Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
såsom andra eller tredje sats. Men han
ersatte också vanligen denna något
gammalmodiga dansform med det lifligare
scherzot, i hvilket humorn, som var
egendomlig för honom, kunde utveckla sig. Så
redan i två af de tre första sonaterna op. 2.
För öfrigt var menuetten ej längre den
gamla äkta, utan hade endast qvar sin
3/4-takt. Beethoven, som nu alltid var en
fiende till schablonen, införde också
mången gång detta humoristiska element i
Andante-satsen och utelemnade då scherzot,
såsom i G-dur sonaten op. 31; eller ock
förlänade han åt menuetten karakteren af
en motsatt glad* stämning, såsom t. ex. i
Ess-dur sonaten op. 31. Eller gaf han
scherzot trots det hastiga tempot och :i
4-takten ett fantastiskt allvarligt väsende,
hvar-vid adagiot alldeles föll bort, såsom i
F-dur-sonaten op. 10 och E-dur op. 14.
Eller ställer han variationer i spetsen för
sonaten, såsom hos den i Ass op. 26, o. s. v.
Man ser af allt detta, att Beethoven också
till antalet och beskaffenheten af styckena
i en sonat lemnar den konstnärliga friheten
rum nog. — Vissa nyheter och friheter,
dem Beethoven införde i
modulationsordningen, vill jag här ej närmare behandla,
emedan de allt för nära sammanhänga med
det tekniska hos satsen.
Så till vida som Beethoven gaf sina
sonater det mest betydande innehåll, den
största, strängaste men tillika friaste form,
måste han sålunda också betraktas såsom
f 11 lländare af sonatformen. Såsom det
skall visa sig, hafva hans mest begåfvade
efterföljare här ej kunnat uppnå honom,
än mindre kunnat öfverträffa honom.
Ehuru oändligt mycket ännu vore att
säga om innehållet af Beethovens sonater,
om mästarens egen natur, hvilken
förlänade hans verk detta innehåll, om
förhållandet mellan de första, mellersta och sista
sonaterna, — så måste jag dock nu taga
afsked af honom och vända mig till några
af hans samtidas och efterföljares verk.
Betrakta vi då först sonaterna af C. M.
v. Weber, född 16 år efter Beethoven och
död ett år före honom, så finna vi dem
visserligen till det yttre briljanta, å
klaver-teknikens sida, ställande ännu större
fordringar på den spelande; äfven härliga
klangverkningar och icke sällan enskilda
motiv af stor skönhet träffa vi i dem; men
i det stora hela kan ej Weber hvarken i
genomgående ädelhet och storslagenhet eller
i uppfinningens mångfald, eller öfver
huf-vud i den konstnärliga intentionens renhet
mäta sig med Beethoven. Ett visst kokett
väsen stör ej sällan i hans eljest mycket
intressanta verk.
Äfven sångkonungen Franz Schubert,
född 27 år efter Beethoven och död ett
år efter honom, har riktat konsten med
en rad sonater för klaver ensamt. 1 )e bära,
såsom flertalet af hans verk, stämpeln af
den alltigenom originelle och geniale
konstnären, och livad uppfinning beträffar står
han vida öfver Weber och nästan vid sidan
af Beethoven. I synnerhet är det hans
intagande melodik, genom hvilken han
dristigt närmat sig Beethoven och gjort sig
omtyckt, i de bästa musikkretsar. Men hos
honom finna vi ej sällan vid sidan af de
skönaste ställen sådana, som äro triviala
och intetsägande, och äfven i afseende på
formen kan man ej tillerkänna honom
fulländning. Stora longörer, hvilka ofta
bestå i blotta upprepandet i andra
tonarter af redan förut förekommande ställen,
s. k. Rosalier, finner man hos honom i
mängd. Han har beklagligen saknat
sjelf-kritik. Han följde blindt sin inspiration:
hade han en gång väl skrifvit ned
någonting, så stod det der och blef ej berördt
af någon fil. 1 fråga om kortare, mindre
bilder är det visst möjligt att genast med
första utkastet skapa något riktigt
fullän-dadt; men beträffande sonaten, som består
af så många delar och der fordringarna på
eurytmi, eller delarnes rätta förhållande
sinsemellan ej far Iemnas å sido, der
måste ett noggrant afvägande och ett kritiskt
betraktande å auktorns sida medverka så
vid utkastet af planen som vid dennes
utförande, om något fulländadt skall uppstå.
l)e 5 sonaterna (4 tvåhändiga, en
fyrhändig) af den 8 år yngre än Beethoven 1
och 10 år efter honom aflidne Johan
Nepomuk Flum mel, som var direkt
lärjunge af Mozart, utmärka sig genom stor
formriktighet och ett visst melodiskt behag,
men sakna dock den verkliga geniala
inspirationen ; de äro »gjorda», det inre
lif-vet hos dem är svagt, det yttre
passageverket är öfvervägande, och der auktorn
sträfvar efter att vara storslagen, der blifver
han ofta svulstig.
