Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta i ännu högre bemärkelse, då det gäller
elektriciteten. Deremot är vattenkraften på flera
ställen använd till att servera vinden för bälgerna,
den såkallade vattenmotorn (engelska Hydraulic).
Denna sinrika uppfinning har jag noga tagit i
skärskådande, såväl i Trinity som Templechurch,
med tanken på våra förhållanden här i Stockholm,
såsom varande den mest ändamålsenliga och
billigaste både i anläggningskostnaden och det årliga
underhållet; ty en sådan fordrar litet eller intet i
underhåll, men gör orgeltramparen alldeles
öfver-flödig. Härmed förenas stora fördelar för herrar
organister, och stora besparingar för kyrkokassorna.
Den största orgeln i London är helt visst den
i Royal Albert hall, såsom redan är vidrördt, med
sina 120 stämmor, 4 manualer och 8,000 pipor.
Denna orgel står främst i tonens fyllighet. Men
som denna orgel sällan begagnas mer, än för hvad
den är afsedd till, att göra tjenst vid
oratorie-konserterna, så är den för det mesta oåtkomlig
för mängden af åhörare. Bälgarna, som forse
verket med erforderlig luft, drifvas här af ånga.
Mekanismen liknande orgeln i S:t Pauls Cathedral.
Till det yttre är den helt egen i utseende
deri-genom, att fasaden består af öppna hvalfbågar, så
att pipraderna äro till största delen synliga.
Så finnes en god orgel i Templechurch, med
47 stämmor och 4 manualer. En del af piporna
äro använda från den gamla orgeln, och äro dessa
af koppar, helt olika hvad vår tid har att uppvisa
i den vägen. Bälgarna drifvas med härför insatta
tvenne vattenmotorer. Denna kyrka är den äldsta
i London, och i alla afseenden af stort intresse.
Äfvenså i Trinitychurch en mindre orgel med
36 stämmor och 3 manualer, hvars bälgar drifvas
af en vattenmotor.
Är orgeln i Royal Albert hall oåtkomlig, och
för mängden obekant, så är lländelsorgeln i
Cry-stallpalatset så mycket mer bekant och tillgänglig.
Denna orgel med sina 112 stämmor och 4
manualer är dagligen föremål för menniskors
uppmärksamhet derigenom, att organisten här spelar hvarje
afton hela året om. Denna orgel, såväl som öfrige
nämnde, har en förträfflig mekanism och ett
ser-deles qvickt anslag för tangenterna, så att äfven
de svåraste passager och löpningar samt drillar
kunna utföras, och oaktadt den ofantligt stora
salen, likväl intet går förloradt för åhöraren. Det
är, som spelte man på piano; hvarföre ofta af
organisten begagnas de mänga och rikhaltiga
solostämmorna, med ett vanligt pianoaccompanjemang.
Ännu begagnas här orgeltrampare, men denna tjenst
kommer att försvinna äfven här, då i vinter skall
insättas vattenmotor.
Mycket vore att ännu säga om orglame, men
det sagda må vara nog. Helt visst är det ett
faktum, att orglame i London stå som ett
föredöme för andra. Och när man lär känna dessa,
kan man ock förstå, att vår nyare tids
kompositioner af konserter, symfonier m. m. af en Widor,
eller Saint-Saens i Paris m. fl. verkligen kunna
spelas på en orgel, utan att det hela blifver endast
ett tons vam mel för åhörarne. — Det återstår nu
till sist, att säga några ord om sjelfva orgelspelet.
England, och serskildt London, har många
goda och skickliga orgelspelare, hvilka icke blott
kunna hvad de behöfva för sin plats, utan äro så
intresserade att de följa med sin tid. Icke heller
är bland dessa endast en eller annan kompositör,
utan flertalet af dem skrifver saker för såväl orgel
som kyrkosång, med giltigt anspråk på att vara god
musik. Och ganska mycket finnes i den vägen
på trycket utkommet, om man har lust taga reda
på denna literatur. Jag beder att få nämna några
namn på de män, jag mer eller mindre lärt känna,
och äfven med stort nöje åhört flera gånger. Doktor
Stainer, organist i S:t Pauls Cathedral, en af de
äldre, framstående för sina arbeten i såväl det
tekniska som praktiska, tillhörande orgelspelet.
