Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Nabucco» skulle nu »Göterna» likna i
den punkt som rörde frihetsyrseln; — ja
publiken försatte den verkligen i yrsel. Det
musikaliska framåtskridandet i Italien från
1818 till 1873 är omätligt — men den
italienska- teaterpubliken har förblifvit
densamma oeh skall städse förblifva det, så
snart man appellerar till deni deras
karakter starkt utvecklade råa känslosidan. Här
har ingen förgäfves knackat på — portarne
hafva genast blifvit öppnade. Att Gobbati
genom denna allt för genomskinliga fint
kunde vinna sitt spel, är för den bildade
musikern oförklarligt — för den som
känner de italienska teaterförhållandena, kan det
ej mer vara en gåta.
Förgäfves söka vi i dag Gobbatis spår!
»Ty evig, evig glömska — sä heter
sångarns hämd». Fördömelsen af ett för tidigt
rykte trycker honom med en tung börda.
Nyfikna genom framgången i Dologna
sökte några andra teatrar att laga upp »I
Goti» — men med klen framgång öfverallt.
Milano ville ej tro på en verklig framgång
oeh behöll hämden för sig. Under vintern
1875 blef Gobbatis nya opera »Luce» (i
förbigående sagdt den orimligaste libretto jag
någonsin sett) uppförd pä Scala-leatern.
Da Luce — betyder ljus, så har denna
titel redan fröet till förintelse inom sig. Ty
ingenting lag nu närmare den än tenebre, det
tjockaste mörker. Alldenstund med
undantag af ett någorlunda dugligt »Ave Maria»
ingenting fans i hela operan, som kunde
hafva anspråk på att väcka intresse, så föll
denna novitet alldeles igenom och blef af
den milanesiska pressen med hånande
sido-hugg på llolognas konstentusiasm buren till
grafven.
Sedan dess har Gobbati börjat att
grundligt studera och skall hafva färdig en ny
opera »Maria Menlschikoff».
Såsom en i teatrarnes historia
outplånlig skamfläck, som ett narrverk af
kostligaste slag, i hvilket alla viljelöst logo del,
qvarstår emellertid upptagandet af »Goli»
pä kommunalteatern i Dologna.
Så langt kan den menskliga
förvillelsen gå!
Musikpressen.
August Södermans efterlemnade arbeten. X:r
5. Concertouverture i F-dur. Arr. piano 4 h. af
B. Fexer. Abr. Ilirsch. — Denna uvertyr är
romantisk och väl klingande, i Mendelssohns genre,
utan att höra till de mest betydande. Flera
ganger spelad af Meissnerska kapellet.
S. Saloman. Läger/i/. Fantasi för stor
orkester. Arr. piano 4 h. af B. Fexer. N:r I,
Härens uppbrott före kriget. N:r 2, Härens
hemkomst i idylliskt landskap. Abr. Ilirsch. — Frän
»Karpaternas ros» känna vi redan att denne
tonsättare är synnerligen lycklig i dans- och
marschformerna, eller öfver hufvud i sådan musik som
bär en prägel af fest och glans — ja måhända kan
man våga den gissningen, att han, trogen sin
danska naturel, vore mera danad för komposition af
dramatiska balletter än af egentliga operor (i
Danmark står som bekant balletten ännu högre än
operan). Af samma skäl blir man ej heller sviken
i sin väntan att i ofvanstående stycken finna
musikaliskt intresse, ty båda äro ingenting annat än
två lysande festmarscher af mer eller mindre
symfonisk bredd. Om än ej alldeles fria frän sin
författares böjelse för tvungna öfvergangar och tvära
modulationer, ega de likväl mycket
anmärknings-värdt så i harmoniskt som särskildt rytmiskt
hänseende samt vitna om både fantasi och musikalisk
kunskap. — Af samme kompositör har utkommit
en sång vid piano, benämd Hvad björken gömde.
P. IV. T/iunman. Sam/ing aj trestämmiga
sänger för mansröster. Andra förändrade uppla-
gan. H. 1. J. Bagge. — »Förändringen» synes
bestå i en omkastning af nummerordningen samt
upptagande af åtminstone ett nytt stycke,
Söhr-lings »O sanetissima». Samlingens popularitet
bevisas redan genom framkomsten af en ny upplaga.
Dess förtjenst är obestridlig, helst som den
trestämmiga sängen hos oss är endast sporadiskt
odlad : i större utsträckning har knapt någon annan
än Wennerberg verkat för denna i all sin
harmoniska tunnhet särdeles intressanta sats, som dock
borde utgöra en behöll ig motvigt mot nutidens
öf-vermättade ackordrikedom.
