Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vid sin vistelse i Wien lät kalla till sig
Haydn och bestälde af honom nya
kompositioner för detta sitt älsklingsinstrument.
Bland de mest sällsynta
konsertinstru-menten höra helt visst pukorna.
Puksla-garen ./. G. Roth frän Niimberg, hvilken
1798 lät höra sig i Wien på 16 pukor,
var utan tvifvel den siste representanten
för de en gång verldsberömda
»hofpitk-slagarne».
För kuriositetens skull böra äfven några
ord egnas åt denna tids »målande» musik.
Dittersdorf satte i sina »Ovidiska
metamorfoser» Faetons fall, Aktæons förvandling,
de fvra tidsåldrarne och mycket annat —
i musik. Likaledes efterhärmade han
grodornas qväkande på violinen, liksom Colli,
det bländande, genialiskt eharlataniserande
virtuosväsendets andlige fader, på nämnda
instrument imiterade en tupps galande,
hundens skällande, säckpipans toner o. d.
Pu-(fnani, anstäld hos konungen af Sardinien,
satte »Wcrther» i musik, och vid dess
uppförande i Turin, inför ett inbjudet sällskap
af förnäma gäster, greps han till den grad
af sitt ämne, att han kastade af rocken
och dirigerade orkestern i skjortärmarne.
När lian kom till stället, der Werther dör,
drog han plötsligt fram en pistol och fyrade
af den, till publikens stora fasa.
Härmed sluta vi denna lilla skiss, som
delvis är grundad pä E. Hanslicks berömda
arbete om konsertväsendet i Wien.
Bob.
Ett besök hos Jenny Lind.
tt i London göra besök hos personer
är verkligen ej lika lätt, som hemma
hos oss.
Där tillgår det vanligen så, att man
först sänder sitt kort, och om detta ej
besvaras, så är det bevis på, att ingen visit
är att göra. Därtill äro distanserna alltför
stora för att, som hos oss, springa och
fråga om det tages emot.
Något rekommendationsbref var jag ej
försedd med, utan hade jag blott att
anföra minnet från min ungdomstid, då jag
för 30 år tillbaka varit nog lycklig att få
ackompagnera den stora sångerskan på
orgeln i S:t Jakobs kyrka, där hon mer än
en gång, efter den slutade aftonbönen, sjöng
sina oratoriearior. Sedan vår minister, den
vänlige mannen grefve Piper, skriftligen
frågat sig för, om det tilläts mig fa göra
ett besök, och i mitt sällskap medtaga en
ung svensk sångerska, svarades härpå ja.
På utsatt dag och timma infann jag mig.
Bostaden, en af I.ondons vackra villor,
omgifven af en trädgård, är såväl till sitt
yttre som inre fin och prydlig. Den är
belägen vid Moreton Gardens, Boltons, South
Kensington. — Här som på de flesta
ställen i London har man att passera en
tem-ligen lång gång från porten vid gatan till
dörren, som förer in i huset. Denna
promenadgång var här öfvertäckt med glas,
så att det hela liknade en glasveranda.
Det första rum, man fördes till, var en stor
salong, väl dekorerad med värdefulla
olje-färgstaflor, vackra konstsaker m. m. Ett
präktigt flygelpiano hade här sin plats.
Rummet intill var en vacker men enkel
matsal med många värdefulla målningar.
Allt vittnade här icke blott om smak utan
äfven om hvardagstrefnad och värme.
Genast vid inträdet möttes vi af
värdinnan, hvilken med en liflig och vänlig,
men dock något mönstrande blick helsade
sina landsmän välkomna.
Presentationen var snart förbi, och det
dröjde ej länge förr än samtalet leddes in
på det kära hemlandet, det gamla Sverige.
Med stort deltagande och intresse frågade
hon efter de bortgångna musikerna,
Lindblad, Josephson och Mankell m. fl.
Samtalet kom så af sig sjelft in på
musikens område. Och då det nu blef allt
lifligare, stegrades ock intresset att mera
uteslutande få lyssna till hennes ord, som
föllo ungefär så: »Ja! livar ha vi numera
några sångkompositörer, sedan en Bellini,
Rossini, Donizetti, Lindblad och Josephson
äro borta? Den tiden skrefs det sångmusik
— nu åter skrifs det musik som skall vara
för sång, men hvarken är musik eller sång,
utan idel harmoniska svårigheter, som lemna
åsido det enkla och sannt sköna. Också
"*gör vår tid allt, för att krångla bort det
enkla, och fordrar sedan att allmänheten
skall njuta häraf, såsom af verklig musik.
Och detta oaktadt är det många som sjunga,
ja! inte fattas det oss sångerskor. — Men
huru många äro de, som verkligen arbeta,
och lära sig förstå, huru de skola arbeta
och sätta sig in uti kompositörens verkliga
mening? — Alla vilja de bli stjernor, som
skola lysa i klarhet, den ena öfver den
andra; utan att de tänka efter, om de
verkligen ha något mer än bara en
sångstrupe, jag menar, om de ha ett ljus i sin
inre nienniska, en kraft ofvanifrån; ty all
musik, det må vara spel eller sång, som
ej går inifrån och utåt, blir aldrig något af
värde att höra.
