Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
endast vara miss Smithson; ty fröken M.,
som läsaren af hans memoirer redan
förgätit, kände han ju så flyktigt — och
dessutom hade hon genom F. H. reda på hans
»exalterade» kärlek till miss Smithson —
att han omöjligt kunde illa upptaga om
hon gifte sig med en annan herre.
Slutligen är denne »oskyldige» herr P. likaså
fullkomligt okänd. Dock vänta! Den
»älskvärda tröstarinnan» måste väl ändå vara
fröken M.r Men då framställer sig åter
den invändningen, att han ju blott helt
helt flyktigt och icke af eget initiativ gjort
hennes bekantskap samt att hela affären
blott för ett ögonblick af bröt hans
häftiga och djupa lidelse» för miss Smithson;
då ju detta ögonblick är förbi och Berlioz
rest till Italien, måste den stora lidelsen
åter vara till finnandes. Korteligen, till och
med den mest rörande samvetsgrannhet
kan icke skydda läsaren från den
påträngande misstanken, att antingen han sjelf
eller Berlioz måste vara förryckt. — Men
nu läse man brefvet till Ferrand!
Deruti skrifver han den 24 juli 1830,
under det han ännu i institutet författade
sitt prisarbete; ». . . Min kärlek är så
oändligt vek och öfverjordisk, som en kärlek
öfver hufvud kan vara. Min retande sylfid,
min Ariel, mitt lif, synes mig vara något
för mera än att blott älska; hennes moder
upprepar oupphörligen för mig, att om
hon i en roman läste om en kärlek sådan
som min, skulle hon anse den för en dikt.
Sedan flere dagar är jag åter innesluten i
institutet — för sista gången; jag måste
hafva detta pris, hvaraf till största delen
vår lycka beror; je 1’aurais», säger jag
med Don Carlos i Hernani. Tanken derpå
ängslar henne. För att uppmuntra mig i
mitt fängelse sänder mig fröken Mooke
nästan dagligen genom sin kammarfru
underrättelse om sitt välbefinnande och
underrättar sig om mitt. Ack hvilken fröjd när
jag får återse henne under tio eller tolf
dagar! Sedan hafva vi kanske ytterligare
några hinder att bekämpa, men vi skola
öfvervinna dem» o. s. v.
Fröken M. är ingen annan än den i
verkligheten som virtuos och »aventuriére»
lika berömda Camilla Mooke, sedermera
pianofabrikanten Pleyels maka. Ställen
sådana som det anförda finnas i
bref-ven fran denna tid dussintals; likväl är
detta enda tillräckligt för att lösa alla
gåtor i metnoirerna. Vi känna nu icke
blott alla namnen, utan vi veta äfven att
Berlioz trädt i närmare förbindelse med
fröken Mooke och hennes familj och
formligt förlofvat sig med henne, hvilket andra
bref bestyrka. Fru mammas likgiltighet,
hvarpå vi på ändra ställen erhållit ännu
tydligare bevis och som så när haft
ödesdigra följder, härrörde egentligen ur
finansiel bevekelsegrund.
Vi ha nyss meddelat ett ställe der
Berlioz liknar sin Camilla vid Ariel i
Shak-speares Stormen». Sådana ställen finnas
ännu flere ; och under inflytande häraf
uppstod — hvarom intet finnes att läsa i
me-moirerna — hans fantasi öfver nämnda
drama, som han sedermera upptog i
»I,e-lio», fortsättningen af »Sinfonie fantastique .
Stycket bär tydliga spår af den öfverspända
stämning, hvari komponisten den tiden
befann sig.
Efter sin återkomst till Rom tyckes han
hafva alldeles glömt Camilla. Emellertid
har han lång tid efteråt hämnat sig på
henne på ett skarpt men förnämt sätt, i
det han poetiskt behandlade denna episod
i sitt lif. Ty så uppfatta vi hans novell:
»Sjelfmördaren af entusiasm», denna lika
intressanta som underliga dikt.
Återkommen till Paris gifte han sig
slutligen med miss Smithson efter
fruktansvärda mödor och qval, som han noga
be-skrifver i sina bref, och dermed är hans
ungdomshistoria slut. Alla följande bref
äro ganska anderikt och angenämt skrifna;
likväl erbjuda de utöfver memoirerna inga
anmärkningsvärda nya tilldragelser. Dock
vilja vi ur dem anföra hans omdöme öfver
en konstnär, som sedermera åt sig eröfrat
en hel verld, men där ännu blott besteg
den triumfvagn, på hvilken han skulle
genomfara verlden. Det gäller Camille
Saint-Saens, hvilkens geni Berlioz redan
för femton år sedan erkände och
uppskattade. Vid ett tillfälle • då Glucks opera
»Armida» inöfvades på Théatre Lyrique
1866) kallar han honom »en stor pianist,
en stor musiker, som känner sin Gluck
nästan lika bra som jag». Och när vid
verldsutställningen år 1867 bland
etthundrafyra insända kantater till Berlioz’ stora
glädje den prisbelönades, som författats af
hans »unge vän Saint-Saens, en af vår tids
förnämsta musici, en pianist af i sanning
öfverväldigande storslagenhet», finner han
ej ord nog att uttala sin förtjusning öfver
juryns goda smak.
