Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
II.
I’ä generalrepetitionen till en
symfonikonsert varen 1S71 i Helsingfors hade just
en ung finsk pianist slutat de sista tonerna
af a:dra satsen i I leethovens c-moll-konsert,
da bland åhörarne en klar och låg
fruntimmersröst tillropade den spelande ett
uppmuntrande : Selir gut, Sie haben Talent,
Fräulein!» Helt förvånad vände sig den
spelande om och säg på en af de närmaste
bänkarne en ung qvinna af egendomligt
utseende. Att hon var ryska kunde man
genast se, den der österländska typen är
så lätt igenkänlig. Det mörka ostyriga
haret, de blixtrande, genialiska, men nästan
sneda ögonen, den lilla näsan af högst
tvitvelaktig formskönhet och den behagliga
munnen med det spelande uttrycket
deromkring, allt detta bildade ett angenämt
helt, som man sa lätt ej kan glömma.
l)ä konserten var slut, steg den vackra
ryskan upp, gick obesväradt upp på
estraden bland orkestern och tog pianistens arm.
»Kom ut i luften» sade hon, »jag är
Essi-polT, ni må heta livad ni vill, ni har dålig
teknik men en superb talent, vi äro
vänner och jag bjuder eder på té till 111ig nu
genast.»
Litet förundrad tittade hon upp, den
unga damen med dålig teknik. Helt
förbryllad af så mycken tvärsäkerhet vågade
hon slutligen fråga.
»Hvem är dä Essipoff?»
»Sådant lam ni är», blef svaret, »vet •
ni inte hvem Annette Essipoff är? Hvar
har ni lefvat de här sista åren? På en
obebodd ö? Eller har man ej tidningar
här i landet. Nå, blef ej ledsen, kära vän,
i morgon afton ger jag konsert här med
Auer, Leopold Auer, som spelar violin och
är en glad själ, och då skall ni fa veta
hvem jag är! Men hör ni, se ej för mycket
på Auers ögon, ty då gör ni dumt, hör
bara på honom, han drar ut toner från
sin låda, som vore de af mandel, så söta
och långa och sammanhängande.»
»Nå, och hvad skall ni spela om jag
far fråga?»
»Mendelssohns G-molI-konsert, i4:de
Rhapsodien af Liszt och några småstycken,
Kreisleriana t. ex., af Schumann.»
»Skall ni ha krafter att spela allt det
der, och dessutom stora sonaten A-dur af
Heethoven med Auer? Hvar har ni lärt
spela, fröken?»
»I Petersburg naturligtvis, tror ni, lilla
finska, att man lär piano annorstädes! Jag
är född der, min mor är en fattig gumma
som satte mig i kejserliga konservatorium,
när jag var liten. Fru Leschetitsky,
direktörns fru upptog mig som eget barn och
i deras hus har jag fått uppfostran och
varit ända tills nu. Vill ni veta mer, så
kan jag säga att fru Leschetitsky är en
odräglig person, nu är hon borta och jag
är qvar. Han är en lärare, min Theodor,
skall ni tro, och han spelar som erkeengeln
Cherubim! Skulle ni ha studerat för
honom, så vore ni minsann inte så der
vanvårdad som nu; det var fasligt, sådana
oktaver ni har. Dålig handled, kära barn.»
När konserten var slut voro de tröga
finnarne i febertillstånd. Essipoff-febern
grasserade med häftighet, synnerligast vid
universitetet. Herrar sångare sjöngo
serenader om natten utanför societetshuset och
uti månget hjerta hade de bruna ögonen
tändt en kraftig men ofarlig låga. Sjelfva
skolpojkarne hvisslade på gatorna
grundmotivet till 1 y:de Rhapsodien. Sedan den
tiden känner man i Helsingfors väl till
Annette. Den lilla finska pianisten böjde
sitt sinne i ödmjukhet, äfven hon anstucken
af Essipoff-febern — och insjuknade i de
bekanta symptomerna.
Vid konservatoriet i Moskwa hade
utdelats biljetter till qvällens konsert i
adelsklubbens stora sal. Den beryktade
pianisten fru Essipoff Leschetitsky skulle spela
Henselts konsert, och Rubinsteins elever
hade sig anvisade en plats bakom pclarne
på sjelfva estraden med lärarne. Här satt
man pratande, lärare och elever, nyfikna
på den unga damen som helt djerft och
dristigt ämnade uppträda i sjelfva Moskwa,
der dä för tiden pianospelet stod högre än
i någon annan stad i E.uropa. På en af
bänkarne suto i en klunga bröderna
Rubinstein, Karl Klintworth, Joseffi, Ferdinand
Laub, Fitzenhagen och Hrimaly, allt illustra
httfvuden, för tillfället med en viss
nyfikenhet väntande på pianistens entré. Glad
som en bortskämd balettdiva men behaglig
och graciös, inträdde hon och betraktade
med leende min samlingen af eleganta
toiletter omkring sig.
: Den der lofvar inte godt», sade den
stränge Karl Klintworth», jag tror jag går
hem.»
»Hon ser ut som ämnade hon göra
narr af oss», menade en af de förnäma
pianisterna i Rubinsteins elitklass och
rynkade på näsan, medan en tredje mente
tro på att det blefve ett intressant fiasko,
trefligt att bevista.
