Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
frukt af de senaste årens arbete: en
stråk-qvartctt, åtskilliga saker för violin och piano,
mindre violinsoli och sånger. »Journal de
musique» uppgifver äfven, att han
efterlem-nar en nästan afslutad opera »Jeanne de
Messine» samt en violoncellkonsert,
tilleg-nad hans vän Joseph Servais, och derjemte
ännu två violinkonserter. I afseende på
hans öfriga äldre arbeten få vi hänvisa till
musikkatalogema.
Vi hafva här tecknat de yttre dragen
af den vidt bereste och beryktade
konstnärens lif, detta rörliga och verksamma lif,
hvars karakter han sjelf betecknat, då han
på en till honom framstäld fråga, hvarför
han aldrig spelade Paganinis »Perpetuum
mobile» gaf till svar: »Perpetuum mobile?
— Det är jag sjelf!»
För att till det nyss anförda brefvet
foga ännu ett drag af
menniskan-konst-nären, låna vi ur »Amsterd. Curant» följande
lilla berättelse: »För några år sedan
producerade en stackars blind kringvandrande
violinspelare sin konst utanför ett kafé i
Amsterdam. Ett par små flickor bådo
för-gäfves om en liten gåfva åt sin blinde
fader. Plötsligen reste sig en af gästerna,
tog med några lugnande ord violinen från
den blinde, stämde den i all hast och
började spela till de öfriga gästernas förlustelse.
Det varade dock ej länge, innan
skrattlusten förbyttes till tyst beundran. Då den
obekante konstnären slutat och likaledes
med en bön om en liten gåfva gjort sin
rund bland gästerna,’ var den penningskörd
ej så liten, hvilken han sedan lät glida ned
i den blinde »konstbroderns» ficka. Den
blinde anade knapt hvad som förssiggick
men de begge små flickorna kyste handen
på sin välgörare. I mångas minne lefver
än der på platsen denna handling af den
store violinisten Henri Vieuxtemps.»
Det dödliga af Henri Vieuxtemps
hvilar ännu i Afrikas jord, men så väl hans
födelsestad Venners, som ock Brussel göra
anspråk på att fa förvara hans stoft, och
stadsstyrelsen i Verviers har beslutat att
der-städes uppresa hans bildstod. Glädjande
är att se, det vår tid vet att uppskatta
konstens heroer, hvilka endast spridt glädje
och en ädel njutning bland menniskorna,
lika högt — vi hoppas till och med högre
— än stridshjeltar, som, spridande död
och förtviflan i sina spår, med svärdet
banat sig väg till ryktets tempel.
F. H.
Ole Bull i London.
(Ur 01 e B ulls breve i uddrag udgivne af hans sön
Alexander Bu//, med et karakteristik og biografisk
skitse af fonas Lie, Kjöbenhavn 18S1.)
p bötjan af år 1836 begaf sig Ole Bull
till I.yon, hvarest han gaf sex konserter
och komponerade fyra, sedan såsom motiv
använda solonummer.
Han insjuknade här i en farlig
hjernin-flammation, som under ett par veckor
hotade hans lif. Då han blef frisk, ilade han
till Paris för att spela på italienska operan
omedelbart efter det italienarne hade
upphört med sina föreställningar. Han fick
verkligen också löfte om teatern; men ett
par dagar efteråt ser han att Thalberg
annonserar en konsert på samma ställe. Han
skyndar till Rossini, som var medlem af
direktionen, och spörjer hvad detta skall
betyda; han har ju löfte om teatern!
»Ja», sade Rossini, »det har ni visst;
men det gör mig ondt att säga er, att jag
intet kan göra för er; det är regeringen
som bestämmer det, då teatern har tillskott
af staten. Tillåt mig för resten en fråga:
har ni bref från Metternich?»
»Nej.»
»Så * följ ni mitt råd och res till
England på ögonblicket, der frågar man blott
efter geniet.»
Thalberg hade nämligen från Wien
medfört en allsmäktig rekommendation från
Metternich till auktoriteterna i Paris.
Bulls affärer stodo annars nu ungefär
så, att han hade 7000 francs öfver och
kunde spendera 1600 på att köpa sig en
Guarnerius i stället för den gamla Santo
Serafino till 400 fr., som han hittills
begagnat. Han var förlofvad med sin lilla
Alexandrine Félicité *, som hade blifvit en
jungfru af sällsynt skönhet, äkta parisisk i
ansigtets oval och dragens, särdeles näsans
finhet samt med en blixtrande glans i de
stora ögonen, hvilka röjde moderns
spanska blod.
Man behöfde emellertid mycket mera
för att gifta sig, och Bull följde Rossinis
råd. Han reste några dagar senare till
guineernas land med en f. d.
provinsskådespelare, mr St. Germain till sekreterare.
Denne förstod visserligen icke engelska,
men kom dock vid ett tillfälle till att göra
väsentlig nytta. Bull önskade nämligen
uppträda på den italienska operan, nu
Queen’s theatre, för hvilken mr Laporte
var entreprenör. Nu gälde frågan, huru
man skulle vinna honom. Då de sökte
efter logis, blefvo de hänvisade till ett
boarding house, som låg just midt emot det
hus der Laporte bodde. I detsamma de
kommo fram till fönstret, upptäckte St.
