Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fär på samma ståndpunkt som miss
Thurs-by som sångerska. Han förvånar genom
sitt vackra pianissimo och sitt fina sätt att
spela Chopin. Hans ton är ej sjungande,
bred och djerf, utan svag och nästan skygg,
lian spelar ej med säkerhet, stor styrka
eller »ampleur», men han spelar med smak.
Hans utförande af Nocturnen i Dess af
Chopin, Vogel als Profet af Schumann och
f-moll konsertens första sats, också af
Chopin, voro små äkta perlor, lika vackra och
värda beröm som miss Emmas »Traum»,
samt Romansen af Madame de Rothschild.
Med sina »virtuosstycken» lyckades herr
Fischhof deremot mindre, hans styrka
låter ansträngd och oskön, anslaget förlorar
i klarhet och föredraget i precision. I
Rhapsodien (N:o 14) af Liszt gjorde herr
Fischhof några misstag i rytm och teknik,
som likväl icke hindrade publiken att mera
än förut bullra beröm emot den unge
konstnären, hvilken sålunda icke kunde
veta hvad han hade att rätta sig efter. Då
han i lördags på Stora operan spelade
samma konsertsats af Chopin som på första
konserten, men nu ackompagnerad af
hof-kapellet, hade det ju varit lämpligt att
äf-ven spela Rhapsodien med
ackompagne-ment af orkester, ty sålunda tager sig den
bizarra kompositionen helt annorlunda ut,
och hade äfven gifvit en fördelaktigare bild
af herr Fischhofs konstnärska]). . . som det
nu var, lemnade det åtskilligt öfrigt att
önska.
Men när önskar man icke mer, då
man är
En publikan.
Stora teatern, som med miss Thursby
gjorde goda affärer, mindre deremot med
den utmärkte violinvirtuosen Barccwicz,
har med inhemska krafter ännu icke slagit
något nytt, större slag, hvarföre vi till dess
det sker uppskjuta ett utförligare ingående
på dess verksamhet, då ju en »revue de
la quinzaine» omöjligen kan liksom de
dagliga tidningarne följa med dagens smärre
företeelser, utan måste taga ut det
vigtigaste. Det anmärkningsvärdaste nya sedan
säsongens öppnande är hr Sellmans
uppträdande i Afrikanskan och fröken
Nie-hoffs i Niirnbergerdockan, båda särdeles
lyckliga, den förra till och med öfver
förväntan. För öfrigt har teatern lefvat på
en gammal, god repertoar, samt äfven
några gånger uppfört den i våras upptagna
»Karpaternas ros».
En brefsamling från Berlioz.
yppör ej länge sedan har den bekante
komponisten Charles Gounod uti
pa-risertidskriflen »Nouvelle Revue»
offentliggjort en lång följd af bref, hvilka Berlioz
skrifvit till sin vän Humbert Ferrand. Denne
ganska talangfulle literatör lärde Berlioz
känna i sin ungdom och lefde med honom
i det innerligaste vänskapsförhållande ända
till sin 1869 timade död. Derför erhålla
vi ur dessa under åren 1826—1869 skrifna
bref en nästan fullständig, alltid
sanningsenlig biografi öfver mästaren, der
synnerligen några tilldragelser under hans tidigare
lefnadsperiod berättas omständligt, ehuru
Berlioz sjelf lät föga eller intet deraf komma
till offentligheten.
Det första bland dem, som innehåller
något vigtigare meddelande, skrefs den 10
juni 1825 i La Cöte-Saint-André, Berlioz’
födelsestad. Sedan han på sitt egendomligt
eldiga och lyftande sätt uttalat sina åsigter
om åtskilliga operakomponister och
operasångare och framför allt gifvit uttryck åt
sitt hat mot Rossini, tillägger han mot
slutet: »Lef väl; jag befinner 111ig för
närvarande rätt bra, min fader står helt och
hållet på min sida och mamma talar redan
med lugn om min återresa till Paris».
Genom denna skenbart ovigtiga notis
befrias man från ett tvifvel, som man icke
kunnat värja sig ifrån vid genomläsandet
af ett visst ställe af Berlioz’ memoirer.
Han berättar der, att, sedan han ändtligen
fått sin faders medgifvande att resa till
Paris för att studera musik, denna hans
plan med all makt förhindrades af hans
moder, om hvilken han öfver hufvud talar
blott i förbigående och med korthet, men
deremot med omständlighet och kärlek så
snart det rör fadern. Orsaken till detta
hennes besynnerliga beteende vore den,
att den värda damen trodde att musiken
i en stor stad vore oskiljaktig från teatern,
att derföre hvarje musiker hade att söka
skådeplatsen för sin verksamhet vid teatern;
men den som tillhörde teatern vore
förtappad och hemfallen åt den onde, och
hennes barn skulle naturligtvis ej få
nedstiga i denna afgrundspöl. Derför hade
hon trots familjens alla föreställningar gifvit
honom högtidligen sin förbannelse med på
resan och för alltid skilt sig från honom
redan flere veckor innan han lemnade
hemmet. Detta låter något romantiskt och
öfverdrifvet; af det anförda stället ur
bref-vet ser man också, att det är ett påhitt,
en dikt, som Berlioz — obekant af hvad
anledning — satte i stället för sanningen.
