Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ovanligt vackra sopranstämma, utan äfven om
lien-nes ihärdighet, har nu gifvit henne tillåtelse att
offentligen uppträda.
-s&i—
Fran Luleå, skrifves till A.-B.:–––-Vidare
ha vi haft tillfälle att njuta af ganska omvexlande
sångprogram, erbjudna dels af den unga,
löftesrika Kristina Wickman, dels af de s. k. svenska
qvartettsångarne, hvilka värdigt häfdat den
svenska fyrstämmiga manssångens välkända anseende.
På de sista fjorton dagarne ha musikaliska
»konstnjutningar» af mycket olika slag erbjudits oss.
Bland dessa nämna vi den, som bjudits af
ledamoten af konservatoriet i Paris, ynglingen med de
mörka, eldiga ögonen, konstnären med den
elek-triserande violoncellen — Jean Tolbecque. Hr
Tolbecque, som är född i Niort (Deux Sevres)
anno 1857, har gjort en ovanligt glänsande
kar-rier. Vid 10 års ålder blef han orgelnist vid en
af de större kyrkorna i Marseille; första priset för
violoncell-spel erhöll han derstädes år 1869. Efter
fransk-tyska kriget (1870) företog han en resa till
Paris, der konservatoriet genomgicks, med det
resultat, att dess andra pris tilldelades honom 1872,
dess första pris 1873. Det gick sannerligen raskt
undan både med framsteg och utmärkelser.
Konservatoriet (la société du Conservatoire) utnämnde
honom snart till sin ledamot. Hr Tolbecque
räknar sitt ursprung från germanisk stam. Ehuru
hans namn visserligen vid första påseendet tyckes
vara romaniskt, visar sig dock vid närmare
granskning, att så icke är förhållandet. Namnet skrefs
ursprungligen Tolbeck (jemf. sv. Tullbeck,
Ek-beck, etc.) och är af plattysk eller nedertysk bord.
Då hans förfäder vid tiden för franska
revolutionen inflyttade i Frankrike, ändrades namnet
Tolbeck till Tolbecque. Slägten synes i allmänhet
ha varit mycket musikaliskt begåfvad. De första,
som gjorde namnet kändt inom tonkonstens verld,
voro Jean Baptiste T. och Auguste T., af hvilka
den förre arbetade under den berömde Kreutzers
ledning och blef bl. a. musikdirektör och
ballett-mästare; den senare ledde tillika med Berlioz
konserterna i Covent-Garden i London.
Venersborg Okt. 1SS1.
Musiklifvet i våra småstäder är i allmänhet
ganska torftigt, och lemnar föga stoff till
iakttagelser af allmännare intresse.
Vårt samhälle har dock fordom haft namn
om sig att vara musikaliskt, och har under de sista
tiotalen af år framalstrat ej mindre än trenne
musikföreningar, hvilka på olika tider sökt väcka upp
det slumrande musiklifvet. Bland dessa visade
1870 års musiksällskap tendenser till en mera
betydande verksamhet, men till följd af brist på
lämplig dirigent, och andra förhållanden som ej
äro här på sin plats att relatera, tröttnade så väl
»aktiva» som »passiva» ledamöter och föreningen
tynade så småningom bort.
I )enna brist på intresse för tonkonsten inverkar
menligt på det uppväxande slägtets musikaliska
utbildning. Pianospelet öfvas naturligtvis flitigt, men,
med skyldig respekt för alla dessa »spelmamseller»,
»elever af professorn den eller den», hvilka allt
som oftast erbjuda sin hjelp åt »nybörjare eller
mera försigkomna elever», kunna vi ej underlåta
att instämma i många musikvänners klagan öfver
att pianospelet urartat till en sannskyldig mani, så
till vida, att barn i synnerhet flickor tvingas att,
utan hänsyn till anlag eller tillgång på god
ledning, under tårar och veklagan klinka sig igenom
många långa år af en dyrbar ungdomstid, som
förvisso kunde användas bättre.