En ganska fruktsam sonatkomponist var
etyd-mästaren J. B. Cramer, Clementis
lärjunge, (1771 —1858), hvilken
förnämligast verkade i London och dog derstä-
des. Han har skrifvit öfver hundra
klaversonater, hvilka dock redan äro förgätna
och, med undantag af ett ringa antal, ej
mer stå att få i musikhandeln. Detta hårda
öde har han till en del sjelf förskyllat.
Bland denna massa förekomma flere
ganska gedigna, rätt täcka och vackra sonater,
som man än skulle kunna spela och höra
med nöje, men derjemte också sådana, om
hvilka man ej kan begripa hur författaren
kunnat utgifva dem. Den enklaste och
riktigaste förklaringen häröfver är väl den,
att den i London mycket eftersökte
klaver-läraren fann en god marknad för sina verk,
och att han deraf förleddes att först i
andra rummet fästa afseende vid odödligheten.
I allmänhet var på 30- och 40-talet i
vårt århundrade sonat-produktionen mera
qvantitativt än qvalitativt betydande; — en
stor ytlighet och idéfattigdom inträdde. Två
till en yngre generation hörande mästare
hade kanske haft förmåga att åter bringa
klaversonaten till heders: Mendelssohn och
Schumann; men den förstnämnde gjorde
endast i sin ungdom försök till
komposition på detta fält, och af Schumann ega
vi två sonater, hvilka betraktas såsom
dyrbara ädelstenar i kedjan af hans
pianokompositioner. I dem gömmer sig mycket
nyartadt och poetisktMnusikaliskt stoff, men
detta nya vill ej rätt förlika sig med
sonatformen. Sonatformen fordrar obetingadt
mångartadt innehåll, vexlande stämningar,
motsatser inom en enda sats. Men
Schumann kan i följd af sin mera lyriska natur
icke göra sig fri från den stämning han
en gång slagit in på. Han stegrar väl och
fördjupar densamma, men lyfter och
stödjer den ej genom motsatser. Ett sådant
kompositionssätt är mer beslägtadt med
Seb. Bach än med Beethoven. Med detta
återgående ända till Seb. Bach hos den
senare tidens mera begåfvade
instrumentalkomponister synes utvecklingskretsen för
sonaten vara afslutad — de nu lefvande
konstnärerna kunna ej komma fullt till
rätta med densamma; den tyckes hafva
left ut sin tid. Men de verk, som under
denna utvecklingstid skapats, bilda en
konstart som ännu länge skall skänka njutning
och ännu länge gifva anledning till
studium och historisk betraktelse.
(Efter Selmar Eagge.)
Tannhäuser i Tyrolen.
©e flesta folkvisor om Tannhäuser berätta
att sedan påfven strängt tillbakavisat
den store syndaren, denne af hat och
grämelse mot hela verlden och upprörd öfver
den äckliga lögn och hjertlöshet, som lian
funnit i Rom, åter uppsöker Venusberget,
eller ock rätt och slätt att han, sedan
påf-vens förtorkade staf åter börjat grönska och
påfven derför låter söka honom för att
meddela förlåtelsen, ingenstädes står att
finna. I några nyligen af J. G. Obrist och
L. v. Hörman offentliggjorda visor från
Tyrolen är det emellertid annorlunda; der står
uttryckligen att syndaren omvänder sig och
dör ångerfull. Man ser att Wagner sålunda
icke saknar henml för sin bearbetning af
sagan. Vi meddela i öfversättning såsom
ett kuriosum den ena af de nämda visorna,
der den ryktbare minnesångaren får heta
»Balthauser» (Balthasar).
Och syndarn på väg sig begifver,
Och går för påfven att stå,
Balthauser månde han hela,
Alen af påfven fick han ej nåd.
Och syndarn begynte bikta
Sin ungdoms brister all;
Han har två stora synder,
Dem ingen förlåta kan.
Och påfven var full af vrede
Och skådar syndaren an:
> Så litet varder du salig,
Som jag dig hjelpa kan».
Och påfven hade en krycka,
Den kryckan var torr och spröd:
»Så litet varder du salig,
Som kryckan hon varder grön».
Men syndaren ej förtviflar,
Han gick öfver berg och dal,
Han ångrar sina synder
Med tårar förutan tal.
En liten lid förflutit,
Så vardt den kryckan grön,
Hon blomstrar likasom rosen
Och mången bloinma skön.
Och påfven var full af undran
Och sökte syndarens spär,
Men aldrig lian honom funnit
Och ingen mer honom såg.
Men syndaren re n aflidit
Och fått i himlen gä;
Gud sjelf kom honom till mötes
Med alla englar små.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
