilket naturligtvis har sin grund i att alla spänna
vingarne och flyga ut till lifvet i fria luften — alla
som kunna. — Ole Olsens komposition »Dans
ropte Felen» olef nyligen gifven här på hr
Grön-dahls körföreningskonsert och vann mycket bifall.
Kompositionen är färgrik och effektfull, hvilket ej
endast må framhållas derför, att det är en af dess
stora förtjenster, utan också bör påpekas derför,
att allt som kan understödja konstförhällandena
här hemma bör anmärkas, på det de ej må samlas
för mycket på en hand, hvilket i alla riktningar
lätt blir fallet här, i stället för att spridas och
uppfattas utom enformighetens och ensidighetens
gränser. Ole Olsen, som under hela vintern uppehållit
sig i utlandet, synnerligast i Wien, är nu hemma.
Under detta vistande i utlandet fick han i uppdrag
att komponera musik till Josef von Weilens drama
»Kong Erik», som uppfördes på BurgteStern
under förliden månad. Wienerpressen uttalar sig i
varma ordalag om denne kompositörs sista arbete,
hvari den tidigare talangfulla begåfningen, som
genom hans verk gjort sig bemärkt här, nu på så
vackert sätt gifvit sig fullt uttryck. — Fru Agathe
Backer-Gröndahl assisterade vid denna konsert med
tre mindre pianonummer, föredragna med hennes
vanliga mästerskap.
Vidare hafva sångaren Brun och kapellmästar
Hennum haft hvar sin konsert. På Bruns konsert
var det väsentligaste musikintresset fästadt vid fru
Nissens briljanta föredrag af Chopins »Nocturne»
i Des och »Impromptu» i Ges. Fru
Basilier-Ma-gelsen föredrog vid detta tillfälle en sång af
Reis-siger och Svendsens »Birken». Brun sjelf sjöng
tvenne sånger af Schumann, Bragas bekanta
serenad (wallachisk legend) med obligat-violin (spelad
af hr Böhm), två romanser af Kjerulf och
»Serenad» af Svendsen.
På Hennums konsert assisterade förutom fröken
Caroline Muller och hrr Elling, Lindeman och
Pedersen, åter igen fru Basilier-Magelsen, hvilken
har den märkvärdigaste förmåga att kunna hälla ut,
som det pä detta område synes möjligt att kunna
uppdrifva.
På Warmuths förlag har utkommit några rätt
nätta sånger af Otto Winter-Hjelm, som derigenom
åter har bragt vår originala musikliteratur en
värdefull tillökning. Vidare har på sångliteraturens
område utkommit saker af Theodor Lehmann, Kleve
samt första häftet af en sångbok af Kobberstad
och Koppang. Ett impromptu för piano af Alfred
Paulsen samt en samling utmärkta »fugerade
preludier» af Ludv. M. Lindeman äro också utkomna.
S.
Leipzig i juni 1881.
Så mycket vackert och effektfullt den i
mitt förra bref omnämda Schiitz’ska
passions-musiken än innehåller, kan det ej nekas att den,
äfven i den förträffliga bearbetning professor
Rie-del företagit, ej rätt vill smaka vår tid. Härtill
bidrager väsentligen den omständighet, att den
öfvervägande delen är blott och bart recitativ, och
att körerna sålunda komma att spela en temligen
underordnad roll. Dess väsentligaste intresse är
derföre också i det stora hela taget rent historiskt,
och i synnerhet slår det strax den uppmärksamme
åhöraren, huru mycaet Bach har lärt af Schiitz.
Han har, och det också med full rätt, blifvit
kallad den tyska kyrkomusikens fader. Utförandet
var, såsom man på förhand kunde vänta af den
Riedelska föreningen, allt igenom förträffligt. —
Det årliga uppförandet af Bachs »Matthäus-Passion»
egde som vanligt rum långfredagen i
Thomaskyr-kan. Det är i grunden föga hedrande för en
musikstad som Leipzig, att detta praktverk i kyrklig
stil finner en så medelmåttig tolkning, som det
år efter år här är fallet. Det är
Gewandhausdirek-toriet som föranstaltar detta uppförande till förmän
för orkesterns enke- och pensionskassa, och
kapellmästare Reinicke saknar den erforderliga energien
för att göra någonting helt af utförandet.