Sedan vi sist hade nöjet att redogöra för
musikförhållandena inom vårt samhälle, har ej mycket
passerat. Visserligen gjorde herr Key en djerf
ansats att, medelst storståtliga puffar och herr
Arlberg som lockbete, väcka publikens intresse för
»Lille Hertigen», »Convvilles klockor» och »Den
ondes besegrare». Men lofva är ett, hålla ett
annat, »Lille Hertigen» lät ej höra af sig. »Den
onde» visade sin förledande skepnad bland
ingenting mindre än förföriska menniskobarn, ithy att
herr Arjberg, som naturligtvis står öfver allt beröm,
illa understöddes af öfriga medspelande. Fröken
Mathilda Andersson, bördig härifrån orten, tillråda
vi att så snart som möjligt återvända till den
fä-derneärfda gårdens landtliga bestyr. Då man
uppträder som sångerska är det ett oeftergifligt vilkor
att ega en röst som kan användas till sång.
Sai-sonen afslöts med »Cornevilles klockor», hvilka
helt dystert klingade öfver direktörens gäckade
kassaförhoppningar, ty största delen af publiken
anade oråd och — uteblef.
Den värderade sångerskan fru Märtha
Andersson, född Eriksson, har, efter flitigt konserterande
vid vestkustens badorter, låtit höra sig i
Veners-borg, och anteckna vi med glädje att hennes
präktiga röst vunnit i styrka och klarhet under de år
hon egnat åt den husliga härdens omsorger. Som
bekant, har fru A. med framgång studerat för fru
Viardot-Garcia i Paris.
Madame Trebel li med sällskap har, under sin
sista skandinaviska »toumée», äfven gästat vår stad.
Hon var vid briljant röstdisposition, och försatte
den tacksamma publiken i fullständig hänryckning.
Hennes underbara sångsätt är och förblifver en
förebild, som vi rekommendera åt alla vara mer
eller mindre betydande »sångfoglar •, till ett
memento på att »lifvet är kort men konsten lång»,
och att man endast uppnår tinnarne af konstens
tempel genom allvarliga studier och träget
aktgif-vande* på de mönstei*, som kunna framvisa det
sanna idealet inom tonkonstens verld. Detta kan
och far ej ersättas af ett bedrägligt sjelfförtroende,
stegradt af en »tacksam» publiks ofta intetsägande
bi fallsyttringar.
Fröken Signe Hebbe sökte efter bästa förmåga
fylla sin plats bredvid madame Trebelli, och om
»reflexionerna göra sig sjelfva», så länder detta
till ringa skada för fröken IL, som genom rik
begåfning och ärligt bemödande lyckats intaga en
hög plats bland våra sångerskor. Vid minnet af
de verkligt storslagna musikaliskt-dramatiska roler
som fröken II. med erkänd framgång utfört på
vår förnämsta sångscen, kunna vi ej annat än öka
den nyss afgångne teaterdirektörens syndaregister
med ett befogadt klander öfver hans uraktlåtenhet
att söka binda fröken II. vid vår kongl. lyriska
scen. Men tyvärr, kulisskamarillan, med alla sina
intriger och personliga intressen, spelar inom
konstens verld lika stor rol som på det politiska
området. Vi önska att den nye teaterdirektören måtte
rensa detta Augias-stall, och med »ögat stadigt
fästadt på målet», i sin mån bidraga till den
svenska tonkonstens förkofran.
Må detta utgöra en röst från de »djupa leden»,
som med vördrfad och beundran se upp till det
konstens tempel, på hvilket snillekonungen ej för
ro skull tecknat det betydelsefulla »Patriis musis».
Men låtom oss efter denna afvikelse återkomma
till vår Trebelli-konsert.
