Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
segerrika inlag lians » I)on Carlo» gjorde
inom Sala Ribbienas murar.
Utom Rossini, Ven li, Wagner och
Gobbati har ingen musiker, hvarken nu lefvande
eller afliden, blifvit onorario eittadino i den
gamla påfliga staden. Hvem är nu denne
Gobbati? En i ära grånad professor
kanhända, som genom musikaliskt pedagogiska
förtjenster gjort sig sitt fädernesland värdig?
Eller en bedagad maestro coneertatore och
direttore dorehestra, som outtröttligt svingat
sceptern, som städse hållit i ära den gamla
beprisade leatro commnnales fana? Eller
kanske en i all tysthet, långt från stora
verldens bullrande bestyr med ära lika så
nyttig som gammal vorden domkapellmästare,
en i den enkla och dubbla kontrapunktens
lagar välbevandrad kyrkokomponist?
Ilvem kan väl eljest denna så storartade
utmärkelse ha vederfarits?
Ingenting af allt detta! Stefano Gobbati
en tre oeli tjuguårig marehigiane, var om
morgonen den 15 november en af de mänga,
med mogenhetsbetyg (??) affärdad, obskur
konservatoriielev, och om aftonen — en
berömd komponist. Men bur hade då
Gob-bati, åstadkommit detta under? Detta måste
jag berätta litet utförligare och rådfråga
krönikan af den 15 nov. 1873. För
Gobbati, en af de tusen knapt ifrån skolan
ut-släpta komponister, hvilka halva åtminstone
tre operor färdiga, redan innan det första
fjunet börjar gro på läpparne, lades de
största svårigheter i vägen för uppförande
af lians musikdrama »I Goti» (Göterna,
text af St. Indendonato) på stadsteatern i
Rologna. En lättsinnig impressario hade
gifvit honom löften, som nära nog gingo ut
på bestämmande af dagen. Den arme
Gobbati hade skaffat sig litet silfvermvnt från
sin fattige fader, som skötte om sina åkrar
der hemma, och nu skulle ärans bana
beträdas. Men impressarion glömde sina
löften, och säsongen i Rologna hade nära gått
till ända, utan att några anstalter fogats
för begynnandet af repetitionerna till
opera-noviteten. — Gobbati, som i parentes sagdt
var en liten vacker, ungdomsfrisk italienare
med sådant der skälmansigte som man kan
stjäla qvinnohjertan med, rände nu med
häliga, aftärda kinder genom de krokiga
galorna i den gamla universitetsstaden och
klagade urbi et orbi på ett riktigt
spekulativt sätt öfver sina stora lidanden. »Då
hittas han af medlidande» (hvilken? det
vet man egentligen icke än i dag), hela
den bolognesiska aristokratien reste sig
såsom cn man och stormade fram för att
inlägga protest mot den samvetslöse
impressarions ovärdiga handlingssätt. I Tyskland
är publiken rörande teatern och hvad som
sker derinom alltför likgiltig för att
uppröras öfver en sådan lapprisak. 1 Italien
deremot rikta sig allas intressen, äfven
rörande de obetydligaste saker, på skådebanan.
Då nu hela aristokratien höll tillsammans
och lifligt intresserade sig för Gobbati, var
redan halfva spelet vunnit, operan måste,
om också aldrig så dålig, vara ett
mästerstycke af första rangen, och man måste
bereda komponisten glänsande premiere.
Så skedde oek. Jag citerar här en af
de lugnaste och fördomsfriaste
berättelserna om första uppförandet af »Goti» på
stadsteatern i Rologna. »Ändtligen är den
Messias kommen, som vi med sådan längtan
ha väntat på. Hvarken trumpetstötar eller
häroldsrop ha förkunnat hans ankomst —
blygsamt trädde han inom skrankorna, och
i dag helsa vi honom såsom Italiens
blif-vande Wagner. 1 hans hand är den
italienska operans öde lemnadl — den som
med sitt första verk vid så unga år med
storm eröfrat alla hjertan, såsom Gobbati
gjort, honom kan man förespå den mest
glänsande framtid. Han bryter med de
gamla traditionerna, emedan hans klarseende
ande föreskrifver honom i en upphöjd
renhet de banor, han har att vandra.
För-spelel till »Goti» är genomträngd! af
wag-nerisk trollkraft. Violinernas spel i det höga
läget rycker oss bort från jordens jämmer
och förér oss hän till de himmelska fälten.
Hela första aklen förlopp under ihållande
ovationer för de utförande konstnärerna och
mångfaldiga framropningar af komponisten.
Sa gick det hela operan igenom. En
feberaktig entusiasm herskade i teatersalongen.
Den som så kan drifva våra känslor till
kokpunkten, han har ännu mycket att säga
oss — han måste vara en stor man.
Kul-minationspunkten var den stora
samman-svärjningsscenen i 3:dje akten, det mest
storartade, som af detta slag skrifvits för
scenen efter Meyerbeers svärdsinvigning.
