Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Wilhelm af Nederländerna, ett understod,
som likväl genom revolutionen 1830 gick
förloradt för honom. Samma år lemnade
Beriot Briissel för att med sin unga maka
Malibran-Garcia bcgifva sig till Italien; detta
till ej ringa bekymmer för den unge
konstnärens fader, som med hela sin familj
flyttat öfver till Briissel på samma gång som
Henri. »Hvad skall jag nu taga mig till
med gossen?» sade han till Beriot— > h vem
skall nu taga hand om honom, när ni
lem-nar honom?; — Ingen», var mästarens
svar. Låt honom nu söka sig vägen sjelf.»
Och sa kom det sig, att Vieuxtemps från
sitt elfte år ej vidare erhöll någon
undervisning i violinspelning! Till 1S33 stannade
han nu i Briissel, upptagen med studier,
lektioner och konserterande. Två år senare
företog fadern med honom en konstresa
genom Tyskland. I Frankfurt a. M. fick
han nu göra bekantskap med den store
mästaren Spohr, med hvilken han sedan
stod i vänskaplig förbindelse ända till
dennes död. I Stuttgart konserterade han
tillsammans med en ung, talangfull
piano-spelerska från Wien, Josefine Eder (f. 1815),
som 1833, åtföljd af sin moder, börjat en
konstresa genom Tyskland. — Denna unga
konstnärinna blef sedan (1844) hans maka
och åtföljde honom på hans konsertturer,
utförande ackompanjemanget till hans
sa-longskompositioner. Pechatscheck och
Strauss i Karlsruhe, Molique och
I.indpaint-ner i Miinchen erkände i honom den
blif-vande store virtuosen och spådde honom en
lysande framtid. Öfverallt skördade han stort
bifall, icke minst i Wien, der han slutligen
stannade och öfvervintrade. Här tog han
undervisning i komposition af Sechter, ett
studium, som han sedan återtog i Faris
under Reicha’s ledning. I Wien gjorde
han genom Artaria, Beethovens samtida
och förläggare, bekantskap med flere, hvilka
stått den store mästaren nära, såsom en
Holz, Merk, Czerny, Gyrowetz, Weigl och
baron Lannoy (född i Briissel 1787), en
ansedd kritiker och föreståndare för
filharmoniska konserterna i Wien. Med dessa
män vid sin sida och begärligt lyssnande
till hvarje tradition från den ryktbare
tonsättaren instuderade han nu med
noggrannaste omsorg Beethovens violinkonsert,
hvilken-han lärde sig på 19 dagar och
sedan spelade offentligt på en af Lannoys
»Concerts spirituels». Det var första
gången som denna konsert utfördes efter
Beethovens död. Efter en konserttur till Prag
och flera större städer i Tyskland,
hvar-under han i synnerhet vann erkännande i
Leipzig af Rob. Schumann, begafhan sig till
London. Han inträffade här något för sent
för att vara med om »säsongen», men
genom Moscheles bemedling fick han låta
höra sig i Philharmonic Society. I London
fick han upplefva den lyckan att
sammanträffa med Paganini, som han först hörde
på en konsert och sedan på en soaré hos
d:r Bealing, vid hvilket tillfälle han åtnjöt
äran att under supén sitta vid den
beryktade konstnärens sida. V. lemnade derpå
med sin fader London, genomreste Holland
och Belgien och gjorde derpå ett längre
uppehåll i Paris, der han sysselsatte sig
med kompositionsstudier. Af hans
kompositioner från denna tid är endast utgifven
en concertino i fiss-moll. V. hade nu fått
den idén att med den varierade arian, som
då var så mycket på modet, sammansmälta
den Viotti’ska konsertformen, och leddes
derigenom in på den kompositionsgenre,
inom hvilken han sedan med sina eminenta
talang riktat Violinliteraturcn så betydligt.
Sina första arbeten af detta slag skref han
1836 och 1837, då han genomreste
Tyskland. Med Henselt, som han träffade i
Varschau, begaf han sig 1838 till
Petersburg, dit han äfven året derpå reste, då i
sällskap med sin landsman, den store
vio-loncellvirtuosen Francois Servais. I Riga,
der de först inträffade, gjorde de
bekantskap med den unge kapellmästaren Richard
Wagner. På väg till Petersburg sjuknade
V. i Narva och måste med sin fader stanna
der i tre månader, men efter tillfrisknandet
begåfvo de sig till kejsarstaden, i hvars
närhet de afvaktade säsongens början. Här
uppstod konserten i E-dur Op. 10 och
Fantasi-kaprisen op. 11. Tillsammansmed
Servais skref V. under denna tid Duon
öfver Hugenotterna. Konserten och
Fantasien spelade V. första gången under
vintersäsongen 1840 i Petersburg. Den
förtjusning han väckte med dessa var
utomordentlig; på en gång hade han uppsvingat
sig till en violinvirtuos af första rang, och
han be fäs tade och förstorade sitt rykte
såsom sådan, dä han derefter uppträdde i
Briissel och Antwerpen vid festligheterna
med anledning af Rubens-statyns aftäckande.
Den största triumfen väntade honom likväl
efter återkomsten till Paris på en
konserva-tioriekonsert derstädes (Jan. 1841’. Efter
en ny tur genom halfva Europa, inskeppade
han sig till Amerika vid slutet af år 1843.
Från New-York, der han tillbragte vintern,
besökte han en stor del af Förenta Staterna.
