Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rnezzi gåfvos i förstone vanligtvis vid
skådespelets början; efter desamma lemnade
publiken oftast huset och de följande
musikaliska tragedierna måste sjungas för
tomma bänkar, en af de franska lonsättarne
och konstnärerna djupt känd smälek. Då
man derföre förläde dessa lustiga sångspel
till föreställningens slut, kommo åskådarne
senare tillstädes, och sålunda gäckades åter
de inhemska skådespelarnas afsigt. Till
följd af dessas oaflålliga klagomål måste
främlingarne slutligen rymma fältet, ilen
detta kom den redan flammande literära
striden att öfvergå till oförsonligt hat.
An-hängarne till Lulliska riktningen togo vid
denna tid plats på parterren under
konungens loge och bildade här den s. k. »coin
du roi», buffonisternas försvarare och
entusiaster grupperade sig åter under
drottningens loge. Till och med de kungliga
personernas närvaro förmådde icke
förhindra lidelsefulla utbrott af bifall eller
ogillande och de mest retsamma stickord. Enär
nu de mest spirituella och slagfärdige män
sutto i »drottningens hörn», så kom det
snart från ord till flygskrifter, och det förra
skärmytslandet med wilziga stickord
öfver-giek till en långvarig literär strid,
hvarun-der mången penna utnöttes och mycket
bläck slösades. Föröfrigt hade tvisten om
huruvida den italienska eller franska
musiken förtjenade företräde (och derom
handlade det egentligen) icke först nu
uppflammat, utan länge glimmat under askan. Den
hade blifvit väckt genom en skrift af abbé
Fr. Raguenet redan 1702, mot hvilken
J. Laur. le Ccrf de la Vieuvillc dc
Fres-neuse 1705 och 1706 uppträdde. Från
denna tid hade man upprepade gånger
tvistat om denna sak.
Intermezzot »La serva padrona» har så
till text som musik, båda lika förträffliga,
alltid vunnit konstvänners och åhörares
odelade beundran och erkännande. Ehuru
handlingen är ytterst enkelt fördelad
mellan två sjungande och en stum person,
samt framställer en helt vanlig tilldragelse,
felas der livarken behag eller esprit,
hvar-igenom skådespelarne erbjudas de
tacksammaste uppgifter man kan tänka sig.
Musiken är allt igenom högst karakteristisk,
och ehuru verkande med de blygsammaste
medel (ursprungligen bestod orkestern blott
af stråkinstrument och klaver), är dock
hvarje nummer i sitt slag ett kabinettstycke,
som på ett glänsande sätt vittnar om
komponistens genialiska begåfning. Tack vare
sanningen i det musikaliska uttrycket och
textens otvungna liflighet mattas åhörarnes
intresse intet ögonblick. Musikern, som på
effektfullt sätt förstår låta motsatsen
mellan allvar och komik göra sig gällande, vet
äfven att ständigt gifva nytt lif åt de båda
personerna, hvilka nästan aldrig lemna
scenen. Då detta intermezzo af ett sällskap
italienska buffonister, som då gasterade i
Académie royale, der gafs samma afton som
Mozarts musik till Noverre’s ballet »Les
petits riens» (11 juni 1778), kan man med
fullt skäl antaga att Mozart deraf tagit ett
varaktigt intryck, som låter spåra sig ännu
i hans senare verk.
Ett »intermezzo» var i allmänhet ett
litet sångspel i en eller två akter, som blott
skulle tjena till lustigt tidsfördrif, reta
skratt-nmsklerna, genom omvexling uppfriska.
Diktaren, musikern och sångaren egde att pä
fri hand göra allt möjligt skämtsamt, blott
en linie var dragen: enär man spelade för
personer med smak och fint lefnadsvett,
måste man förfara med en viss försigtighet
vid valet af skämt och upptåg. Då det
naturliga och fint löjliga är svårt att träffa,
var uppgiften för dylika skådespel och
deras framställare ingalunda lätt. —
Inflytandet af de italienska intermezzi på
franska komiska operan var rikt på goda
resultat. Ilon förlorade sin förra, småaktigt
tränga karakter, som icke gick utöfver
sångspelets form, och uppväxte till en
nationalopera. För de täcka rondon och arietter,
som man finner i de talrika verken af
Monsigny, Philidor, Grétry och andra,
äfvensom för de verksamma ensemblerna
och finalerna bar hon att tacka dessa arma
konstnärer, som vandrade öfver alperna för
att befrukta den franska konsten.
Otacksamt förjagade, efterlemnade de grobara
frön i mängd.
Mozarts klavér.
person som säljer musikinstrument i London,
eger ett klavér (harpsichord), pä hvilket
Mozart stiges ha spelat, då han år 1763 besökte denna
stad. Mozart var då åtta år, och hans spel väckte
här ett så stort intresse, att han blef ombedd att
låta höra sig inför konungen och drottningen. För
detta tillfälle förfärdigade Jakob och Abraham
Kirckman, tillverkare af musikinstrument i London,
ett klavér, som afsågs att blifva det förnämsta, som
utgått från deras verkstad. Mozart improviserade
på detsamma och spelade sina egna kompositioner
samt stycken af Bach och Händel. Hrr Kirckman
behöllo instrumentet först på grund af dess vackra
ton och sedan i följd af Mozarts växande rykte.
De förskönade sedan dess yttre 1776. Somliga
påstå emellertid, att Mozart begagnade klaveret då
han var i Paris 1778, men icke under sitt besök i
London. Instrumentet har varit i firmans ego tills
för fem eller sex år sedan, då det köptes af en
musiker, som sålde det till nuvarande egaren.