Derjemte eger han stor förmåga att improvisera,
serskildt när det gäller kontrapunkten och den
strängt fugerade satsen. Doktor Bridge i
West-minster Abbey, herrar Hoppkins i Templechurch,
Barnes i Trinitychurch, Iloyte i All saints church,
Turpin samt Alfr. Eyre i Crystallpalatset. Alla
dessa äro goda organister och kompositörer. Flera
deras hymner och kantater har jag hört uppföras
i deras egna kyrkor, der de tjenstgöra. Så har
hvarje kyrka sin sångbok, deri äro intagna flera
hymner, som sjungas af församlingen. Organisten
är aldrig synlig i kyrkan för åhörarne, utan ett
förhänge omgifver honom på den plats, der han
utför sin musik. Detta förorsakar ofta mörker,
fast det är midt på dagen, så att för orgeln måste
begagnas ljus, visserligen en svårighet, men på
samma gång en trefnad for organisten, att ej vara
föremål för allas blickar. .
Improvisationen är mycket i bruk i alla
kyrkor och omfattar enkelhet i förening med ett flitigt
användande af svällarverket, hvarigenom spelet
blifver tilltalande för känslan, på samma gång det bär
prägel af det rent allvarliga och melodiösa.
Ett bevis på, att de kunna mer än hvad som
organistplatsen erfordrar, är det, att flera af de
omtalade äro pianister och uppträda på konserter
med ganska svära stycken, af såväl gamla som
nya författare. De hafva alltså en framstående
teknik och ådagalägga dessutom goda
pedalöfnin-gar under sitt orgelspel.
På lländelsorgeln bereddes mig den glädjen
att flera aftnar inför en talrik publik fa spela,
då jag förnämligast framhöll våra gamla svenska
folkmelodier. llär är man i tillfälle att
dagligen höra herr Alfr. Eyre, som anstäld
organist. Denne man är enkel och populär i sitt
orgelspel. Och ehuru han ej äger på denna orgel
den nyaste uppfinningen för koppling af olika
stämmor, så sköter han sig ensam under sitt spel
med en förvånande lätthet, och framlägger mycken
smak genom att rikligen begagna den mängd
solostämmor, som i denna stora orgel finnas att tillgå.
Och då han har i sin hand en orgel med en så
lätt och qvick mekanik, som här är fallet, så är
han utan tvifvel i sin fulla goda rätt att spela
sådant som folk förstår och kan följa med intresse
och håg. Också är hans program omtyckt af
mängden bland åhörarne. Så t. ex. spelar han
folkvisor, arier ur operor, andanten och menuetter
ur kända symfonier, marscher och ouverturer samt
någon gäng dä och då en fugerad sats af olika
orgelkompositörer.
Det blir alltid en stor skilnad, och en god
uppfostran för en organist, att på en och samma
plats dagligen spela för en stor publik, emot det
att endast hvarje söndag spela ett utgängsstycke,
som få eller ingen fäster sig vid. — IIvad vi här
hos oss sakna, är såväl sinne som tillfälle för
verkligt orgelspel, så länge orgelns plats är
allenast i kyrkan och ej tillika i konsertsalen.
Det nu anförda torde vara nog, och tillräckligt
lägga i dagen hvad som varit föremål för mina
iakttagelser under mitt besök i London. För en
främling är det svårt nog att vid sitt första besök
så tränga in i alla detaljer som önskligt vore.
Men syfte1 har varit att i någon ringa mån
härmed kunna vara till nytta för hvad som hos oss
i Stockholm kan vara praktiskt utförbart. Jag
af-slutar derföre detta lilla utkast med den önskan,
att äfven vårt land, och serskildt vår goda
hufvud-stad må upptaga och tillegna sig de förbättringar
och uppfinningar, vid hvilka afseende förtjenar
fästas i och för ett vidsträcktare bruk af våra
orglar.
–––xx––-
Thursbykonserterna.
^p"huru den tid är inne då skuggorna bli
längre och solljuset förminskas,
ersättes oss förlusten genom så mycket annat,
som påminner om vårkänslor.
En ung prinsessa, föregången af
blommor och — sångfåglar! Det klingar och
brusar, det qvittrar och jublar ... få vi nu
ändtligt den sommar som vi så länge
för-gäfves väntat?