I Vera Cruz, i Mexico, i Havanna, i
New-Orleans, ja, på stränderna af Missisippi,
Missouri och Ohio lät han sin violin ljuda
och begaf sig slutligen åter till New-York.
Invånarne i dessa aflägsna länder voro
den tiden ej vana vid vår musik och kunde
endast genom de verldsberyktade
variationerna öfver nationalsången »Yankee doodle v
bringas i exstas; men genom dessa gjorde
sig Vieuxtemps populär och banade så väg
för honom efterföljande konstnärer. Efter
återkomsten från Amerika erhöll V. under
ett uppehåll i Berlin genom grefve
Wilhor-ski en inbjudning till Petersburg jemte
anbud att blifva soloviolinist hos kejsar
Nikolaus och vid kejserliga teatern samt
professor vid dervarande musikskola, hvarpå
han 1846 flyttade öfver till Petersburg.
Men 1852, då man på ett för honom
oantagligt sätt försökte tolka hans kontrakt,
lemnade han sin plats i Petersburg. Han
lefde nu en tid i Frankfurt och förskaffade
sig i närheten af denna stad en landtgård
»Drei-Eichenhain», der han sedan gerna
hvilade ut från sina många resor och
triumfer. Redan 1857 lemnade han detta
idylliska hem för att i sällskap med Sigismund
Thalberg och åtföljd af sin fru — »Yankee
doodle» icke att förgäta — anträda en ny
resa till Amerika. Vieuxtemps fann nu
intelligens och sinne för konsten derstädes
betydligt utvecklad och kunde nu i sin
ordning profitera af det intresse för
tonkonsten, som blifvit väckt genom Ole Bull,
Sivori, Henri Herz, Jenny Lind, Albani
m. fl. Denna resa varade ett år och
derefter finna vi vår konstnär, sedan han en
kort tid hvilat ut på sitt landställe, i Paris,
hvarpå han begaf sig på konstresor i norra
Europa.
En sådan outtröttlighet är sannerligen
värd beundran. De politiska händelserna
1866 dref honom bort från sitt hem i
Tyskland till Paris, der han träffades af den
stora sorgen att förlora sin trogne fader
och derpå i Juni 1868 sin älskade maka
och följeslagarinna. For att förströ sig
företog han nu 1870 en tredje resa till
Amerika kort före tysk-franska kriget,
Situationen här var sedan hans sista besök
på ett öfverraskande sätt förändrad:
öfverallt filharmoniska sällskap och
artistföreningar. Också gjorde konstnären denna gång
en rik skörd af penningar och triumfer.
Återkommen till Europa i Maj 1871 fann
han Paris förhärjadt genom kriget och slog
sig nu ned på landet i Belgien. I Briissel
hade emellertid efter Fétis’ död Gevaert
börjat en fullständig reorganisering af
konservatoriet och Vieuxtemps beslöt sig nu
på förslag af denne att åtaga sig styrelsen
öfver första klassen för att upprätthålla
traditionerna från sin vördade lärare Beriot.
På denna plats verkade han 1871—73 och
visade sig äfven nitisk såsom direktör för
Concerts populaires». Den 13 Sept. 1873
träffades han plötsligen af en förlamning i
hela venstra sidan, hufvudsakligen i handen,
hvarigenom han under flere år blef försatt
i overksamhet. Genom den omsorg, som
egnades honom af hans måg, d:r
I.ondow-ski och de förnämsta medicinska
förmågorna i Paris, blef han så småningom
åter-stäld, så att han 1877 kunde öfvertaga sin
tjenst såsom professor vid konservatoriet.
Ett nervöst ögonlidande nödgade honom
emellertid straxt dereftar att lemna sin tjenst
för att sköta sin helsa, hvarpå han för detta
ändamål begaf sig till Algier, der, såsom förut
är nämdt, den firade och verksamme
konstnären nu slutat sina dagar. Men ej heller
under dessa sista år var den produktive
tondiktaren overksam.
I ett bref till Wilhelmina Norman-Neruda,
dateradt d. 31 Maj 1881, — således ej
många dagar före hans död — skrifver
han: Wilma carissima! Edert vänskapliga
bref af d. 14 Mars har gladt mig mycket,
och jag har genast satt i verket att
genomse och afsluta konserten, dervid tänkande
på er, på ert förtjusande spel och lyckan
att få höra er föredraga stycket.
Partituret med piano är redap färdigt, men jag
vill veta om ni ännu är i Brunn, och
derfor skrifver jag dessa rader för att fa höra,
om jag skall sända konserten dit eller
hvarthän ? Säg mig ert omdöme om
verbet, om ni tycker om det, och om ni
anser det värdigt att bära ert namn. Jag har
nedlagt hela mitt vetande, all min
erfarenhet, hela sin själ deri och hoppas alltså,
att det ej skall misshaga er. Hur är det
med er helsa? Skona er och unna er
hvila. — Gör ej som jag, ansträng er ej
för mycket, det råder jag er som vän.
Ni vet, jag har alltid gifvit er goda råd.
Jag mår rätt godt; hufvudet är ännu så
pass bra, att jag kan sysselsätta mig med
musik, men fotterna vilja ej göra sin tjenst.
— Jag har nyss fullbordat en samling af
36 etyder för violin, hvilka ej skola vara
utan intresse för er. Svara nu och säg
mig hvart jag skall sända konserten. Det
stora partituret för orkester skall snart följa.
Ni kan sålunda bereda er på att spela
stycket nästa vinter om ni tycker 0111
det . . .
Utom ofvannämda verk omtalas såsom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