Herr Musin har, genom sin öfverlägsna teknik
och rena intonation, blifvit publikens förklarade
gunstling och torde med tiden intaga en
framstående plats bland violvirtuoserna. Med litet mera
entusiasm i sitt spel, och sedan han förvärfvat den
ideela uppfattningen af de store mästarnes
epokgörande skapelser, torde han äfven uppnå »tinnarne
af templet». Annu felas i herr Musins spel detta
»je ne sais quoi», som ej kan beskrifvas, endast
kännas.
Bassångaren signor Ghilberti föredrog med
smak och allvar den bekanta sången, alla basisters
A och O: »In diesen heiligen Hallen» ur
»Trollflöjten», och med glänsande koloratur en ståtlig
jubelsång ur »Samson» af Händel, som väckte
sannskyldig beundran hos en tacksam publik, som
sällan eller ^ldrig får höra någon oratoriesång.
Pianisten signor Bissaccia visade sig vara en
framstående solist, och skötte ackompagnementet
med smak och elegans.
Programmet var uppsatt med vederbörlig
hänsyn till de behof, som förefinnas hos musikens
patricier och plebejer bland åhörarne. De senare
fingo riklig del i en föråldrad och innehållslös duo
för piano och viol af Thalberg, och de förra njöto
med fulla drag af Mendelssohns herrliga violkonsert.
Scenerna i kostym ur »Profeten* och »Aida»
tillskyndade madame Trebelli och fröken Hebbe
stormande applåder från golf till tak.
S—e.
-<€*-
Kristiania d. 4 Okt. 1881.
De tre eller fyra öfriga konserter miss Thursby
gaf här i Kristiania efter mitt förra brefs afgång
voro lika besökta som den första, och visade
konst-närinnan här som på andra ställen att hon förstod
konsten att tillvinna sig publikens sympati samt
att stegra och fasthälla densamma, åtminstone hvad
det stora flertalet beträffar. Oaktadt det starka
beslag miss Thursby således lagt på publikens
nyfikenhet, lystnad, och förmåga, visade det sig dock,
då Trebelli med sällskap infann sig (och hon kom
redan innan Thursby afreste), att samma publik
mäktade samla sig kring detta sällskap med ett
gammalt intresses varma innerlighet. Det var ej
endast genom fanfarer, lager, blommor, serenader
(»studenternas» och »handelsståndets»
sångföreningar för Trebelli, »Johannitema» för Signe Hebbe)
samt de varma applåderna och lifiiga
framropnin-garne som publiken visade sina verkliga och sanna
sympatier, utan också genom det talrika besökan-
det af såväl teaterföreställningame som
folkkonserten. Sällskapet, som bestod af utmärkt dugtiga
musikaliska och dramatiska krafter, specielt de två
konstnär in norna, hade också att bjuda pa en
repertoar som för sig allena kunde göra räkning på
att omfattas med intresse af den stora publiken.
Vid Trebelli-föreställningarne på Kristiania teater
gåfvos förnämligast scener och stycken ur »Faust»,
»Ilugenotterna», »Aida», »Semiramis» och
»Profeten», i hvilka madame Trebelli och fröken Hebbe
och stundom signor Ghilberti uppträdde. Det
öfriga af aftonens konstprestationer utfyldes dels af
några sängnummer dels af monsieur Musins
utmärkta violin eller signor Bissaccias piano. Dessa
aftnar blefvo på så sätt en kombination af
konsert-och operaafton, och när ett sådant för operamusik
ännu så litet vaket publikum, som det norska, icke
allena fängslas men ock förmår att gripa
illusionen och fasthälla den trots afbrotten — hvilket
också visade sig i vintras, då fröken Hebbe och
fru Engdahl gästade Kristiania teater på samma
sätt — så är det icke publikens förtjenst utan
endast och allenast utförandet af scenerna, som förmår
frambringa detta fängslande varaktiga intryck. Ur
»Faust» gafs trädgårdsscenen och kyrkscenen. Ilär