Wisser-ligen måste man medgifva, att kören väsentligen
består af mycket oöfvade och heterogena krafter,
hvilket naturligtvis försvårar instuderandet; men
genom egen erfarenhet har jag haft tillfälle öfvertyga
mig om, att repetitionerna både äro allt för fa
och ej heller drifvas med den ifver, som ensamt
pieteten borde föreskrifva. När derföre kyrkan år
efter år öfverfylles af andäktigt lyssnande skaror,
far detta nästan uteslutande skrifvas på den
mäktiga verkan arbetet under alla tillfällen måste göra,
äfven med ett mindre godt utförande.
För kort tid sedan gafs på Neues Theater en
stor konsert, vid hvilken Beethovens nionde
symfoni kom till uppförande. Konserten, som leddes
af kapellmästaren Nikisch, en dirigent hvars make
man länge torde få leta efter, var en sann
konstnjutning i detta ords fullaste mening. Programmet
inleddes med Wagners präktiga »Faustuvertyr»,
hvilken, oaktadt den är ett ungdomsarbete, både
till anläggning, motiver och behandling röjer den
gedigne musikern. Den blef också högst
förträffligt utförd. Det andra numret var Liszts
pianokonsert i A-dur, utmärkt föredragen af fru
Erd-mannsdörfer. Konserten sjelf är temligen
innehållslös och den rhapsodiska form upplöser sig allt
för ofta i tomma fraser. Kapellmästare
Erdmanns-dörfer dirigerade derefter af honom och Liszt
in-strumenterade Schubertska divertissementer, hvilkas
allt för stora längd verkade något tröttande, i
synnerhet när man satt i spänd väntan på hvad »den
nionde» skulle bjuda. Var det med stora
förväntningar man emotsåg detta uppförande af den
nionde symfonien, så blefvo de ej heller, särskildt
hvad sista satsen angår, besvikna. Det var som
om allt förenat sig till en lycklig lösning af alla
de stora svårigheter som här hopa sig för orkester,
kör och solister, och jag tviflar pä att någonsin
mera fa höra sista satsen så återgifven. Det låg
i det hela en skönhet, kraft och hänförelse, som
måste rycka en med sig, men också rådde hos
publiken endast en mening om detta uppförande.
Kören, som bestod af Kiedelscher Yerein samt flere
enskilda och studentsångföreningar, uppgick i allt
till omkring 350 medverkande. Ilvad som
väsentligen bidrog att höja klangeffekten var för öfrigt
också körens och orkesterns uppställning.
Orkestern var nemligen placerad i midten, på alla sidor
helt omsluten af kören, hvarigenom man pä de
ställen, der begge samtidigt verkade, uppnådde en
öfverväldigande kraft och fyllighet, på samma gång
som de, der de verkade hvar för sig, gjorde sig
fullt ut gällande. Till slut vill jag endast tillägga
att herr Nikisch, i likhet med Biilow, dirigerade
allt utantill och ända in i de minsta detaljer
visade sig vara fullkomligt inne i det omfångsrika
och invecklade partituret.
Hvad Leipziger operan angår, kan den dess
värre — trots enskilda i hög grad framstående
krafter — ej sägas stå synnerligen^ högt,
åtminstone för ögonblicket; framför allt saknar den en
duglig lyrisk tenor och öfverhufvud taget krafter
för »speloperan», likasom också kören lemnar
mycket öfrigt att önska. Men hvad som trots alla
brister utmärker Leipzigeroperan framför operan i
Berlin är den stilfulländning hvarmed alla
åtminstone större och svårare uppgifter lösas, för hvilket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