–––$©!––
Louise Pyk i Köbenhavn.
ed vår danske korrespondents tillåtelse
meddela vi ur »Dags-A visen» följande
af honom skrifna omdöme öfver vår
berömda landsmaninna, som nu gästar den
danska hufvudstaden:
Fröken Pyk är en Galathea, som
musiken blåser lif uti: det skall nog kanske
vara litet öfverdrifvet att säga, att hon är
utförd i öfvernaturlig storlek, men en
kolossal staty är hon, som med händerna
lagda öfver hvarandra fram på bröstet står
alldeles orörlig, och lugnt — obegripligt
lugnt — danar sina formfulländade, stöpta
toner och sänder dem klingande
fulltonande ut i salen utan att förändra en min,
blott emellanåt med en höjning på
ögonbrynen. Man ser icke att det är frk. Pyk
som sjunger, men man hör det fullt ut.
Hennes stora, nordiska statur lemnar
den nödvändiga, naturliga resonansbottnen
för dessa lödiga, storslagna toner, hvilkas
sopranklang är så omisskänligt äkta.
Huf-vudtonerna äro hennes force i dubbel
bemärkelse: svällande utbreda de sig utan
den ringaste antydan om ansträngning i
klangen, tyglade af en förträfflig sångkonst,
som först och sist visar sig i hennes piano,
hennes pianissimo. Detta piano är icke
svagt, det är dämpadt — se der hela
förklaringen på det förunderliga trolleri som
hvilar öfver det. Hennes sångkonst lägger
blott en sordin på den fulla, af naturen så
starka tonen, och den är dämpad liksom
af sammet — eller mindre poetiskt men
mera betecknande: liksom af filt; hennes
piano är icke en svag, rädd ansats åtföljd
af en hviskande och förtryckt ton, utan
den fulla stämman återhållen med oböjlig
energi — man märker bak den dämpade
tonen hela den stora styrkan, det är saken.
Fröken Pyk är säkert omöjlig såsom
dramatisk sångerska — men det
vidunderliga är, att hennes sång icke dess mindre
har en utpräglad dramatisk karakter. Du
skall nämligen icke se på henne, du skall
blott höra. Så skall du märka en
mång-skuggad nyansering i hvar enda musikalisk
sats, en variering och förändring, en
skiftad klangfärg, som icke bryter den
förträffliga egaliteten på någon punkt, men
karakteriserar utmärkt: kort sagdt, du skall
märka en absolut dramatisk talang i den
musikaliska fraseringen och nyansen, men
hvad man eljest förstår med »föredrag»,
den yttre personens sammansmältning med
kompositionen och sången, deraf finnes här
egentligen ingenting. Frk. Pyk gifver alls
icke sin person med; hon sätter in alt på
det rent abstrakt musikaliska, hennes text
blir underordnad, hon väljer sjelf delvis
sina vokaler med en bestämd klangfärg
såsom mål — hon vill blott musiken, blott
sången. Detta är naturligtvis till sist en
ensidighet, en halfhet om man så vill, men
resultatet är imponerande: alla krafter
synas samlade på en punkt och på denna
slår sångerskan fullständigt igenom.
Den misslyckade klarinettkonserten.
en af Tysklands större städer hade den i
bekante pianisten Döhler nyss
annonserat en konsert, då en för honom obekant
person instälde sig.
»Min herre», sade han till Döhler, »jag
heter W * * *, är klarinettist och har
kommit hit för att låta höra min talang. Men
jag är här föga bekant och Ni skulle göra
mig en stor tjenst, 0111 Ni tilläte mig blåsa
ett solo på Er konsert. Jag skulle dervid,
hoppas jag, ådraga mig publikens
uppmärksamhet och vinna dess gunst, och jag skulle
då på sätt och vis ha Er att tacka för, om
jag skulle lyckas bereda framgång åt min
egen blifvande soiré.»
»Hvad vill ni då blåsa på min soiré r»
svarade Döhler helt förbindligt.
»En stor klarinettkonsert.»
»Nå väl, min herre, jag antager Ert
anbud och skall taga hänsyn till Er vid
uppgörandet af programmet; kom i afton
till repetitionen; det gör mig ett" nöje att
kunna vara Er till någon nytta.»
Aftonen kommer, orkestern är
församlad, vår man infinner sig och man
begynner repetera hans konsert. I likhet med
hvad många virtuoser bruka afstår han från
att utföra sin egen stämma och inskränker
sig till att låta orkestern repetera och att
för densamma angifva tempot.
Hufvudmo-tivet, som temligen liknade bondmarschen
i »Friskytten», föreföll de närvarande
något komiskt och gjorde Döhler orolig.
»Principalstämman skall åter godtgöra
allt, hoppas jag», sade han emellertid vid
utgåendet; »den der herrn måtte vara en
skicklig virtuos; man kan ej begära, att en
stor klarinettist skall tillika vara stor
komponist.»
Konsertaftonen framträder klarinettisten,
något ängslig till följd af Döhlers glänsande
triumf. Orkestern spelar tutti, slutar med
ett uthållet dominantackord, hvarefter första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