Nå, min unga mamsell, ni ämnar bli
sångerska, och har sjungit hemma i Sverige ?
Hvad är det för röst ni äger, sopran eller
alt?»
»Mezzosopran» blef svaret.
»Ja med en sådan röst kan man
komma långt, om det finnes mer än blotta
instrumentet. Ja! jag menar, något i edert
inre af lifvets verkliga allvar och sanning,
en känsla för något högre, än det tomma
hvardagslifvet.
Man måste känna och sjelf upplefva
hvad man sjunger, annars är der intet att
meddela åt den, som skall höra på.
Det finnes många sätt att sjunga skall
jag säga. Att sjunga för pengar, är ej
detsamma, som att sjunga för sanning och
konst.
Det första kan man väl taga sig, men
det senare allenast få som en gåfvä, gifven
af Gud. Nåväl! låt mig få höra något af
edra toner.»
Och så sjöngos några svenska sånger
af den unga sångerskan, hvarefter samtalet
fortsattes med samma intresse som förut.
Under samtalet var såväl rösten, som
metoden och sångläraren föremål för frågor
och svar. Allt vittnade om den stora
artistens rika och djupgående erfarenhet
under hennes mångåriga och ärorika
lef-nadsbana.
Så slutade det första besöket.
Innan afskedet var den tanken hos mig
klar, att på ett eller annat sätt, åtminstone
en gång till, söka få förnya mitt besök.
Och härtill fans en verklig anledning.
Det var nemligen en konsert, som skulle
gifvas i »Kilburn» der Oratoriet »Judas
Maccabeus» af Händel skulle uppföras, och
vid hvilken konsert den unga sångerskan
hade åtagit sig att sjunga en eller två
arier.
Jag tog mod till 111ig, och framlade för
Jenny Lind den unga sångerskans önskan
att före konserten för henne fa sjunga sina
arier, då såväl form som innehåll kunde
få kritiskt behandlas, förutom det stora
värde ett sådant tillfälle skulle medföra i
öfrigt, en framställan som efter en stunds
samtal beviljades.
Och den, som var glad, det var jag; ty
att få röna ett så verkligt deltagande och
uppoffrande intresse var mer än jag
någonsin kunnat vänta.
Dagen kom och till min stora glädje
satte sig Jenny Lind vid pianot, för att
med egen hand ackompagnera och sedan
grundligen kritisera föredraget.
Så begynte en instudering af sångerna
som varade i 2 timmar.
Och jag måste säga, att här visades af
Jenny Lind en energi, som i förening med
hennes ovanliga begåfning gjorde det
instuderade till, hvad det bör vara — en
verklig lärdom för hela lifvet. Under
sångens föredrag utgjorde tonens klang och
färg, såväl som texten, artikulationen och
accentueringen föremål för hennes
noggranna bedömande.
Nöjet var emellertid här icke blott att
vara åhörare till de rättelser sångstudiet
kräfde, utan äfven förökades detta
betydligt, då Jenny Lind lät oss få höra sina
egna toner. Hon sjöng för oss den arian,
som här var i fråga: Arian »Pious Orgies»
ur Judas Maccabeus af Händel.
Och jag tror mig ej säga för mycket,
då jag säger: att så sjunger ingen i vår
tid en oratoriearia; ty helt säkert går
hennes sång ännu öfver allt annat, hvad man
i den vägen kan fa höra. Lifligt stod
framför mig den tiden för 30 år tillbaka,
då jag först hörde henne. Och jag kunde
ej annat än förvånas öfver det sköna och
stora i denna sång, som trots årens prägel
ändock skänkte en sann och verklig
konstnjutning.
Tiden var nu långt framskriden, och
värdinnans välvilja så länge tagen i
anspråk, att för oss återstod endast att
betyga vår tacksägelse för allt visadt intresse.
En annan gång blef jag af henne
inbjuden att intaga den s. k. »luncheon», då
jag var i tillfälle se och erfara att mycket
i hennes hem tillgår och bibehålies i
hvardagslifvet på äkta svenskt vis.
Af det anförda bör framgå att Jenny
Lind icke allenast är vid fulla krafter, utan
att hon ännu med håg och lust för sin
konst meddelar goda råd och äfven offrar
tid när det gäller. Ja! Jenny Lind har
oaktadt sin höga ålder verkligen ännu
toner i behåll. Hon har icke blott en och
annan ton, ett tvåstruket A, eller t. o. m.
trestruket C, som hon förstår att medelst
sin öfverlägsna metod framkasta i enstaka
fall, utan hon kan ännu sjunga sin sång
så — att man känner sig lycklig att fa
vara åhörare.
Det finnes något hos henne som
saknas hos mängden af sångerskor, och det
är: begåfningen icke blott delvis, utan i
densammas hela storhet och fullhet.
Allt detta tillsammans är det, som gjorde
henne så stor, som gör, att hon ännu i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