Germain en skådespelerska, som förut hade
varit hans mätress och nu stod i samma
förhållande till Laporte.
»Vi ha Laporte!» utbrast han. »I
morgon kunna vi trygt diktera våra vilkor.»
Och verkligen — vi förtälja detta
äfven-tyr väsentligen efter Wergeland — det
lyckades äfven här medelst kjortelvägen. Bull
skulle fa Queen’s theatre och biträde af
orkestern under en hr Costas anförande.
Detta väckte agg och afund hos Mori,
förste violinisten, en ondskefull italienare
från topp till tå. Han svärtade hos Costa
ned Bull och lopp omkring till
tidningsmännen för att stämpla honom som en blott
charlatanmässig efterhärmare af Paganini.
Till kl. 2 var Bull stämd till repetition
genom en biljett från Costa, medan denne
samtidigt hade kallat orkestern till kl. 12,
på det att så många måtte blifva otåliga
och gå sin väg, att repetitionen måtte
omintetgöras.
Bull anade emellertid oråd, tog en mängd
visitkort och en vagn och for omkring till
samtliga hrr journalister med inbjudningar
till dem och deras familjer att öfvervara
repititionen kl. 2.
En tämligen talrik publik kom också
tillstädes. Damer och herrar sågos skymta
i rlen mörka partenen; en resande norrman
var äfven der. Men ganska riktigt! —
halfva orkestern hade gått sin väg, Costa
* Dottern till hans välgörarinna, m:me
Ville-minot, och sedermera hans maka.
var weg, Laporte weg; blott Bull gick der
med sin biljett från Costa, hvari
uttryckligen stod »kl. 2» . . . Det var så man
kunde bli rasande.
»Hvar är Laporte.»
»På kontoret.»
Alltså dit, med blodet kokande i ådrorna
och kallsvetten perlande på pannan.
»Läs! monsieur — läs!»... Och med
sina seniga armar, som voro liksom flätade
af stålfjädrar, rister han den förfärade
direktören och tvingar honom ut från
kontoret upp på teatern för att bevitna, att
Costa egenhändigt hade tillsagt Bull till kl.
2, men orkestern till kl. 12.
Ett doft sorl af missnöje gick genom
hela den församlade publiken; men af den
orkesterpersonal, som ännu var tillstädes,
kunde ingenting göras.
»Antingen» — utbrast Bull — »tron I,
mina herrar, att jag icke behöfver något
ackompanjemang, eller erkännen I er sjelfva
ur stånd till att ackompanjera; men i hvad
fall som helst är det en komplimang, som
jag blott kan tacka för i vårt gemensamma
språk: tonerna!»
Och dermed tager Bull violinen och
spelar sin qnartctto a violino solo med ett
uttryck — i den öfverspända stämning hvari
han befann sig — som hänförde samtliga
närvarande till stormande applåder. Han
spelade God save the king fyrstämmigt. Det
halfmörka huset genljuder af bifall. Det
tränger ut på gatan, så att flere förbigående,
deribland Moscheles och en lord Burgersh,
strömma in. »Det är första gången jag
har skämts öfver att vara engelsman», säger
mr Nicholson, förste flöjtist i orkestern,
»och det är sista gången man skall se mig
i denna orkester, så vidt vi icke
ögonblickligen ackompanjera!» Andre anföraren, mr
Tolbecque, försöker att leda ett slags
ackompanjemang; men redan i midten af
Tutti gick det sönder. Då uppmanar lord
Burgersh Moscheles att ackompanjera på
pianot; denne ursakar sig för Costas skull,
men halft neddragen i orkestern, leder han
introduktionen till konserten i A-dur.
Rasande, likblek kommer Costa fram
ur kulisserna:
»Ni kunde ha väntat med att supplera
111ig, till dess jag antingen var död eller
afsatt», for han ut mot Moscheles.
»Ni . . . ni», hör man Bulls röst ur
konturerna af en hotande figur, »ni borde
tacka hr Moscheles på edra knän. Han
har räddat hvad som kunde räddas af eder
ära. »Vill ni, så skall ni bli hastigt
befordrad från stället.»
Costa försvann! men fram kom Laporte:
»Min herre, min bäste herre, låt det
vara nog. Ni är alltför angripen. Ni måste
gå hem. Tillstå, att det som händt, har
bragt er i en sådan extas att ni bör gå
hem ... Men en guldgrufva skall detta bli.
Det är något pikant! Ni har att befalla
öfver teatern. Tre repetitioner skall ni få,
tidning till disposition. Lita på mig för
framtiden!»
Bull fortfor likväl på sin fiol. Han
spelade i riktig extas.
I ingen stad gäller det så mycket att
gifva éclat åt det första uppträdandet som
i London, och intet folk tager häftigare
parti för den orättvist behandlade än
engelsmännen. Ännu samma afton stod scenen
på italienska operan och Bulls triumf öfver
kabalen att läsa i tidningarna. Hela or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
