Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Gynnarne skula komma med tiden», svarade
mäster Wenzel leende. »Arbeta raskt på den saken
och försumma ändock icke danserna. En klok
man iförjar med det lilla för att sluta med det
stora.»
Och Joseph arbetade raskt, men kände
dessutom allt lifligare intresse för den muntra Nannerl
och äfven jungfrun hade fattat stort behag för den
unge musikern, som trots sin mörka hy var en
rätt vacker karl. Wenzel åsåg sakernas gång med
tillfredsställelse, ty det passade till hans
framtidsplaner, att de båda en gång skulle blifva ett par.
Men en helt annan åsigt om saken hyste
mun-sjör Ignaz, Kellers gesäll och hittills varande
faktotum, som trodde sig ega tidigare anspråk på
Nanny. Mycket ofta skulle han gerna trädt emellan
med pudervippa och friserjern, när de bada sjöngo
ömma duetter tillsammans, ty vi måste här
anmärka, att Nanny hade en mycket vacker röst,
svärmade för musik och i sång var Josephs ifriga
lärjunge.
Slutligen kunde gesällen icke längre återhålla
sitt groll; han uppsökte en morgon husbonden för
att för denne upptäcka den förmenta hemligheten.
Men huru stor var icke hans förvåning, då mäster
Wenzel, i stället för att råka i otyglad vrede och
utan vidare köra den anstötlige musikanten på
porten, svarade med ett leende:
»Mvad han nu säger mig, munsjör Nazi, är
ingenting nytt för mig och jag har längesedan vetat
det. Förhållandet har mitt fulla bifall.»
»Jag vill icke tro det, herr von Keller, jag
vill icke tro det», svarade Ignaz efter en lång paus
af mållös fasa. »Ni tyckes icke veta, att jag —
jag redan sedan flere år är friare till eder jungfru
dotter.»
Nu kom ordningen att förvånas till Wenzel,
som dock snart fattade sig och med vredgad stämma
svarade derpå: »Derom vet jag ingenting och vill
ingenting veta derom. Åh för tusan, munsjör Nazi, har
han blifvit förryckt? lian — friare till min dotter!
IIvad går åt karlen? Marsch! lian kan tänka på
sin pudervippa och sitt friserjern och betjena sina
kunder, men slå sådana tankar ur hågen, de äro
för höga för honom, ty hvarken jag eller min
dotter skola någonsin sätta en sådan dårskap i
fråga.»
»Oho! och har jag icke löfte af eder och af
henne? Det har funnits en tid, herr v. Keller, i
hvilken ni och eder jungfru dotter —»
»Håll han sin mun och packa sig bort.»
»Godt», svarade Ignaz, stolt kråmande sig,
»ganska bra, herr v. Keller. Vi äro frän denna
stund skilda. Ännu denna timme skall jag vända
ryggen åt detta trolösa tak, åt eder och åt er
perukstock. Men var försäkrad derom, jag vill
hämnas och om straffet nedstiger på eder, pä eder
förrädiska dotter och pä denne galgkandidat till
klaverspelare, sä må ni tänka på Ignaz
Schuppen-pelz.»
Perukmakargesällen skyndade till sin kammare
för att packa ihop sina saker, fordrade derpå sin
lön, som man utan dröjsmål betalte honom och
lemnade huset under hämndelöften mot dess
invånare. Mäster Wenzel glödde af vrede, Nanny
skrattade och Joseph satt i trädgården, ifrigt
sysselsatt med sin qvartett, pä hvilken han lade sista
handen.
Wenzel Keller frossade i försmaken af den
icke aflägsna tid, då kejsarstadens och verldens
uppmärksamhet skulle följa honom såsom ett stort
musikaliskt snilles beskyddare och välgörare. De
dansar, som Joseph hade komponerat för
Leopold-stadts danssalar, blefvo oupphörligt spelade i den
höga adelns salonger. Alla berömde dessa
musikstyckens lillighet och behag, men hvarje spaning
efter kompositörens namn blef fåfäng. Ingen kände
honom och Joseph sjelf kunde icke drömma om,
hvilket uppseende de arbeten gjorde, som så lätt
gingo ur hans penna. Blott Keller kände noggrant
sakernas ställning och motsåg med otålighet
fulländandet af den första qvartetten. Slutligen var
manuskriptet färdigt, mäster Wenzel bar det
oför-dröjligt till en musikhandlare och lät bestrida
tryckningen för den summa, som han sammansparat för
sin skyddsling. llaydn öfverlät allt detta åt sin
faderlige vän i förlitande derpå, att denne bäst
visste, huru sådana saker skulle behandlas, grep
sig an med en ny qvartett och hade snart nästan
glömt den gamla.
lluru stilla lif man för öfrigt än förde i huset
n:o 7 Donaustrasse, blef det dock pä det
sorgfäl-ligaste utspioneradt af munsjör Ignaz Schuppenpelz,
som natt och dag tänkte pä att spela sin förre herre
ett elakt puts. Hans nya principal skickade honom
en morgon till baron v. Ftirnberg för att frisera
denne. Tillfälligtvis befann sig i baronens hus
äfven den unge herr van Swieten, som under
loppet af samtalet berörde de sista af furst Esterhazy
gifna balerna och den obekante komponistens nya
härliga dansar. Lifvad af sitt ämne trädde van
Swieten till pianot och begynte stycket, vid hvars
första noter Ignaz redan spetsade öronen, då de
för honom alls icke hade någon främmande klang;
det var Nannys älsklingsvals, som Joseph
uttryckligen diktat för henne.
