Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
Stockholm den 15 Oktober 1881.
Pris: Helt år 6 kr. Halft är 4 kr.
Qvartal 2 kr. Lösn:r 25 öre.
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
En brefsamling från Berlioz.
(Slut.)
fåflrila dessa berättelser intaga ett ganska
betydande rum i brefven, hvari
der-emot miss Smithson spelar nästan ingen roll.
Tid efter annan lemnade hon Paris för att
med sin trupp göra långvariga konstturer;
dessa långa skilsmessor bidrogo till att
af-kyla den unge mästarens eldiga sinne.
Äf-ven positiva bevis härför finnas i brefven.
År 1830 uppstod nämligen Berlioz’ första
jätteverk, den enligt en
Berlinerhögskole-mästares mening antiqverade, men i
verkligheten blott allt för litet i Tyskland
kända Sinfonie fantastique, »Episod ur en
konstnärs lif». Programmet till denna
sinfonie är lika väl bekant som det
förhållande, att hjelten, den unge konstnären,
är Berlioz sjelf, och det älskade föremålet
ingen annan än miss Smithson. Emellertid
är detta program blott en fri, poetisk
idealisering af verkligheten. Blott de tre första
satserna äro med verkligheten
öfverens-stämmande; resten är egen uppfinning.
Med afseende på denna verkligen högst
fantastiska final säger han i brefvet af den
13 maj 1830: »Den hämd hvarom ni talar,
är icke någon särdeles grym, för öfrigt
har jag icke skrifvit denna
»sabbatsnatts-dröm» i denna mening; jag vill icke hämna
mig, jag blott beklagar henne. Hon är en
vanlig qvinna och har aldrig känt de
fruktansvärda själssmärtor, som hon förstår så
genialiskt framställa, korteligen, hon är
oförmögen att uppfatta min oändliga
hän-gifvenhet!» Om man på detta sätt talar
om sitt hjertas dam, torde väl »den
oändliga hängifvenheten» hafva sina gränser;
emellertid blef missämjan allt värre genom
en händelse, som han i memoirerna blott
antyder, men icke berättar sanningsenligt,
hvarföre den för läsaren förblifvit gåtlik,
om den ej blifvit belyst genom ett af
brefven. För att underlätta uppfattningen
här-af, vill jag först meddela en öfversigt af
beträffande ställen i memoirerna.
I 281de kapitlet uti desamma berättar
han, att på den tid hans kärlek till miss
Smithson nått sin höjdpunkt, en af hans
vänner, den tyske pianisten och
komponisten F. H., en »genom sin talang och sina
äfventyr numera till de mest berömda räk-
nade», lidelsefullt älskade den då ännu unga
pianisten fröken M. Han berättade ofta
för henne om Berlioz’ omåttliga
öfverspänd-het och tillade en gång oskickligt nog, att
denne vän aldrig skulle gifva honom
anledning till svartsjuka. Fröken M., såsom
äkta parisiska, beslöt genast att icke tåla
denna förolämpning, och enär hon var
pianolärarinna i ett institut der Berlioz
undervisade i guitarrspel (!), blef det ej svårt
fyr henne att »tillfälligtvis» göra hans
bekantskap. Snart blef vänskapen intimare,
hvartill isynnerhet bidrog ett rendez-vous
— der Berlioz glömde att infinna sig.
(Att han glömde det, betonar han
uttryckligen.) Hennes ungdom och skönhet lugnar
snart hans djupa bekymmer, han berättar
allt för den hederlige F. H., hvilken med
tårar i ögonen önskar honom mycket nöje
och afreser till Frankfurt. Man må beakta
att Berlioz betecknar hela denna affär »blott
såsom ett ögonblickligt afbrott i den stora
och djupa lidelse, som uppfylde mitt hjerta
och tog min känslas alla krafter i anspråk.»
I slutet af detta kapitel lofvar han att i
sammanhang med sin »italienska resa»
berätta det förskräckliga slut, denna roman
hotade att taga.
Emellertid bemödade sig Berlioz år
1830 för fjerde gången om att erhålla
institutets pris. Han inträdde i logen under
föresats, att aldrig åter göra om det, och
verkligen erhöll han ändtligen för en af
honom sjelf framdeles förstörd kantat
»Sar-danapalus’ sista natt» första priset, hvilket
utom andra mindre fördelar utgjorde en
femårig vistelse i Italien, hufvudsakligen i
Rom. I följande kapitel beskrifver han nu
sitt afsked och derefter isynnerhet resan
till Italien, hvilken han ogerna anträdde,
med en utförlighet, som låter hvarje
opartisk läsare fullständigt glömma den långt
förut i ett kort kapitel anförda episoden
om fröken M. Då börjar plötsligen midt
under den fredliga reseskildringen det 341de
kapitlet med den upprörande öfverskriften:
»Drama. Jag lemnar Rom. Från Florens
till Nizza. Återkomst till Rom. Ingen
död», och det ännu mera
skräckinjagande mottot: »Det lär ofta händt att
oladdade gevär gått löst, det har också
ofta händt, att laddade pistoler icke gått
löst». I det så mystiskt betecknade ka-
pitlet förnimma vi att han i Rom icke fann
före sig »de otåligt efterlängtade brefven
från Paris» och icke heller under tiden
derefter erhöll några, så att han — utan
att vi veta, från hvem dessa bref skulle
härröra — beslöt att trots
akademistatuterna och trots direktören Horace Vernet’s
föreställningar utgå ur institutet och
återvända till Paris. I Florens fick han en
svår halsåkomma och måste under åtta
dagar intaga sängen, under hvilken tid han
omarbetade sin »Sinfonie fantastique»;
första dagen han åter kunde gå ut fann han
på posten ett bref »af en utomordentlig
och för en man af min ålder och karakter
så sårande oförskämdhet, att plötsligen
något fruktansvärdt försiggick inom mig.
Tårar af raseri störtade ur mina ögon och
mitt beslut var fattadt på stället. Jag
företog mig ingenting mindre än att ila till
Paris, hvarest jag hade att döda två
brottsliga qvinnor och en oskyldig man. Att
jag efter denna vackra coup äfven måste
döda mig sjelf förstår man väl.» En
senare gjord anmärkning vid detta ställe
lyder: »Detta syftar såsom man väl inser
på min älskvärda tröstarinna. Hennes
värda fru moder, som allt för väl visste,
huru hon skulle förfara, beskylde mig för
att hafva bragt hennes familj i uppror och
underrättade mig om hennes dotters
giftermål med hr P».
Detta var alltsammans. För att
fullständiga vår berättelse i denna punkt vilja
vi nämna, hvad Berlioz äfven omtalar i
sina memoirer, att han för att sätta sin
plan i verket afreste till Frankrike, men af
italienska regeringen qvarhölls såsom
misstänkt att vara en revolutionär, och under
en längre tid måste hålla sig i Nizza,
hvars härliga klimat och undersköna läge
i förbindelse med tanken på många
påbörjade och planerade kompositioner
småningom lugnade honom, så att han alldeles
öfvergaf alla hämdplaner, skref ett af sina
innehållsrikaste och mest formfulländade
stycken (uvertyren till Shakspeares »Kung
Lear») och slutligen återvände till
akademien i Rom.
Men hvad betyda dessa underliga
uttryck? Hvem är hans »älskvärda
tröstarinna:» En dam, hvilkens giftermål
försätter honom i raseri, kan väl egentligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