J. Vö/bccque. Den lilla tennsoldaten.
Ka-raktersstycke för piano. IIuss & Beer. — Ett litet
lätt stycke, föga betydande om man så vill, men
onekligen skrifvet med talang och humor. Ur sist
nämda egenskap får väl förklaras den vågade
harmoniseringen pa tredje sidan; man kan tänka sig
att en tennsoldats exercis icke hör till de ledigaste.
Ur samma humoristiska uppfattning har väl ock
framgått den oväntade återgången till temat på
sidan 4. A. L.
Från in- och utlandet.
Sängaren Johannes Elmblad har anländt hit
efter slutad säsong i London, hvarest han sjungit
pä åtskilliga konserter, och kommer att qvarstanna
här någon tid. För nästa London-säsong har herr
E. antagit liera förmånliga engagementer,
hvari-bland må nämnas till Charles Hallés »Six grands
Concerts». vid hvilka han kommer att utföra de
partier, hvarigenom han i Tyskland vunnit sitt
anseende, nämligen baspartiema i Beethovens
D-durs-messa, Schumanns Faust etc. Vid samma
konserter kommer Aug. Wilhelmij m. 11. storheter att
medverka.
Man har anledning hoppas att under denna
herr Elmblads vistelse i hemlandet och
hufvudsta-den la höra honom vid instundande säsongs
början å en af honom tillämnad större konsert.
• -fiC-
Fröken Isabel Wennberg har enligt Morning
Post af n/7 låtit höra sig pä en konsert i Crystal
palace (den första af en serie aftonkonserter).
Tidningen berömmer hennes rena och smakfulla
åter-gifvande af »Voi che sapete» ur Mozarts »Figaro»
och de svenska sångerna » Vallflickan» af Hugo
Beyer (som ackompanjerede henne) och »Polska»
af Dannström, hvilken senare hon föredrog så
sym-patetiskt och lifligt, att hon måste sjunga
densamma da capo. Ehuru valet af stycken» — säger
rec. — »ej gaf tillkänna något större omfang i
rösten, utmärkte sig dock hennes högre toner för
styrka och renhet medan ock fiera toner i det lägre
registret gjorde ett behagligt intryck genom sin
fyllighet och mjukhet. Hennes mottagande var
hjertligt, och hennes debut i kristallpalatset var en
obestridlig framgång.»
->av-
tlerrar Landquist och Tolbeque gåfvo den 27
Juli konsert i Varbergs kyrka. Den förres stämma
sä väl som den senares violoncell klungo präktigt
i det rätt stora templet, hvars hvalf darrade på sina
— bjelkar. Publiken var mycket animerad och
ganska talrik, bestående dels af stadens invånare,
dels af en del bland de här för närvarande
ovanligt många (bortåt 1300) badgästerna. Eilliga
applåder belönade i synnerhet Södermans Värfningen
och Salomans romans ur Karpaternas ros
(Lund-qvist), Borcherinis sonat och Poppers gavott
(Tolbeque), samt Bön ur Tell och Aria ur Tannhäuser
(båda). 11r Lundqvist gaf extra »Du gamla, du
friska, du fjellhöga nord».
London. Coventgarden — skrifves det
härifrån — har bjudit oss på tvenne nyheter:
»Enle-veringen ur seraljen» af Mozart och »Dämonen af
Rubinstein. »Enleveringen» af Mozart... en
nyhet?! — Är då denne Mozart en ung man? —
Ja, han har kompon rat den vid 26 års ålder —
för 99 år sedan. Ilär är således ej fråga blott om
ett återupptagande utan om en
sekular-representa-tion. Och företaget har lyckats öfver all förväntan.
Coventgarden har ocksä uppbjudit all sin förmåga
för att värdigt framställa det Mozart’ska
mästerverket; m:lle Sembrich: Costanza, m:me Val kria,
Bionda, Vergnet: Belmonte, Gailhard: Osmino.*
»Under sådana omständigheter», skrifver Times,
»kunde det ej slå felt att Mozarts beundransvärda
musik skulle göra lycka pä italienska operan i
Coventgarden. Hela verklen har varit förtjust i dessa
sköna melodier, hvilka efter ett sekel tyckas lika
friska och briljanta som dä de utgingo frän
kompositörens penna.»