-Jag skulle gerna betala femtio dukater-,
utropade baron v. Ftirnberg. sedan herr van Swieten
spelat stycket till slut, »om jag visste
kompositörens namn.»
»Femtio dukater?» upprepade Ignaz. »Håll
ord, eders nåd; jag tror att jag Jean säga eders
nåd, hvem som gjort det der. *
»Om så är, som han påstår, så äro de femtio
dukatema hans», svarade baronen.
Jag har reda derpå, eders nåd. Det äi Pepi
Haydn.»
• 11vad ? Joseph I Iaydn ? 11varaf vet han det ?»
ropade de båda adelsmännen på samma gäng och
gesällen började nu berätta om Haydns uppehåll i
Wenzel Kellers hus, hvarvid han nyttjade det
gyn-samrna tillfället att behörigen pudra ned sin förre
principal med skam och vanära, i det han
fram-stälde denne såsom en gammal girigbuk, en vresig
narr och en spotsk tyrann.
Förskräckligt!» ropade åhörarne, då Ignaz
kom till slutet af sin historia. Förskräckligt!
Denne gamle puderqvast stjäl den unge mannen
ur verlden, håller honom dold och fången och
later honom tjena hans girighet. Vi måste befria
den stackars karlen.»
Ignaz försäkrade de unga herrame, att de
dermed skulle göra ett godt verk, och meddelade dem
vidare, att Keller sannolikt icke var hemma och
att de derföre hade tillfälle att träffa Joseph Haydn
ensam. Van Swieten åtog sig att ännu samma
morgon uppsöka fången och lät dervid Ignaz följa
med; denne njöt oerhördt utaf att sitta midt emot
honom i den präktiga vagnen, som efter raskt
trafvande hästar rullade emot Leopoldstadt. Då
man slutligen gjorde halt framför mäster Wenzels
hus, stannade Ignaz i droskan, medan van Swieten
steg ur och enligt den honom gifna anvisningen
skyndade uppför trappan till det rum, i hvilket
Joseph Haydn just var sysselsatt med förfärdigandet
af en ny qvartett.
Den unge mannen förvånades icke litet öfver
en så förnäm besökare, men sade ingenting, utan
mottog denne blott med en djup bugning. Van
Swieten dröjde icke att tilltala vår unge vän med
all ungdomens värma och skildrade för honom
hans vänners lidande (Joseph visste visserligen icke
hvilka dessa kunde vara) öfver hans oväntade
försvinnande. Derpå nämnde han om det bifall, som
Haydns kompositioner hade vunnit, och om den
allmänna önskan att erfara, hvem den utmärkte
tondiktaren kunde vara och hvar han bodde. »Eder
lycka är nu gjord», tillade han, »baron v.
Filrn-berg, en fm kännare, min fader och jag — vi
skola taga eder under vårt beskydd och vilja
införa eder hos furst Esterhazy. Gör eder beredd
att lemna detta hus och ju förr ju hellre
undandraga eder denne girige perukmakares skändliga
tyranni.»
Joseph visste icke hvad han skulle svara derpå,
ty hvarje ord ur herr van Swietens mun stegrade
hans förvåning. Slutligen stammade han rodnande:
• Eders nåd är i villfarelse, om ni tror att jag
tyranniseras i detta hus. Tvärt om, herr Keller
behandlar mig, som vore jag hans egen son, och
hans dotter älskar mig som en broder. Han
upptog mig, dä jag var tröst- och hjelplös och saknade
alla utvägar att förtjena äfven det nödvändigaste.»
»Vare med honom huru som helst», afbröt
honom den unge adelsmannen otåligt, detta hus
passar eder icke längre. Ni måste ut i den stora
verlden, måste komina i förhållanden, som äro
värdiga edra talanger. Tala så godt eller illa om
eder värd, som ni vill eller eder billigt synes; i
morgon kommer jag med baronen för all taga eder
härifrån. *
lian omfamnade den unge Haydn på det
hjert-ligastc, lemnade huset och for tillbaka till Altstadt,
medan Joseph stannade i sitt rum, rifvande sig i
hufvudet och icke säker, om det, som han
upp-lefvat, var dröm eller verklighet.
Den täcka Nanny, som emellertid lyssnat i
köket och ahört allt, skyndade full af jämmer emot
sin fader, dä denne kom hem, och berättade
honom, hvad som händt i hans frånvaro. Mäster
Wenzel förskräcktes öfver underrättelsen, men
sansade sig snart åter och befalte sin dotter att skjuta
sin halsduk ned öfver ögonen och följa honom.