Man kunde tro sig vara på ett dårhus, så
hade hänförelsen bemäktigat sig hela
auditoriet. Gobbati blef 50, säger femti
gånger inropad och för hvar gång han visade
sig dånade genom salen: Hell, Italiens
prydnad! Det var en af de högtidligaste
teateraftnar som under vår långa teaterpraxis
förekommit!» Så långt den ändock temligen
nyktre sagesmannen. Men ännu några
nakna dala. Förläggarinnan Giovannina Lueca,
som efter underrättelsen om denna oerhörda
framgång skyndat till Rologna för att öf\
ervara den andra representationen och måste
bevitna ett liknande jubel in optima forma,
lade efter denna glänsande seger beslag på
den lille Gobbati och betalte honom den
hyggliga summan af 50,000 fres för
partituret till »Goti» med det vilkor, att Gobbati
till nästföljande »stagione» skref en ny opera
för lika högt honorarium. Skämtande
yttrade den qvicka förläggarinnan till den
öfverlycklige komponisten: »Vi pago per
ogni passo mille lire.» (jag har betalt er
1000 frcs för hvarje inropning). Men
härmed var endast den affärsmessiga delen af
»I Goti»s framgång afslutad, hvad som
följde sedan är nästan otroligt men
bok-slafligen sant. Staden Bologna gaf in
cor-pore för den unge komponisten en
festmåltid i munieipiets praktvåning. Ofverst vid
bordet presiderade Gobbati, bredvid honom
syndikern och prefekten, vid det präktiga
festbordet såg man vidare hela den
bolognesiska alm a mater med hennes
verldsbe-römda professorer, oeli ingen hade den
ringaste aning om, att hela denna festlighet
var ett maskeradupptåg af allra gröfsta slag.
De annars så spetsfundiga bolognesarne
strålade af hänryckning öfver denna heros, som
inledde en ny uppblomstrande konstæra,
den der skulle i glans öfvergå alla
föregående. Under gästabudet reste sig den
spi-rituele syndikern Tacconi och öfverräckte
åt den 23-årige Gobbati coram populo i ett
med drifvet silfverarbete konstfullt utsiradt
etui staden Bolognas hedersborgarediplom.
Latinska carmina och disticha flögo fram
från höger och vensler, och likt Tasso drog
Gobbati lagerkrönt hem, der hans af
lycksalighet strålande fader i sin tarfliga
Fustagna-jacka med spaden i hand välkomnade honom.
Hur skall denna gåtan lösas? Hvarföre
känner ingen numera Gobbati? Vi skola
försöka att med några ord förklara detta.
Stefano Gobbati var en lärjunge af den forne
milanesaren, sedermera neapolitanske
kon-servatoriidireklorn Lamo Rossi, hvilken i sin
ungdom glänst såsom komisk
opera-komponist (?) och under senaste åren förgäfves
försökt sin rehabilitering såsom Giuseppe
Vcr-dis samtida och jembördige kollega genom
några spektakeloperor, som rönt ett mycket
klent emottagande. Antalet af hans
lärjungar var ansenligt, och då de följt noga i
hans spår efter de maximer han nedlagt i
sin opera »La comtessa di mons», en
blandning af pompös fransk stil och
gammalitaliensk marknadssångaremusik, kunde det
aldrig blifva fråga om någon riktning åt en
ideelare stil. Det allra gröfsta
dekorations-måleri, de trivialaste fraser blefvo upphöjda
till mönster — en ädel hänförelse och
vördnad för konsten var aldrig att tänka på.
Från denna så kallade press hade Gobbati
utgått. Wagnerentusiasmen, den första
Lo-hengrin-representationen i Rologna hade med
ens tändt eld i alla ungdomliga sinnen, och
isynnerhet hade Wagner med sin
instrumentationsprakt och sina orkestrala egenheter
slagit an på den unge Gobbati. Kanske var
det endast instinktiv slughet hos honom,
men han hade slagit hufvudet på spiken.
Hans opera var det märkvärdigaste mixtum
compositum utaf efterapning af de
Wagner-ska skapelserna och utaf det tidigaste
Ver-di ska maneret med dess råa, onaturliga
men högst dramatiska accenter — hvilka
aldrig förfela att göra verkan på den
italienska publiken. Så utrustad beträdde G.
stridsfältet. Hans partitur vimlade af de mest
misslyckade ansträngningar alt åstadkomma
en skön och karakteristisk musik. Sedan den
tekniska styrelsen öfver Seala-teatern i Milano
tillbakaskickat partituret till »I Goti» såsom
»obrukbart elevarbete», fick den stackars
bolognesiske kapellmästaren fullt upp att
göra med att utplåna åtminstone de
liufvud-sakligaste ortografiska felen i partituret. Det
mest hårresande i stämföringen (ifall man
ens kunde tala om någon sådan, då allt var
lemnadt åt ödet och de 5 notlinierna —) det
orimligaste af oharmoniska, ■ otympliga, allt
finare musikaliskt smaksinne trotsande
öfver-gångar och upplösningar påträffade man i
detta mönster af partitur. Introduktionen
var en till den yttre formen ren afklappning
af inledningen till Lohengrin; — och när
violerna med sex- eller ättafaldig besättning
surra på i det högsta läget, gör det alltid
verkan på den italienska teaterpubliken. —
Men den största förvillelsen å publikens sida
var dock följande: Verdi hade under en tid
af nationel olycka och smälek, i en epok
då nästan hela Europa suckade under
bördan af ett hårdt tryck, skrifvit sin »Nabucco».
Här kom han för första gången fram med
starka, tunga, delvis råa accenter i
krigs-hymner, frihetssånger och andra rytniskt
kraftiga patriotiska sånger, hvilka gåfvo
dödsstöten ål det Bellini’ska, delvis också det
Donizelti ska känslofrosseriet. Delta fann
lifligt erkännande och återljöd hos
italienar-nes upprörda känslor, och derifrån daterar
sig Verdis Ivsande carriére. Denne
intressante mästare filade dock oafiåtligen sina
verk och kunde derföre på senaste tiden
uppsvinga sig till en sådan höjd, som han
sjelf aldrig anat och ingen heller trott att
han skulle uppnå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
