Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rf* WiäV
B «ra
N:o 16.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & REER.
Stockholm den 15 Augusti 1801.
Pris: Helt är 6 kr. Halft är 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
■
Något om orkestrar och deras ledning.
Af Richard Wagner.
9^tan tvifvel kan det för tonsättarne ej
vara likgiltigt, på hvad sätt deras
arbeten föredragas för publiken, då denna
naturligtvis blott genom ett godt utförande
af ett musikverk kan fa ett riktigt intryck
af detsamma, men deremot ej alltid inser
det oriktiga i det intryck som ett dåligt
utförande frambragt. Men huru det nu för
tiden oftast förhåller sig med uppförandet
icke blott af operor, utan äfven af
konsertmusikverk i Tyskland, skall hvar och en
inse, som med uppmärksamhet och någon
sakkännedom följer min belysning af de
elementära vilkoren för ett sådant
konstverks uppförande.
De för den häruti erfarne uppenbara
svagheterna hos de tyska orkestrarna, så
väl med afseende på beskaffenhet som
prestationer, härröra mestadels från svaga
egenskaper hos deras dirigenter, såsom
kapellmästare, musikdirektörer o. s. v. Deras
val och anställning sker genom
konstinstitutets högste vederbörande med i lika mån
minskad sakkännedom och omtänksamhet
som fordringarne på orkestern blifvit allt
större och mera betydande. Så länge ett
partitur af Mozart utgjorde högsta
uppgiften för orkestern, stod i spetsen för denna
den egentligen tyske kapellmästaren, alltid
en man med stort anseende (åtminstone på
stället), säker, sträng, despotisk och kanske
något ohyfsad. Såsom en af de sista af
detta slag kan jag nämna Friedrich
Schneider i Dessau; äfven Guhr i Frankfurt
tillhörde dem. Hvad desse män och deras
likar, som man i deras förhållande till
nyare musik kallar »perukstockar», förmådde
uträtta, erfor jag för omkring åtta år sedan
vid uppförandet af min »Lohengrin» i
Karls-ruhe under ledning af den gamle
kapellmästaren Strauss. Denne högst
aktningsvärde man stod synbarligen motvillig och
främmande framför mitt partitur, men gjorde
sig mycken möda vid orkesterns ledning,
som aldrig kunde tänkas mer precis och
kraftig; man såg att alla lyssnade till
honom såsom en man, hvilken ej förstod
skämt, och han hade folket i sin hand.
Egendomligt nog var denne gamle man i
mitt tycke den ende dirigent, som hade I
verklig eld; hans tempi voro ofta snarare
öfverilade än släpande, men alltid
eftertryckliga, kärnfulla och väl utförda. — Ett
lika godt intryck erfor jag af H. Essers i
Wien liknande sätt att dirigera.
Hvad som gjorde detta slags dirigenter
af gammalt skrot, om de voro mindre
be-gåfvade än nu nämnda, olämpliga vid
uppförandet af nutidens mera komplicerade
orkestermusik, var deras gamla vana vid
den äldre dittills nöjaktiga
orkesterbesättningen, som var lämpad efter då
förekommande uppgifter. Intet exempel är mig
bekant, att man någonstädes i Tyskland
grundligt omgestaltat orkestern med hänsyn till
den nyare instrumentationens behof.
Liksom förr befordras musici i en stor
orkester efter ålder och tur till de förnämligare
stämmorna, och intaga derföre sin plats i
första stämmorna först sedan deras krafter
försvagats, under det yngre och dugtigare
musici sitta i andra stämmorna, hvilket
synnerligen med afseende på
blåsinstrumen-terna verkar märkbart skadligt. Om än på
senare tider dessa missförhållanden allt mera
förminskats, hvilket man till en del far
till-skrifva blygsamheten hos åtskillige
anspråkslösare musici, så har åter ett annat
förfarande ledt till varaktigt skadliga följder,
nämligen besättandet af stråkinstrumenterna.
Tanklöst uppoffrar man andra violen, men
isynnerhet altviolen. Detta sista instrument
öfverlemnas mestadels åt gamla violspelare,
invalider, eller åt utslitne blåsare, om desse
äfven lärt något litet spela viol; på sin
höjd söker man sätta en verkligt god
alt-violist vid första pulpeten i och för någon
gång förekommande soli; dock har jag
upplefvat, att man åtnöjt sig med att
uppdraga detta åt en förste violist. En gång
hände, att man i en stor orkester med åtta
altviolister utpekade för mig en enda alt,
som förmådde korrekt utföra åtskilliga
svårare passsager i ett af mina nyare
partiturer. Detta förfarande var dock mest en
följd af gamla tiders instrumentationssätt,
enligt hvilket altviolen mest brukades
såsom fyllnad i accompanjemanget, och fann
dessutom i nyare tider sitt rättfärdigande
genom det ovärdiga instrumenteringssättet
hos de italienska operakomponisterna,
hvil-kas verk utgjorde en väsentlig och omtyckt
beståndsdel af den tyska operarepertoiren.
Då äfven de stora teaterintendenterna pä
grund af hofvets berömliga smak hålla
mycket på dessa älsklingsoperor, så må
man ej förundra sig öfver, att fordringar,
som grunda sig på för desse herrar föga
behagliga konstverk, blott då kunna
genom-drifvas, när kapellmästaren är en man af
vigt och anseende och sjelf vet, hvad som
är nödvändigt för en nutida orkester. Detta
var en för våra äldre kapellmästare
obekant sak; de förstodo ej heller att i
lämplig mån öka stränginstrumentens antal till
jemnvigt mot det ökade antalet och
användningen af blåsinstrumenterna; ty livad
i detta hänseende nödtorfteligen skett, när
missförhållandet blef allt för tydligt, har
ingalunda räckt till att härutinnan bringa
den så berömda tyska orkestern till samma
höjd som den franska, hvilken den är
af-gjordt underlägsen med afseende på
violernas och äfven violoncellernas styrka och
duglighet*.
Hvad nu desse kapellmästare af
gammalt skrot försummade, vore just första
och rätta uppgiften för nutida dirigenter.
Men man har sörjt för att dessa icke skulle
bli farliga för intendenterna och att framför
allt de dugtiga perukstockarnas»
auktoritet icke skulle öfvergå till senare tid.
Det är vigtigt och lärorikt att se, huru
denna nyare generation, som nu går i
spetsen för det tyska musikväsendet, kommit
till embeten och värdigheter. — Då vi
egentligen hafva den större och mindre
hoftea-tern, så väl som teatern öfver hufvud, att
tacka för orkestrarnes underhåll, så måste
vi också tåla, att genom direktionerna för
den tyska nationens teatrar det
bestämmes, hvilka musici skola anses lämpliga att
ofta ett halft århundrade igenom taga vara
på den tyska musikens värdighet och anda.
De fleste på detta sätt befordrade musici
må sjelfve veta, huru de ernått denna
utmärkelse, ty för ett oöfvadt öga är det
svårt att inse, genom hvilka förtjenster
åtminstone flertalet bland dem kommit
der-hän. Den egentlige tyske musikern
uppnådde dessa »goda platser», ty endast
som sådana ansågos de väl af herrar
patroner, blott helt enkelt genom tillämpning
af tyngdlagen: man ryckte så småningom
* Detta liksom mycket annat i denna artikel
galler nog äfven om andra än tyska orkestrar! Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