Mindre lidelsefullt, men hjertligare och
helt visst uppriktigare än i sina memoirer
talar han i sina följande bref om det stora
drama i hans lif som derpå utvecklade sig:
hans kärlek till den engelska
Shakspere-framställarinnan, miss Harriet Smithson.
Trots några extravaganser, som han här
utförligt berättar, förefaller han dock öfver
hufvud betydligt lugnare än man väntar
efter genomläsningen af motsvarande
kapitel i hans memoirer och programmet till
första och tredje satsen i hans Sinfonie
fantastique. Bland åtskilliga om
öfverspänd-het vitnande tilltag är ett ganska
anmärk-ningsvärdt. För att afkyla sin gränslösa
kär-leksfeber fann han intet annat medel, än
att döfva sin sinnesoro genom en
öfver-drifven kroppsansträngning. Ett försök af
detta slag beskrifver han på något komiskt
sätt i ett bref af den 28 juni 1828: »Jag
kommer nu, icke från herr Laurent* utan
från Villeneuve-Saint-Georges, fyra mil från
Paris, dit jag lupit ut hemifrån. Jag har
icke stupat på kuppen, såsom du ser, efter
som jag skrifver dig till. Ack, jag är
alldeles ensam, alla mina muskler darra,
såsom låge jag i själtåget!» etc. Vid ett
dylikt tillfälle följde honom en gång Liszt,
hvars personliga bekantskap han gjorde
två år senare, tillsammans med Chopin
under en hel natt, då Berlioz ströfvade
* Då direktör vid engelska och italienska
teatern i Paris; för honom ville Berlioz komponera
en italiensk opera, hvilket dock aldrig blef af.
omkring på den vackra vidsträckta slätten
vid Saint-Denis. Men detta och liknande
är som sagdt öfvergående undantagsfall,
under det brefven för öfrigt hafva en
ganska lugn karaktär. Ofta talar Berlioz i dem
om helt andra saker, hvilket man knappt
skulle tro efter berättelserna ur memoirerna,
således t. ex. om sina verk, om sin familj
o. s. v. Intressant är meddelandet att han
redan på den tiden komponerat den
sedermera i »Damnation de Faust» upptagna
balladen »Der König in Thule», i »götisk
stil», såsom han sjelf tillägger.
Vid denna tid täflade Berlioz om
institutets musikaliska romarpris, hvilket
redan förut två gånger förvägrats honom;
äfven vid denna tredje täflan föll han
igenom. Huru intiga och löjliga- grunderna
härför voro, framhålles i brefven ännu
tydligare än i memoirerna. Bland
examina-torerna befann sig som bekant i första
linien den gode Boieldieu; ett intressant
samtal med denne meddelar Berlioz i ett
bref af 21 aug. 1829: »Herrar domare,
som icke hafva något att skaffa med
»hemliga tribunalet», säga att de icke vilja
uppelda mig till vidare fortskridande på mina
irrvägar. Boieldieu sade till mig: ; Bäste
vän, ni hade priset i er hand, ni har
genom egen skuld låtit det falla. Jag var
fullt öfvertygad om att ni skulle erhålla
det, men när jag hört ert opus––––––!
Huru skulle jag kunna gifva pris för ett
stycke, om hvilket jag icke har någon
idé? Jag förstår icke hälften af
Beet-hovcns verk, och ni går längre än
Beet-hoveti, hur skall jag då kunna jörstå
er? Ni sätter er öfver alla svårigheter vid
harmoniseringen och slösar med
modulationer; och jag har aldrig studerat
har-monilära, har derf öre alldeles ingen
erfarenhet i denna del af musiken!!
Kanske är felet mitt: jag tycker endast om den
smekande musiken.»
»Men» — svarar Berlioz — »om jag
skall skrifva musik af mildare slag, då torde
ni väl icke gifva rnig ett sådant ämne som
den »döende Kleopatra», en förtviflad
drottning, som gör ända på sig genom ormbett
och dör under suckar!»
»Bäste vän, det der allt kan man göra
ganska behagligt; vare det långt ifrån, att
jag vill kalla ert arbete dåligt; jag säger
blott, att jag ännu icke förstått det; jag
måste ännu några gånger höra det med
orkester.»
»Det har jag naturligtvis ingenting
emot!»
»Och sedan, när jag såg dessa
underliga saker, denna motvilja för allt vanligt,
måste jag säga åt mina kolleger vid
institutet, att en ung man som så tänker och
skrifver, måste i själ och hjerta förakta oss.
Ni är en vulkaniskt anlagd natur, min
unge vän, och man far icke skrifva för sig
sjelf: icke äro vi alla lika organiserade.
Men haf godheten besöka mig, vi skola
då prata om ett och annat, jag vill
studera er.» —
»En annan gång träffar jag Auber på
operan», heter det vidare i samma bref;
»han tager mig afsides, säger mig ungefär
detsamma och tillägger, att man måste
skrifva dessa priskantater så som man
skrifver sinfonier, utan något afseende på
textens innehåll; och härvid anmärkte han
dessutom: »Ni tyckes frukta banaliteter,
men bör icke bekymra er om ni någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
