Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 22.
Redaktör: ADOLF LINDGREN
Förläggare: HUSS & BEER.
Pris: Helt är 6 kr. Hälft är \ kr.
Stockholm den 15 November 1881. Qvartal 2 kr La:n;r 25 öre-
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
Konsertväsendet i förra århundradet.
(Slut.)
fven i fråga om valet af program giilde
i äldre tider helt andra begrepp än i
våra dagar. Såsom något egendomligt
för-tjenar anmärkas, att ända till ett godt stycke
inpå 1830-talet sonaten ej ansågs
konsertmässig. Den tillhörde kammarmusiken och
var hänvisad till privatsalongen, den trängre
sällskapskretsen, studerkammaren. Endast
undantagsvis föredrog dementi då och då
klaversonater af egen komposition vid
offentliga musiktillställningar. Äfven Beethoven
spelade någon gång en sonat. Bland
fler-satsiga klavérstycken var det egentligen den
s. k. konserten som skattades högt. Först
sedan man låtit höra en och annan sådan
och dermed tillfyllestgjort den konstnärliga
etikettens fordringar, kunde ett solostvcke
få passera. Mozart valde dertill helst
variationer. Bruket att spela små
pianostycken, etyder o. d., mest två eller tre efter
hvarandra, uppkom först för en fyratio år
sedan. Klara Wieck med Henselts eller
Chopins poetiska genrebilder, Thalberg med
sina etyder, Liszt med sina transskriptioner
af Schuberts sånger beteckna i detta
hänseende ett afgjort omslag ifrån en äldre till
en nyare period i pianomusiken och
konsertväsendet.
Vid instrumentalkonprter dirigerades
orkestern af första violinen, hvilken från
sin notpulpet slog takten med stråken, dock
ej oafbrutet, ty dessemellan spelade han
sjelf med, alldeles som i våra dagar vid
kafékonserter och baler. Hagdn anförde
vanligen med violinstråken; endast i
England ledde han sina symfonier vid klaveret,
såsom seden var der i landet.
Vid större musikprestationer fungerade,
’ utom orkesterdirigenten, äfven en
kormä-stare, som vid klaveret ledde körer och
soli. Reeitativen utfördes under hans
ledning endast med ackompanjemang af
kla-vér. Stundom hade man öfver begge dessa
herrar ännu en tredje dirigent,| hvars
uppgift var att med handen eller en
pappersrulle upprätthålla öfverensstämmelsen
emellan dem. I förbigående sagdt gälde
pappersrullen genom traditionens makt
såsom ett attribut för kapellmästaren. Först
senare kom taktpinnen till herraväldet. I
Dresden infördes den af Weber (1817), i
London af Spohr (1819), hvilken senare
lemnat en liflig skildring af den
uppståndelse som detta oerhörda kätteri vållade
bland engelsmännen.
Äfven några detaljer af anordningarna
vid konserterna i förra århundradet må,
såsom skiljaktiga från förhållandena i våra
dagar, här finna en plats. Seden att
stående utföra sin stämma i en orkester höll
länge i sig. Den bröts först i Wien mera
allmänt och utbreddes derifrån till andra
orter. Sålunda berättar Dittersdorf, att,
när han tillträdde sin plats såsom
kapellmästare hos biskopen af Grosswardein
(omkring 1765), han lät förfärdiga en mängd
långa notpulpeter och bänkar, för att
kapellisterna »enligt Wienermetod», såsom han
uttryckte sig, skulle sittande utföra sina
saker. Orkestern var dervid ordnad så, att
hvarje medlem vände sig mot åhörarne.
Tryckta program kommo sent i bruk.
När ./. Fr. Reichardt (1784) i Berlin
grundade sin »Concert spirituel», lät han, som
älskade reformer i småsaker, trycka och
utdela text till sångnumren, dervid
tillfogande en kort exposé öfver styckenas
estetiska värde. Men hans exempel vann endast
småningom efterföljd.
Ett högst egendomligt bruk var det,
som ålade konsertgifvaren att bjuda sina
åhörare forfriskninger. Delta brukades
allmänt vid större aftonkonserter, och i
London var det rent af en pålaga, hvilken med
engelsmännens kända seghet bibehöll sig
ända in på 1820 talet. Spohr förtäljer oss
i sin sjelfbiografi om de enorma kostnader
som en konsertgifvare i London hade att
bestrida till följd af denna osed. Under en
längre paus mellan första och andra
afdel-ningen serverades i ett sidorum sötsaker
och andra förfriskningar åt hvem som
behagade. Om denna icke-musikaliska del af
soiréen måste man alltid pä förhand
ackordera med ställets konditor. Spohr fick vid
hvarje af sina londonkonserter 1819 betala
10 pd st. (180 kronor svenskt) för denna
extra förplägning.
Införandet af numrerade sittplatser vid
konserter är af temligen färskt datum. I
våra landsortsstäder, särdeles de mindre,
är denna förståndiga inrättning ännu i dag
okänd. De första bänk- eller stolraderna
reserverades af patriarkalisk hänsynsfullhet
at aristokratien och ståndspersoner: det var
rätt och slätt endast en medfödd rättighet,
som ingen bestred. De öfriga platserna
in-togos efter behag, och den som kom sist
till qvarnen, fick sist malet. För damer
bereddes alltid plats: det hade varit ett
himmelskriande brott mot ridderlighetens
lagar, om en herre förblifvit sittande,
medan damer fåfängt sökte plats. Huru
annorlunda i våra dagar (för att ej tala om
tyskar) bland »nordens fransmän» t. ex.
Nu för tiden har man ej lust att gå en
timme i förväg för att betrygga sig en god
plats, och skapelsens herrar göra anspråk
på att äfven vara herrar öfver sina dyrt
förvärfvade platser. I äldre tider var det
vid de tyska dilettantkonserterna vanligen
endast herrarne som betalte, och de hade
derför rättighet att föra med sig en dam.
Icke heller i teatrarne funnos förr några
numrerade platser på parketten (parterren).
Till de första teatrar, der denna förbättring
infördes, hör San Carlotealern i Neapel,
hvilken omkr. 1780 vidtog en sådan
anordning. I Italienska operan i London skedde
detsamma först 1829 och upptogs till en
början högst onådigt.
Af numera föråldrade konsertinstrument
anteckna vi lutan, theorben (ett slags
bas-luta), cymbalen (en äldre form af vår tids
piano), mandolinen (en dotter af lutan och
gitarren) samt baryton och lyra tedesca,
hvilka begge sistnämnda stå i nära
förbindelse med Josef Haydns musikaliska
verksamhet, men försvinna med honom. Den
förra af dessa, barytonen, uppfans omkr. år
1700 och hade utseendet af »viola di gamba»
(närmast liknande vår violoncel]) med 5—7
tarmsträngar, som strökos med stråke.
Bakom dessa strängar, i halsens fördjupning,
befunno sig ytterligare 8—16
metallsträngar, hvilka samtidigt spelades med
tumspetsen. Det hela gjorde intrycket af viola
di gamba och citlra i ett instrument. Havdn
har komponerat ej mindre än 163 stycken
för detta instrument, särskildt ett vid
Fredrik den stores död. Barytonen höll sig
längst i Wien, omhuldad af furst].
Ester-hazyska kapellet, hvars ledare Haydn varit.
»Lyra tedesca»-liran öfvades mot slutet af
förra århundradet endast af få personer,
bl. a. af konungen af Neapel, hvilken 1790
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
