Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framåt. Jag förmodar att den stora
Ber-linerhoforkestern erhållit sina flesta
dirigenter på detta sätt. Någon gång skedde dock
ett och annat språng: en alldeles ny
storhet dök plötsligen upp under beskydd af
en prinsessas kammarfru o. s. v. Man kan
svårligen föreställa sig, huru skadligt detta
principlösa befordringssätt verkat med
af-seende på våra största orkestrars och
operateatrars ans . och utbildning. Saknande
egna meriter kunde desse dirigenter hålla
sig <|var i sin ställning blott genom
underdånighet gent emot en okunnig högste chef,
som vanligen ansåg sig förstå allt, och
genom efterlåtenhet mot underlydandes
be-qvämlighet. Genom att prisgifva all
konstnärlig disciplin, till hvars upprätthållande
de dessutom saknade alla förutsättningar,
samt genom att hörsamt tillmötesgå hvaije
vansinnigt infall ofvanifrån förstodo dessa
mästare att till och med göra sig ganska
allmänt omtyckta. Under ömsesidigt
småleende öfvervanns hvarje svårighet vid
instuderandet af ett stycke under salvelsefullt
åberopande af »N. N. kapellets gamla
välkända mästerskap». Hveni märkte väl nu
att den gamla berömda konstanstaltens
prestationer år efter år sjönko i värde? Hvar
funnos verkliga mästare, som kunde
bedöma detta? Helt visst icke bland
recensenterna, hvilka blott gnata, så länge
man icke stoppar munnen till på dem;
men att i detta afseende stoppa förstod
man nog.
Men i senare tider besättas äfven
understundom dessa dirigentplatser med
sär-skildt kallade: man införskrifver allt efter
öfverdirektionens behof och önskan fjerran
ifrån en dugtig rutinerad musiker; och
detta sker för att inympa »aktiv kraft» i
den förutvarande kapellmästarens tröghet.
Uet är detta slags folk, som inom fjorton
dagar »göra» en opera, »stryka» sin viol
med kraft och som för sångerskornas skull
tillkomponera och inlägga effektfulla »slut»
i andras partiturer. Skicklighet af sådant
slag har Dresdenerhofkapellet att tacka för
en af sina driftigaste dirigenter.
’I’id efter annan fäster man dock
afseende vid verklig berömdhet: man måste
framdraga musikaliska »storheter».
Teatrarna hafva inga sådana att uppvisa, men
sångakademierna och konsertanstalterna en
och annan. Dessa äro våra dagars
musikbankirer, sådana de utgått ur Mendelssohns
skola eller med hans rekommendation
ut-sändts i verlden. Detta var ett helt annat
slags menniskor än våra gamla
perukstockars hjelplösa efterträdare, — musici,
uppvuxna hvarken vid teatern eller i orkestern,
utan vederbörligen uppdragna i de nyligen
grundlagda konservatorierna, komponerande
oratorier och psalmer och flitigt bevistande
abonnementskonserternas öfningar. De hade
äfven erhållit undervisning i att dirigera och
egde dertill en elegant bildning, dittills hos
musici sällspord, och grofheter behöfde man
ej mera höra. Jag tror att desse män hafva
i flera fall utöfvat ett godt inflytande på
våra orkestrar; helt visst har åtskillig råhet
och tölpaktighet här försvunnit, och
mången detalj i det eleganta föredraget sedan
dess bättre beaktats och utbildats. För dem
var behandlingen af den nyare orkestern
lättare, ty i flera afseenden hade denna sin
mästare Mendelssohn att tacka för en
synnerligen fin och sinnrik utbildning, för
beträdande af den väg, som dittills Webers
herrliga genius såsom nyskapande först
öppnat.
Men för omskapandet af våra orkestrar
och med dem förbundna institut fattades
det dessa herrar energi, sådan som blott
på egen verklig kraft hvilande
sjelfförtro-ende kan gifva. Ty här var tyvärr allt,
rykte, talang, bildning, ja tro, hopp och
kärlek, allt konstladt. Hvar och en af
dem är så upptagen och sysselsatt med
sig sjelf och svårigheten i sin
konstnärliga ställning, att han icke kan tänka på
det allmänna, på konseqvens eller på
något omskapande, emedan detta, alldeles
riktigt, egentligen icke alls angår honom.
De hafva intagit de gamle grofkornige
tyska mästarnes plats, blott emedan desse
följde för litet med sin tid och voro
oförmögna att begripa nyare tidens behof och
dess konststil; och det synes som om de
i denna sin ställning kände med sig att
de blott uppfylla en öfvergångsperiod,
under det de icke rätt veta, hvad de skola
taga sig till med det tyska konstidealet,
till hvilket dock allt ädelt sträfvar, emedan
de i grund och botten äro främmande
derfor. Också nedlåta de sig vid nyare
musikens svårare uppgifter till köpslående.