uppträdde då också i den förstnämnda — i
hvilken fröken Hebbe på ett sällsynt mästerligt sätt
sjöng sin alltid utmärkt ätergifna juvelaria —
madame Trebelli som Siebel, i hvilken rol hon
naturligtvis gjorde stor furore. Fröken Hebbe, hvars
Margareta hos oss omfattas med synnerligt intresse
och stor beundran, väckte en så stor sensation, att
denna scen äter gafs sista aftonen jemte
kyrkscenen, i hvilken hon med vanlig dramatisk styrka,
som fick ett uttryck som nästan gränsade till fasa,
och med en tragisk höghet, som gjorde en
omiss-känlig verkan på publiken, firade storartade
triumfer. Dessa scener ackompanjerades af orkestern,
som någorlunda bra gick i land härmed, medan
den deremot i »Ilugenotterna» (duon i 3:dje akten
mellan Valentine-Signe Hebbe och
Marcel-Ghil-berti) var så olycklig att det nästan är en skam
att tala om det. De andra scenerna till hvilka jag
nu skall öfvergå, ackompanjerades på piano, och
det visade sig då att en säker hand och ett
pianoackompanjemang utfördt med säkerhet och smak
är att föredraga framför en dålig orkester. Till
dessa scener hörde Aida-duetten mellan Aida-Hebbe
och Amneris-Trebelli, som i solot och ensemblen
— hvilken i och för sig är af ovanlig skönhet —
utfördes på ett sätt, som svårligen kan öfverträffas.
I »Semiramis», hvaraf uppfördes 1) scen och aria,
2) stor scen och duo, 3) dito och 4) recitativ trio
och slutscenerna, uppträdde madame Trebelli som
Arsace, fröken Hebbe som Semiramis och
Ghilberti som Assur. Att dessa scener ur en opera, i
hvilken Trebelli har en af sina bästa roler, gjorde
ett storartadt intryck faller af sig sjelft. Äfven
den otacksamma och svåra duetten ur »Profeten»
med Trebelli som Fides och Ilebbe som Bertha
gjorde stormande lycka, och när en kritiker säger,
att samspelet i dessa scener särskildt i
»Semiramis » — en opera, som ligger så långt ifrån vår
dramatiska musik — »har erbjudit större intresse
än man kunde vänta af en så fragmentarisk
framställning», så kan detta icke minst räknas fröken
Hebbe till förtjenst. Lägger man härtill dessa
båda konstnärinnors väl skolade och vackra röster,
deras fint nyanserade föredrag, deras ypperliga
frasering, så kan man förstå, att hvad som yttrats
om dessa aftnars ovanliga musikaliska intresse ej
är det minsta öfverdrifvet. Står Trebelli än i
röstens volym, register och nästan fenomenelt
praktfulla djupa toner och i sin lätta briljanta koloratur
öfver fröken Hebbe, så går denna konstnärinna
opp emot henne icke endast i den förträffliga
deklamationen och den öfverlägsna fraseringen utan
också genom den känslofullhet, hvarmed hon
åter-gifver volen enligt dess karakteristiska fordran,
egenskaper, hvilka i förening med hennes ovanligt
sympatiska stänuna, goda skola och hjertgripande
föredrag vitna om styrkan och storleken hos den
sceniska genialitet, hvaröfver denna konstnärinna
disponerar. Att jag så länge uppehållit mig vid
dessa scener har sin orsak deri, att det gamla
vemodet öfver ett någon tid florerande och nu
jem-förelsevis nästan utdöd t operalif vid dessa scener
vaknat på nytt och har gjort sig gällande hos mig
likasom hos så många andra, som finna att
scenen har ett lika stort kraf på att i musikaliskt
hänseende förädla verlden, som konsertsalen, under
det man nu mer och mer försöker inplugga i
publikens hjerna att konserten är det enda träd som
bär lifsfrukt på det musikaliska området.
Med en framstående teknik förenar Musin en
stor jemnhet i ton och föredrag, som rent och
sympatiskt framkallar den rikdom af musikalisk skönhet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
