Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som förra vistelsen i utlandet finnas en
mängd särdeles vackra recensioner öfver
hans uppförda verk. Från 1849 bosatte
sig Berwald för allo i Sverige, men vistades
icke alltid i hufvudstaden utan äfven då
och då i Norrland som dirigent — för
Sandö och Sandviks bruk. Berwald
invaldes 1847 som ledamot af Mozarteum i
Salzburg, och sent omsider (1864) till
ledamot af Kongl. Svenska Musikaliska
Akademien, sedan han — vid ett föregående
val icke gick igenom (!). Akademien drog
dock genast stor nytta af denne sin
ledamot, i det hon fastade honom några år
innan hans död som lärare i kontrapunkt
och komposition, samt åt honom uppdrog
redigerandet af den nya Koralboken, ett
arbete som han ej hann afsluta. Döden
öfverraskade honom efter en kort
bröstsjukdom.
Dessa enkla fakta bevisa på nytt
hållbarheten af satsen: »ingen är profet i sitt
eget land». Berwalds öfverlägsna
ståndpunkt som musiker, hans snilles höga flygt,
hans stora vetande divem som bibragt
honom det, man känner det ej), allt detta
förstodo icke här hemma under hans
lef-nad hvarken publik, kritik, tongifvande
amatörer, eller ens musici af fack, och ej
under då att han ofta lemnade
fädernebygden för att utom densamma finna det
erkännande som hemma förnekades honom.
Berwald kände sitt eget värde, och
fördrog med skenbart lugn de många
orättvisor, missöden och motgångar som sällade
sig till hans törnefulla konstnärsbana; men
den som såg hans strålande anlete efter
»Estrellas» första representation, den såg
ock att allmänhetens bifall icke var honom
likgiltigt: det var också den enda gång
här hemma som ett erkännande i högre
grad kom honom till del. Hade han
upp-lefvat sin G-moll-symfonis triumf vid 5:te
symfonikonserten detta år, han hade sagt:
»jag har icke lefvat förgäfves . Det har
han ej heller gjort. Franz Berwalds
kompositioner vinna i hans hemland allt mera
terräng, och ju mera de blifva kända, desto
mer skall musikvännen inse hvad vi med
honom förlorat.
––-xx––
Sonatens historiska utveckling.
(Slut).
en afdelning af Beethovens verk, som
innehåller de 30 till flertalet allmänt
bekanta sonaterna (då mästarens
ungdoms-produkter och elevsonatinerna ej äro
medräknade), erbjuder ett så stort fält för
betraktelser, att det till följd af ämnets
rikedom är svårt att i korthet tala derom,
sär-skildt också derför, att Beethoven i hvart
och ett af sina verk är en annan, en ny,
att han långt mindre än sina föregångare
lägger i dagen »maner» och i så fall
trotsar hvarje allmän karakteristik, att mycket
som man kan säga om ett af hans verk
alldeles icke passar om ett annat. Dock
får den historiska betraktelsen ej låta
af-skräcka sig från det ständigt förnyade, ofta
nog misslyckade försöket att uppsöka och
formulera det allmänna och generela hos
det enskilda och speciela. Detta är här
så mycket nödvändigare, som just
Beethovens oerhörda mångsidighet erbjuder an-
ledning till och skenbart rättfärdigar alla
möjliga konstnärliga — och icke
konstnärliga sträfvanden och försök. Af honom
känner sig anhängaren af den klassiska
musiken lika väl tillfredsstäld och i sina
åsigter understödd, som den mest förvägne
nyromantiker; försvararen af konstens lagar
lika väl som den hvilken trotsar alla lagar
och anhängaren af den mest absoluta
in-dividuela konstnärsfrihet. Hafva nu dessa
egenskaper hos den Beethoven’ska
sånggudinnan framstält henne till viss grad
gåtfull och trotsande, så ligger dock just i
desamma denna verldsbetvingandc
universalitet, på grund af hvilken Beethoven
er-öfrat den största terräng, som väl
någonsin vunnits af en instrumentalkomponist.
Söker jag nu att taga saken rent
historiskt och besvara den frågan: hur
förhålla sig de Beethoven’ska sonaterna i
allmänhet till hans föregångares och
sam-tidas, så måste jag först och främst
bestämma hvari de samma till formen skilja
sig från de föregående.