Instrumentet liknar våra större pianon eller
rättare en horisontal harpa med raka sidor. Ytan
är af mahogny med inläggning af gult träslag.
Klaveret, som är omkring 6 fot långt, hvilar
ej på fastsittande fotter utan på ett triangulärt bord
och är försedt med handtag af messing. Det är
ganska lätt och kan ledigt flyttas från ett ställe
till ett annat. Det är bredast vid klaviaturen, som
omfattar fem oktaver. Från klaviaturen smalnar
det af, så att det i motsatta ändan är endast en
fot bredt.
Hvarje ton har tre strängar, hvilka försättas i
vibration genom metallstift, mellan hvilka
klädesbitar, tjenstgörande som dämmare, sitta fastade på
aflånga träbitar (på engelska kallade »jacks»).
Öfver klaviaturen äro häfstänger, som skötas med
handen och förändra tonens volym genom att låta
en, två eller alla strängarne ljuda.
Instrumentet, hvars ton nära liknar harpans,
är ännu ganska väl bibehållet. Det är alldeles
oanvändbart till utförande af moderna pianosaker,
men en menuett af Mozart eller en af Bachs
ga-votter tager sig rätt bra ut på detsamma. Det
begagnades på Union League-teatern när »Olivia»
uppfördes derstädes.
Några få sådana instrument finnas ännu i
Kng-land. Ett sådant, förfärdigadt af en broder till
John Jacob Astor, fins i Newyork; ett annat eges
af Abr. S. Hewitf, ett tredje fins i Lexington. I
Dresdens historiska museum finnes ett »harpsichord*
förfärdigadt 1548, hvilket utgjorde en brudgåfva
frän August I till hans gemål Anna, dotter till
Christian III af Danmark.
Konsertväsendet i förra århundradet.
vära dagar, då konsertsalarne,
åtmin-stone under »säsongen», sällan stå
tomma och då den ena musikaliska
ryktbarheten allöser den andra, då, tack vare jern-
vägar och ångbåtar, äfven vi här uppe i
den fjerran norden få glädja oss åt
påliels-ningar af primadonnor och maestros från
Paris, London, Newyork, kan det vara af
intresse att påminna sig den oansenliga
begynnelsen till detta storartade moderna
konsertväsen, som numera svält ut lill ett
väldigt bildnings- och njutningsmedel för alla
samhällsklasser. Den ställning konstnärerna
numera inlaga är i många afseenden en
helt annan än den var under förra
århundradet, och della ej endast i artistiskt utan
äfven i socialt hänseende. Den vigtigaste
skilnaden består deri, att under nämnda
tid någon organiserad publik i vår mening,
med djupare intresse för åtminstone
instrumentalmusik, ej förefans. De kringresande
virtuoserna hade ej många andra tillfällen att
låta höra sig och förvandla sina talanger i
klingande mynt än i kyrkor eller under
pauserna mellan afdelningarna i ett
oratorium.
Bristen på en större publik, på hvilken
konstnären kunde räkna, stod naturligtvis i
närmaste sammanhang med hofvens och
aristokratiens betydelse för virtuoserna.
Under denna tid af patriarkalism låg det i
sakens natur, alt det var furstarne och adeln
som fingo sörja för tonkonstnärernas
utkomst. Det var ju hufvudsakligen för att
roa de förre som dessa senare voro lill.
Man kan derför tala om ett slags
feodal-förhållande emellan magnaterna å ena sidan
och de hos dem engagerade musici och
kompositörerna å andra sidan, ett band som
utsträcktes äfven till de kringresande
konstnärerna. När en virtuos begaf sig ut på
en »tournée», sträfvade han framför allt
efter att få uppträda inför de högsta i
samhället, aldra helst vid hofven. Blott på
dessa håll kunde han vänta ära och guld.
Hade han för tillfället vunnit dessa,
lemnade han oftast orten utan att tänka på
någon offentlig konsert. Påminna vi oss
t. ex. Mozarts första konstresor, så veta vi
att han, eller snarare lians fader, öfverallt
eftersträfvade att få spela inför
»serenissi-mi». Först när »serenissimus» blifvit
åderlåten, eller när han ej var tillgänglig, kom
turen till aristokratien. I alla händelser
gälde det för ärofullare och mera indrägtigt
att med sin konst »uppvakta» en eller annan
grefve eller furstinna än att göra sig
beroende af befolkningens fria deltagande. Ulan
att emellertid vilja lägga den tidens
konstnärer till last, att de skattade åt allmänt
gängse åskådningssätt, kan man dock
svårligen fritaga ett slikt lillvägagående från en
oangenäm bismak af tiggeri. Till och med
L. Spohr sökte under sina första konstresor
städse tillåtelse att få spela vid hofven.
Senare, när furstehofvens och de grefliga
slottens musikaliska gloria och —
frikostighet började aftaga och derjemte
instrumentalmusiken funnit en tillflyktsort i den
bildade medelklassens familjekonserter, var
det enskilda rika privatpersoners understöd
som virtuoserna i första hand eftersträfvade.
Detta understöd lemnades i form af
subskription och trugande af biljetter på
bekantas bekanta. När en resande konstnär
kom till en stor stad, lät han först införa
sig i de förmögnare musikälskarnes hus för
att spela för dem. Dessa gratisproduktioner
voro den klippa, på hvilken han sedan
uppförde sin äras tempel. När han sedan gaf
en offentlig konsert, kunde han vara säker
på att räkna en mängd gynnare, hvilkas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