Meyerbeer t. ex. var ganska delikat; han
betalade ur egen ficka en ny flöjtist, som
en gång i Paris skulle blåsa ett ställe
riktigt bra. Då han rätt väl förstod, hvad
vigt ett lyckligt föredrag egde, dertill var rik
och oberoende, skulle han för
Berlineror-kestem blifvit till utomordentlig nytta, då
konungen i Preussen kallade honom dit
såsom generalmusikdirektör. Härtill
kallades samtidigt äfven Mendelssohn, hvilken i
sanning egde de ovanligaste egenskaper
och själsgåfvor. Visserligen möttes dessa
båda af samma hinder, som dittills alltjemt
hämmat allt godt i denna riktning, men
desse borde hafva undanrödt dem, ty
dertill voro de mer än någon annan i hvarje
afseende förmånligt utrustade. Hvarför
sveko dem deras krafter? Det synes som
om de icke egt sådana. De lemnade saken
ohulpen. Nu hafva vi den »berömda»
Berlinerorkestern, från hvilken ända till
sista spåren af till och med den
Spontini-ska precisionstraditionen försvunnit. Och
desse voro Meyerbeer och Mendelssohn!
Hvad skola då deras sirliga skuggbilder
uträtta?
Ur öfverblicken öfver de qvarblifne
äldres egenskaper såväl som öfver detta nya
slags kapellmästare och musikdirektörer
framgår att från dem må man icke vänta
mycket i och för orkesterns nybildning.
Deremot har hvarje initiativ till dess goda
utbildning hittills utgått från musici sjelfve,
hvilket tydligen kan tillskrifvas en stegrad
utveckling af den tekniska virtuositeten.
Den nytta, som virtuoser på åtskilliga
instrument gjort vår orkestei, är oneklig; den
skulle varit fullständig om blott dirigenterna
varit hvad de synnerligen under sådana
omständigheter bort vara. Den bristfälliga
återstoden af vårt gamla kapellmästerskap,
de städse för sitt anseende förlägna
upp-komlingarne eller de genom kammarfruarna
rekommenderade klaverlärarne o. s. v.,
dem växte virtuosen genast öfver hufvudet;
denne spelade då i orkestern samma roll
som primadonnan på teatern. De eleganta
kapellmästarne af nyaste slag deremot
associerade sig med virtuosen, hvilket i
månget afseende icke var olämpligt, men i |
hvaije fall blott då ledt till det helas
båtnad, om desse herrar varit besjälade af
det sanna tyska musikväsendets anda.
Framför allt må emellertid framhållas,
att de hade teatern att tacka både för sin
egen ställning och för orkesterns bestånd
och att deras förnämligaste arbete gälde
operan. De skulle således tillgodose
teaterns, operans behof och dessutom jämte
sin musik äfven lära något annat, ungefär
såsom för astronomien tillämpandet af
matematiken på denna, på samma sätt här
tillämpandet af musiken på den dramatiska
konsten. Om de rätt förstodo denna,
synnerligen den dramatiska sången och
uttrycket, så skulle härigenom ett ljus gå upp
för dem öfver orkesterns föredrag,
isynnerhet af den nya tyska instrumentalmusiken.
De bästa fingervisningar beträffande tempo
och föredrag af Beethovens musik erhöll
jag en gång genom den utmärkta
Schrö-der-Devrients själfulla, säkert accentuerade
sång; det var sedermera för mig omöjligt
att t. ex. låta oboen så lamt framblåsa den
gripande kadensen i c-moll-symfoniens
första sats,
mim
som jag förut varit van att höra den; ja,
för att återgå till föredraget af denna
kadens, insåg jag nu äfven hvilken betydelse
och hvilket uttryck första violen borde
gifva den med fermat uthållna noten
l
och från det rörande, gripande intryck jag
mottog af dessa båda moment, som synas
så obetydande, härledde sig en ny,
lef-vande uppfattning af denna sats i sin
helhet. — Omnämnande detta i förbigående,
vill jag dertill blott antyda, hvilken
vexel-verkan till fullständigandet af en högre
musikalisk bildning beträffande föredraget
erbjödes dirigenten, om han rätt förstode
sin ställning till teatern hvilken han har
att tacka för sin position och sitt
anseende. Deremot gäller för honom operan
(hvartill äfven denna konstgenres eländiga
vård på den tyska teatern gifver Iionom
rätt) såsom ett mödosamt dagsverke och
han sätter derföre sin ära i konsertsalen,
derifrån han blef kallad och utgått. Ty
som sagdt, när en teaterintendent
anfäktas af lusten att fa en musiker med namn
och rykte till kapellmästare, så måste denne
tagas annorstädes än just från teatern.
Ole Bull i Paris.
tXaå Ole Bulls första vistelse i Paris varit
föremål för många romantiska
osanningar, är det med nöje vi återgifva en
autentisk — och ändå tillräckligt
romantisk — skildring deraf, hemtad ur den
nyaste, intressanta biografien af Jonas Lie.
I maj 1830 företog Ole Bull en
konserttur till Trondhjem och derifrån till
Bergen, hvarest han anförde
»Harmonien», gaf Thranes »Fjeldeventyr» för
första gången samt två konserter, som
skaffade honom 500 specier, med hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