Det har ofta blifvit sagdt och upprepadt,
att Beethoven har sprängt formen och
föraktat konstreglcrna, hvilket i deras
mun, som utbasunera denna vishet, vill
säga så mycket som att: Beethoven har
känt regeln och formen såsom en börda,
nästan som ett tyranniskt mode och
genom sina verk störtat den öfver bord,
hvilka då följaktligen skulle vara
form-och regellösa och imponera endast och
allenast genom det snillrika innehållet. Man
kan ej nog ofta och bestämdt varna för
att låta besticka sig af sådana fraser till
fällande af orätta domslut. 1 )en som
verkligen känner till Beethoven, d. v. s. den
som i möjligaste fullständighet och blick
för det sant konstnärliga betraktat och
fullkomligt satt sig in uti hans verk måste
tvärtom beträffande formbildningen säga:
aldrig har en tondiktare betygat ett finare
och strängare formsinne än Beethoven,
ingen har så noga gjort rättvisa åt
fordringarna på form, som just han. Man
får ju ej förvexla iform» och »schablon»,
mellan hvilka skilnaden ligger deri, att
formlagen vill bringa formen i fullkomlig
öfverensstämmelse med det särskilda
innehållet i ett konstverk, under det
schablonen alldeles icke frågar efter detta särskilda,
utan på ett rått och klumpigt sätt
förhindrar och förderfvar den motsvarande
utbildningen af idéerna. Just i den fina
känslan för detta särskilda, för karaktären i
det hela, för motiver och tankar i
konstverkets olika delar uppenbarar sig den
utomordentliga formskickligheten hos vår
mästare, som aldrig befattar sig med
schablonen, men hvars konstnärssnille alltid
finner den rätta vägen till att gifva det
karakteristiska innehållet i sina verk den
rätta, fullt passande yttre gestalten. — Men
hvad det tillvitade åsidosättandet af
satsreglerna beträffar, så har, när allt kommer
omkring, Beethoven lemnat många fler
bevis för att han erkänt och iakttagit dessa,
än för motsatsen. Några djerfheter och
friheter, dem en mästare, såsom han, kan
tillåta sig, försvinna helt och hållet
gentemot den lagbundenhet och det välljud,
som i allmänhet förefinnas i hans verk,
och i denna mening prisar kännaren
Beethovens sonater icke blott såsom
produkter af en högt och djupt anlagd natur och
en öfver måttan rik fantasi utan ock så-
som sanna och oförgängliga mönster af en
strängt konstnärlig form.
De som komma fram med detta
förvända påstående bruka dock göra en
åt-skilnad och säga: i de f örsta sonaterna
herskar formen, derför framställa dessa ännu
icke den rätte Beethoven och äro nu
föråldrade; först i de senare sonaterna åter
vore formen öfvervunnen och Beethovens
eget väsen trädde här fram i full klarhet.
Men deremot kan man nu invända att
denna åtskilnad mellan första och sista
sonaterna är alldeles förvänd, då man
der-vid öfverhoppar de mellanliggande.
Hvilken är väl i stånd att bevisa, det t. ex.
Sonate fathétiquc op. 13 eller sonaten i
F.ss oj). 7 icke äro riktigt Beethoven’ska;
eller att de sista sonaterna äro alldeles
formlösa? Jag tror, att icke en gång de 4
sista sonaterna, dem Beethoven skrifvit
under sina sista olyckliga lefnadsår kunna
tjena såsom intyg öfver den tillvitade
formlösheten; formen är der endast icke så i
ögonen fallande vid första betraktelsen. I
de mellersta sonaterna åter uppenbarar sig
tydligt det äkta Beethoven’ska innehållet
och en fulländadt klar form gifver sig så
tydligt, som möjligt, tillkänna. Då man
nu med detta »sprängande af formen icke
uttalat något förnuftigt omdöme, utan man
snarare kan tala om frihet från schablon,
så måste deremot betonas, att vi hafva
Beethoven att tacka för sonatens
utvidgning, riktande och fulländning.
Vår mästare älskade först och främst att
stundom gifva sina musikstycken en större
utsträckning, än hans föregångare på nästan
alla musikens områden, de der föredrogo
den korta och knappa formen. Hans
snillrikare eller mera djupt anlagda
hufvudtan-kar erfordrade merendels också ett större
spelrum för ut- och genomförandet. Ej
som 0111 icke Beethoven också skulle kunna
och vilja vara rätt knap]) mången gång —r
men för honom var alltid, eller ju mer han
utvecklade sig, styckets grundidé
lnifvud-saken, antingen det gälde en hög stolt
byggnad eller en lätt graciös form.
Med denna utvidgning sammanhänger
ock riktandet af innehållet. Hans
uppfinningsrika geni tillförde honom alltid nytt
i ramarne af hans stycken passande
tanke-materiel; och sålunda finna vi hos honom
först ofta mellanmeningar, episoder, hvilka,
inskjutna mellan hufvudtankarne, städse äro
karakteristiska och dock ingalunda uttränga
de senare, tvärtom höja desamma.
För det andra bildade han den efter
första satsdelen följande »genomföringen»
kontrapunktisk och modulatorisk, d. v. s.
med förändring af tonarten, och detta på
ett betydelsefullare och mångsidigare sätt,
hvarjemte han merendels dit förläde
uttryckets, stegringens kulminationspunkt. För
det tredje förlängde Beethoven
satsafslutningen genom flerfaldiga kodas eller
bi-hang, hvilka förläna hans stycken en mera
rik och tillfredsställande slutform. Dessa
koda’s äro icke sällan det, som skarpast
åtskiljer hans sonatstil från föregångarnes,
hvilka ofta helt hastigt afbryta sina satser,
likasom om de fruktade att tillägga
någonting onödigt. Vidare torde det.ha varit
Beethoven, som först mera allmänt gaf
klaversonaten en fjerde sats, i det han i
sonaten upptog den i qvartetten och
symfonien länge begagnade menuetten, men
icke i likhet med Haydn såsom final, utan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