— Anton Rubinsteins vistande i London
har varit en oafbruten triumf; men kronan pa
verket sattes dock genom uppförandet på
italienska operan af hans »Il demonio» (Dämonen)
under hans eget anförarskap. En sådan framgång
har man här aldrig bevitnat. Rubinsteins första
inträde i orkestern gaf signalen till de mest
entusiastiska bifallsyttringar, hvilka upprepades und r
operans lopp mångfaldiga gånger. »Dä
Rubinstein uppsteg pä dirigentplatsen, hclsades den store
virtuosen, då han steg ned derifran hyllades den
dramatiske kompositören.» Vare sig hyllningen nu
gälde virtuosen-kompositören, styckets egna
inneboende förtjenster eller det förträffliga utförandet
— alltnog framgången var oerhörd och lysande.
I kungliga logen säg man prinsen och prinsessan
af Wales, för öfrigt var salongen fyld af ’allt hvad
England eger utmärkt såsom representerande konst,
rikedom och börd. De båda hufvudrollema sköttes
på ett oölverträffligt sätt af Mine Albani (Tamara)
och Mr Lasalle (Dämonen), om hvilken senare
det heter, att det gifves blott ett ord, som kan
rätt beteckna hans framställning, och det är:
fullkomlighet. De öfriga rollerna innehades af Mme
Trebelli (Det godas engel), mrs Marini (Sinodal)
och de Retzké (Gudab), nr.lle Ghiotti och mr
Sil-vestri gåfvo trotjenarnes mindre roller och mlie Viale
utförde danssolot i andra aktens batlett. På
sceneri, kostymer och dekorationer hade man
nedlagt den största omsorg. Af musiken gör andra
akten det mäktigaste intrycket genom sin
karakteristiskt egendomliga kolorit, sina rytmiskt och
melodiskt intressanta melodier; så gästernas kör,
dryckessången, krigarkören, balletten med det
förtjusande solot, sorgmarschen, qvintetten med kör
samt finalen. Ej mindre i första akten gästernas
kör, den landtliga fruntimmerskören med balladen,
karavanmarschen; i tredje akten duetten mellan
Tamara och Dämonen och flere andra musikaliskt
dramatiska scener. Librettons innehåll är följande:
På Kaukasus’ höjder uppträder dämonen utgjutande
sitt hat mot himmel och jord; det godas engel
framträder och uppmanar honom att sluta sin strid
mot himlen. Irrande i bergen möter dämonen prins
Gudals dotter prinsessan Tamara, åtföljd af A ia
oeh tärnor på väg till faderns slott. Dennes
skönhet berusar dämonen och prins \Sinodal, Tamaras
trolofvade, dömes af honom till undergång.
Prinsen anländer följd af en rik eskort, öfverfalles af
en hop tartarer och dödas. Andra akten föreställer
bröllopsfesten i slottet Gudal, hvilken af bry tes
genom underrättelen om prinsens mord. Tamara
utbeder sig i sin förtviflan att få gå i kloster, och i det
ögonblick han är färdig att förverkliga sin föresats,
uppenbarar sig dämonen för henne men bortvisas med
afsky. Gudal svär hämd på tartarerna och drager
ut i krig för att hämnas mordet på prins Sinodal.
Tredje akten är i klostret. Dämonen framträder
för Tamara och bekänner sin lidelse; i utbyte mot
hennes kärlek erbjuder han henne hela verldens
besittning, han söker väcka hennes medlidande i
det han förklarar att hennes kärlek kan återvinna
honom för himlen; — förgäfves. Han vill nu med
våld tillegna sig henne, dä det godas engel träder
fram, hon söker beskydd hos honom och nedfaller
död vid hans fötter. Klostret försvinner. Tamara
föres af englar mot himlen och dämonen sjunker
ned i afgrunden. Texten är tagen ur ett poem af
Michael Lermontofif och operan gafs för första
gängen pä Mariateatern i Petersburg 1875.
––->M–––
Dödslista.
Juni—Juli.
Arnoldson, Carl Oskar, operasångare och
förste tenor vid kgl. operan i Stockholm, f. * ; 1830
— död i Carlsbad d. 8 Juli 1881. Efter slutade
akademiska studier ingick A. i embetsverken 1854
men debuterade redan året derpå ä mindre teatern
såsom Farinelli; öfvergick efter en debut som
Max i Friskytten» till kgl. operan 1858, der han
allt sedan uppburit de förnämsta tenorpartierna pä
ett beröm värd t sätt och gjort sig högt värderad
såsom konstnär och menniska. (— Närmare
biografiska notiser om A. hafva lenmats i i:sta numret
af denna tidning, hvilket äfven åtföljes af hans
porträtt såsom »Fra Diavolo».)
Caters-Lablache, baronessa, dotter af den
berömde bassångaren Louis Lablache och gift med
baron Caters, har nyligen hastigt aflidit i London.
Mme Lablache var en utmärkt sångerska, men
uppträdde ej offentligen efter sitt giftermål, om ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