Nicolai Rubinstein lät belackarne hållas.
Annette gjorde sin introduktion med
oktav-passagerna. Man såg på hvarandra.
Sedan hon spelat en sida, var man tyst i
hela den stora salen, och då hon var
färdig, stormade man. Rubinstein skickade
ett lyckönskningstelegram på vers till
Leschetitsky, och på natten var en liten
intressant »snillefest» uppe vid **gatan hos
Nicolai Rubinstein.
Vintern 1S78 i Paris skulle vår pianist
för första gången uppträda i Cirque d’Hiver
på en af Pasdeloups söndagskonserter.
Salongen var full. Några dagar förut hade
hon i Salle Erard gifvit en liten elitkonsert
för endast bjudna gäster, hvaribland den
som i dag omtalar detta. Hon hade i Salle
Erard emottagits med en viss köld, men
hade det oaktadt, som man väl kunde
tänka, till fullo omvändt de otrogne, som
nu med ifver applåderade hennes inträde
i den stora konsertsalongen borta på Cirkus.
Men dessa applåderande voro högst få.
Den öfriga publiken iakttog en envis
tystnad. Också hade fru Essipoffs yttre denna
gång ingenting särdeles intagande. Hon
var mycket blek och såg lidande ut,
hennes svarta klädning klädde henne illa och
hennes förr så elastiska gång var nu tung
och släpande.
Oroliga måste hennes få vänner i detta
ögonblick hafva känt sig, och blefvo säkert
icke tryggare, då de ifrån salongen
observerade att hon under tuttit i förspelet till
sin konsert (E’-moll af Chopin) bad
närmaste violinist om ett glas vatten, som hon
också erhöll.
Om drycken gaf henne nya krafter,
eller om det var de välbekanta tonerna
af konserten, spelade så som herr
Pasdeloups orkester gör det, vet jag icke,
alltnog, allt ifrån första tonen var hon åter
sig sjelf. Denna underbara förmåga att
nyansera som hon i så hög grad eger
gjorde sig på ett förträffligt sätt gällande
just i denna komposition. Den trånande
melodien, så full af lidelse, af återhållen
glöd och längtan, framhöll hon mästerligt,
det var som hade hon komponerat den
sjelf för tillfället, komponerat den för att
illustrera sitt eget själstillstånd. — I
romansen inlade hon hela den
beundransvärda finess som är henne så egen, och i
den sprittande, glada och originella finalen
kände man så väl igen den ystra, djerfva,
genialiska ungmön från forna dar, endast
med mästarns storslagna drag, säkrare än
förr och derför ännu mer imponerande.
Paris hade fått sig en ny idol — för
några dagar. Hon for till London för att
till sina fötter lägga ännu en verldsstad.
Sedan dess har hennes lif varit en
permanent triumfresa. Endast Stockholm
återstår. Att hennes konserter skola vara
fulltaligt besökta, är att hoppas — oaktadt
julklapparna. 6’. S.
Musikens etiska verkan.
(Slut.)
r det sålunda en afgjord, alldagligen
bevitnad sak att de tonverk, i hvika en
psykisk stämning, ett känslolif kommit till
uttryck, reproducera de själsstämningar som
framkallat dem, så måste denna psykiska
inverkan också hafva ett visst inflytande på
de åhörande individerna. De verka, om
också blott momentant, en psykisk
förvandling och försätta åhörarne i annan stämning
än den alldagliga.
Det märkvärdiga härvidlag är, att hvarje
stor tondiktare öppnar för oss nya
känslo-regioner och i sina verk bringar nya, förut
okända själsstäm ningar i dagen. Med
Haydn och Mozart, trodde man förr, hade
mensklighetens känslolif universelt blifvit
uttryckt i toner. Då kom Beethoven och
införde oss i helt nya, ännu ej anade
själs-regioner. Jemte honom uppträdde den
melodiske Franz Schubert, senare den store
elegikern Louis Spohr, den romantiske
Weber och andra, hvilka tol-kade återigen
nya själsstämningar i sina toner, och hvad
dessa lemnade ogjordt blef af Rossini,
Auber, Meyerbeer, Mendelssohn, Marschner,
Schumann, Brahms, Wagner, Grieg, Söder
man m. fl. utfördt i ännu flere dimensioner.
Man kan således skrifva en historia om
själslifvet i tonkonsten, hvilken har att
framlägga: »Huru mensklighetens själs- och
känslolif sedan tonkonstens högre
utveckling allt rikare och mångjaldigare
manifesterat och realiserat sig i tonbilder. i> Att
också alla ädla och upphöjda
själsstämningar hos inenskligheten funnit sitt tonspråk,
derom gifva oss dessa härliga kyrkosaker
från Orlandus Lassus och Palestrina ända
in uti vår tid full kännedom och faktiska
bevis. Från äldsta tider var också musiken
oumbärlig för kulten. Alla religioners
pre-ster likasom alla visa statsöfverhufvud och
lagstiftare hafva erkänt henne såsom ett
medium, hvilket förmår att uppväcka ädla
känslor och förnimmelser i menniskans bröst,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
