Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 21
Redaktör: ADOLF LINDGREN.
Förläggare: HUSS & BEER.
0
Pris: Helt år 6 kr. Halft år 4 kr.
Stockholm den 1 November 1801. Qvar,al 2 kr L8an,r 25 8rc-
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
Års. I.
Öfl
La serva padrona.
STjiikasom hos Mozart, sammanträngde sig
äfven hos Pergolese en utomordentlig
skapande verksamhet inom en kort tid af
år. Visserligen gestaltar sig densamma hos
den tyske mästaren, från Idomeneo till
Re-quiem, mycket mera storartad och följdrik;
men om ock italienaren aldrig skulle hafva
vunnit den andres konstnärliga betydelse,
hvad skulle likvisst icke lians genialiska
begåfning hafva kunnat uträtta under ett
ytterligare decennium, om han fått upplefva
ett sådant? Bland de talrika kompositioner,
som han efterlemnat och som han
nedkastat pä papperet — ingalunda flyktigt,
ty han skapade ej med lätthet, utan under
ansträngande arbete — har ulom »Stabat
mater» ett litet operaverk räddats till vår
tid, ett intermezzo i två akter: »La serva
padrona» med text efter ett lustspel af I.
A. Nelli. Dess komposition infaller under
det äfven på andra intressanta verk rika
året 1731 (enl. H. M. Schletterer, som vi
här följa; efter en fransk, otrolig uppgift
skulle det ha gifvits i Paris redan 1729).
1 likhet med munga Pergoloses operor
uppfördes denna först på teatern S. Bartolomeo
i Neapel. Den lär i förstone ej rönt det
varma emottagande, som tonsättaren
väntade; men redan under näst påföljande
föreställningar visade sig publiken i hög
grad intagen af densamma, och den stora
framgång, som vid talrika representationer
kom den till del, utgjorde glanspunkten i
den unge mästarens korta tillvaro.
Italienarne synas företrädesvis begåfvade
för tonverk af dylikt lättare slag. Ur ett
långt i tiden tillbakagäende frö —
införandet af det komiska elementet finner rum
redan i de första musikaliskt-dramatiska
försöken — hade intermezzot utvecklat sig,
ur detta åter opera-buffan. Komiska
scener föranledde i allvarliga operor komiska
sånger, i hvilkas föredrag detta folk alltid
varit oöfverträffligt. Med tiden skilde sig
dessa episodiska scener helt och hållet från
opera seria, och lärde snart stå på egna
fötter. Sålunda uppstod en följd af
skämtsamma sångspel, hvari sysselsattes blott två
eller tre personer och hvilka för
btiffosån-garne blefvo en god skola, för framställarne
en tummelplats åt ett lössläppt godt lynne,
för publiken en aldrig sinande källa till
munterhet och förnöjelse. Typen,
mönstret, kronan bland dessa sångspel, ett i
sitt slag verkligt klassiskt verk blef
Pergo-lese’s: »La serva padrona». Ännu i dag,
efter 150 år, visar denna musik icke
något spår af föråldring i någon not eller
någon vändning. Under entusiastiskt bifall
gafs det lilla verket på sin tid på alla
italienska skådebanor. Sitt verldsrvkte vann
det, när det af ett sällskap italienska
buffo-nister uppförts i Paris och der framkallat
den anmärkningsvärda strid, som under
benämningen »kriget mellan buffonister och
billister eller antibuffonister» utgör ett
märkligt moment i musikhistorien.
Den af Perrin och Camberl med
»Po-mone» öppnade franska operan egde
bestånd sedan år 1671. Snart bemäktigade
sig den likaså genialiske som våldsamme
Lulli (15 nov. 1672, med Les Fetes de
1’Amour et de Bacehus) det franska
operaväsendet och nu följde perioderna Lulli
(1672 -97), Campra (1697—1733),
Ra-vieau (1733 - 71). Under den sista
perioden fördes af de franska komponisternas
olyckliga stjerna men den franska musikens
goda genius till Paris ett konstnärssällskap,
hvars under tjugetvå månader varande
föreställningar hade stort inflytande på
der-varande konståskådning. Den 23 maj 1752
hade två notarier i Paris från
teaterdirektören Rousselot i Rouen fått sig i och för
fastställelse tillsänd t ett kontrakt, som denne
i afsigt att uti Paris upprätta en italiensk
opera hade afslutat med en viss Bambini,
hvilken spelat förut i Tyskland, senast i
Strassburg i spetsen för ett litet sällskap
italienska buffasångare. Prevoten för Paris’
köpmannaskrä, tillika förnämste borgenären
för Tacadémie royale de musique, tyckte
sig deri finna ett ingrepp i dennas
privilegier och inlade protest, till följd hvaraf en
kunglig kabinettsordre upphäfde kontraktet.
Men akademiens direktion begagnade det
lämpliga tillfället och inkallade sjelf
italienarne, hvilka just dä voro så mycket mer
välkomna, som en del af de franska
opera-sångarne för en tid voro upptagna genom
föreställningar inför hofvet i Fontainebleau.
Såsom de nvankomnes debut uppfördes
nu d. 1 aug. 1752 intermezzot »La serva
padrona». Med en uvertyr af Hamburger-
komponisten Tclcmann, föregick det
operan »Acis et Galathée» af Lulli. Det var
ej första gången det hördes i Paris; redan
d. 4 mars 1746 uppfördes detsamma med
en uvertyr af Paganelli pä Theåtre Italien.
Ehuruväl man redan då fann musiken »d un
auteur ultramontain Pergolesse» (sic)
ganska förträfflig, vann stycket dock icke
någon synnerlig framgång. Men i så mycket
högre grad kom bifallet nu detsamma till
del. Det gafs tolf gånger å rad och gjorde
det lifligaste intryck; tid efter annan
fram-söktes det åter, så år 1778, då det gafs
tillsammans med enaktspjesen »Vertumne
et Pomone» af Lalandc och Destouches
samt balletten »Les petits riens» af
Mosart. Emellertid bemäktigade sig äfven
den franska komiska operan det tacksamma
stycket och uppförde det (efter d. 14 aug.
1754) otaliga gånger i en öfversättning af
Baurati. Med Rochard såsom Pandolfo
och mad. Favart som Zerbine upplefde det
ensamt 150 representationer å rad. Denna
af buffonisterna såsom en arg förfalskning
utskrikna bearbetning — seccoreeilativen
hade man förvandlat till prosa och inlagt
arier af andra komponister — höll sig uppe
på franska skådebanor ända till senaste tid.
Ännu den 13 aug. 1862 firade deri mad.
Galli-Marié såsom Zerbine en verklig
triumf.
Redan innan »La serva padrona»
uppfördes i Paris, hade man gifvit operan i
Dresden och Hamburg. I Wien, der ännu
1823 en repris af densamma kom till stånd,
svnles hon pä samma tid som i Paris pä
skådebanan. Derefter beredde hon sig väg
öfver Europas alla teatrar, öfver allt
emot-tagen med lika stor välvilja. Till
Stockholm kom hon 1781, då hon under den
riktiga titeln »Pigan husbondefru» i
En-vallssons öfversättning från franskan gafs å
teatern på Eriksberg.
Som nämndt är föranledde stycket i
Paris häftiga strider. Publiken fann så
mycket behag i italienarnes glada,
natursanna framställning, att de franska
opera-sångarne, hvilka man icke utan orsak
före-vitade tillgjorda manér, smaklös, enformig
sång och ett tungt, onaturligt spel, snart
fingo anledning att blifva misslynta. Inler-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