Miss Emma Thursby har varit den
första lärka som sjungit i förhoppningarnas
nya vår. Hon kom, föregången af allt det
smickrande rykte som reklamen kan
åstadkomma, hon kom och — ja vi veta redan
att hon segrade. Publiken, beredd att fa
höra någonting utmärkt, lät sig förtjusas,
det är så beqvämt ibland att hänryckas
när man liksom blifvit privilegierad dertill
af allt hvad man läst och hört: »andra
tycka att det är utmärkt, derför måste det
vara så».
Och man har rätt. Hvad de fleste säga
blir antaget som sanning, och hvad blott
några få hviska förblir alltid det falska.
Det är nu en gång så och kan ej ändras.
Om hela verlden säger att svart är hvitt,
så är svart hvitt. Den Andersenska sagan
om kejsarens nya kläder är bara en
om-skrifning af hvad som sker alla dar inför
våra ögon. Skall någon våga säga tvärt
emot hvad andra säga, så skall det liksom
i sagan vara ett menlöst barn, som först
hviskar i sin moders öra helt blygt: »men
mamma, han har ju ingenting på sig»!
Andlösa af nyfikenhet sutto åhörarne i
Musikaliska akademiens sal och inväntade
Miss Thursbys första toner. Prydd i
blommor och tropiska växter, stämde redan
estraden de konsertbesökande gynsamt, och
när hon inträdde, den hulda, klädd i hvitt
siden och blommor, så smälte alla isiga
hjertan som snö för solsken.
Och hon sjöng sin aria, så hon sjöng!
Det var en skön, jungfrulig stämma, klar
och klockren. Det var skola, gedigen och
redbar skola, vacker tonbildning, präktig
andhemtning, syperba skalor,
utomordentliga staccati, och en häpnadsväckande drill,
men — »det feltes mig något ändå».
Men publiken jublade! Gud ske lof,
man har smak! Man uppskattar förtjensten,
man förstår att värdera ädlare egenskaper
än blotta röstens styrka och lungornas kraft,
man skattar åt talangen, den redbara
hum-bugsfria talangen utan ringaste tillsats af
effektsökeri!
Ar det verkligen så . . . förstår vår
konsertpublik verkligen miss Thursbys
förtjen-ster, eller tro de endast blindt hvad
puf-farne sagt dem, och beundra hvad som ej
förtjenar det?
Som sagdt, hon sjöng. Den lilla, tunna
rösten, behandlad med stor konstfärdighet
och försigtighet, liknade en nordisk fogels,
litet kylig och späd, men täck och
intagande. Hon sjöng som en begåfvad flicka
med känslor ännu i dvala, som en bildad,
älskvärd skolflicka af god familj, en flicka
som ännu aldrig fallit på orådet att bli
kär . ..
Den lilla drömvisan af Lassen
föredrogs med förtjusande finess och ett litet
ännu mer förtrollande småleende. Då man
är täck som miss Emma, är det lätt att
förtjusa, till och med om man hade en
ännu mindre röst.
Det friska och hurtiga i de norska
visorna förekom deremot litet undertryckt,
det storslagna, vare sig i känslor af glädje
eller sorg, passar nu en gång ej för miss
Thursbys skaplynne, men — så mycket
bättre gick det med »variations de
Bra-voura.»
Herr Strakosch som utbildat miss
Thursbys, liksom fordom Pattis röst,
ackompag-nerar utmärkt, som man väl kan tänka sig.
En sångmästare af hans förmåga torde
vara sällsynt, och lycklig den som af
honom blir danad till artist: man säger att
herr Strakosch ännu aldrig misstagit sig
och att han skänkt verlden lika många
storheter som han haft elever, ett sällsynt
faktum i sanning!
Men — hvem har valt miss Thursbys
program? Hvem det än varit, så har han
misstänkt Stockholms publik för bra dålig
smak, ty nog var det litet för mycket af
» kukeliku-repertoar».
Nå, vare dermed hur som helst, vi ha
hört lärkan, återstår litet senare:
näktergalen.
Vid sidan af miss Thursby glänste herr
Robert Fischhof som pianist. Han lär vara
Wienare. Som pianovirtuos står han unge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