Så förberedd begaf han sig till Haydns rum. Då
Joseph hörde honom komma öppnade han dörren
för att gå honom till mötes och meddela honom
det sällsamma besöket. Men frisören sköt honom
åter tillbaka in i rummet, trädde in med den
gråtande Nanny och utropade i patetisk ton: »Ilalt,
barbar, hvarthän vill du?»
»Till eder», svarade Joseph, »jag ville säga
eder —»
»Är icke nödigt», afbröt honom mäster
Wenzel, »jag vet allt. Ni har forrådt mig och vill nu
rymma fältet såsom en äkta vagabond.»
»Hvad är det för infall, herr v. Keller; lyssna
blott till mig.»
»Jag vill icke lyssna till någonting. Edert
förräderi är klart; eder falskhet emot mig och min
dotter ligger i öppen dag. O otacksamhet, se här
din trogna afbild! Jag älskade denne unge man
såsom en egen son, upptog honom, då han var
nära att förhungra, under mitt gästvänliga tak och
klädde och födde honom. Jag har med egna
händer hållit hans här i ordning, har arbetat för hans
rykte och till tack förråder han mig och min
oskyldiga dotter. Menniska, slår edert samvete er
icke, när ni ser de tårar, som ni afpressar denna
stackars flicka?»
• För himlens skull, herr v. Keller, låt mig
blott få säga ett ord också. Jag vill ju icke bort
från eder och är visserligen icke otacksam. Tvärt
om, jag skall hela mitt lif erkänna, hvad ni gjort
mig, och söka vedergälla eder det efter förmåga.-
»Och ni vill gifta er med denna flicka?»
»Gifta mig?» upprepade Joseph förvånad. Gifta
111ig med henne? Jag — eder dotter?»
»Hvilken eljest? Ilar ni icke sagt henne, att
hon behagar eder och att hennes lycka ligger er
0111 hjertat?»
»Jag har väl det, men —»
»Det gifves då intet men. Ni måste gifta eder
med henne eller ock är ni en skändlig förrädare.
Ni har sagt min oskyldiga Nannerl, att hon är
skön och att ni fann välbehag i henne; detta har
hon måst tyda som om ni hade syftat på giftermål
och att detta varit eder uppriktiga afsigt. Och nu
vill ni spela en usling och öfvergifva henne?»
Joseph framhärdade i en försagd tystnad.
Mäster Wenzel fortfor: »Och jag — har jag fortjent
en så svart otacksamhet af er?»
Med dessa ord drog han en pappersrulle ur
fickan och utvecklade den för den förvirrade
Joseph, som utstötte ett rop af öfverraskning, då i
kopparstick och tryck de orden trädde honom till
mötes: »Qvartett för två violiner, viola och
vio-loncello, komponerad af Joseph Haydn, musikus
och komponist i Wien.»
»Ja!» utropade frisören triumferande, då han
bemärkte Haydns glada öfverraskning, =ja, spärra
nu upp ögonen; det här har jag gjort. Med de
pengar, som jag fick för edra dansar, bestred jag
kostnaden för papper och tryck och ni kan nu
förelägga publiken ett betydande verk. Ännu mera!
Jag har uppbjudit allt mitt inflytande hos mina
kunder af rang och derigenom förskaffat eder plats
såsom organist hos karmeliterna. I lär är
utnäm-ningsskrifvelsen. Och gå nu, otacksamme, och
bringa mig och min dotter med grämelse i grafven.»
Joseph gick icke; med tårfulla ögon kastade
han sig i frisörens armar, som värjde sig deremot,
liksom ville han stöta syndaren ifråii sig; dock
höll Joseph honom fast och utropade: »Hör mig,
herr v. Keller, i mitt hjerta har otrohet ingen
plats. Låt 111ig kalla eder fader och gif 111ig Nanny
till hustru; jag vill äkta henne — ju förr, ju
hel-dre. Nej, jag är visst icke dålig och otacksam.»
Mäster Wenzel blef slutligen lugn; utmattad
sjönk han ned i en länstol och ropade till det
unga paret: »Kommen hit, mina barn; knäböjen
för 111ig, på det jag må få gifva eder min
välsignelse. i q väll fira vi förlofningen och fyra veckor
i dag skall bröllopet ega rum.»
Joseph och Nanny knäföllo och mottogo med
stor rörelse den salfvelsefulla faderliga välsignelsen.
Samma afton gick det stort till i nr 7
Donaustrasse, ty organisten Joseph Haydn blef högtidligen
förlofvad med den täcka Nanny, dotter till Wenzel
Keller, perukmakarmästare och borgerlig husegare
i Leopoldstadt i Wien.
Baron v. Ftirnberg och den unge van Swieten
blefvo icke litet förvånade, dä de morgonen derpå
komino för att hemta Joseph och funno honom
förlofvad med den vackra Nanny. De gjorde
honom väl i hemlighet allvarliga föreställningar, men
Haydn förblef obeveklig och höll sitt åt frisören
och sin brud gifna löfte såsom en ärlig man.
Visserligen hade han senare orsak att inse att
detta steg varit öfveriladt; dock gaf han aldrig
vika för någon ånger deröfver och tröstade sig,
när hans jordiska sånggudinna då och dä kastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
