Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvarigenom hon blifver mera mottaglig for
det goda och sanna.
Alstrar sålunda tonkonsten ädla
moraliska själsstämningar — hvarpå ingen
katt tvifla; stämmer hon själslijvet
harmoniskt och mottagligt jör allt godt och
sant — hvilket vi ju erjaril vid åhörande
aj ädla tonverk jr ån alla tider; så
representerar hon ett medium i den
mensk-liga uppjostran, hvilket kan verka
moraliskt förädlande på i sin utbildning
stadde individer.
Musiken allena gör ej menniskorna adla
och goda. De ädlaste, skönsta tonverk
kunna ej direkt åstadkomma en moralisk
förbättring, men de framkalla hos oss ädla
själsstämningar och göra oss derför, såsom
vi ofta sagt, till en fruktbarare jordmån för
etikens läror. Det öfriga vare lärarnes
försorg. Men endast konstodling ensam, utan
humanistisk bildning, gör menniskan
ensidig och lidelsefull, hvarpå många dugtiga
virtuoser, sångare och sångerskor lemnat oss
bevis. Fåfänga, afundsjuka och sina likar
ringaktande konstnärer sakna oftast
vetenskaplig bildning eller högre allmän bildning,
annars skulle den sanna sjelfkännedomen
komma dem att lägga bort sina olater.
Men vi vilja vända oss bort från dessa
ovärdiga. Ett bevis för den fängslande
psykiska verkan tonkonsten utöfvar, gifva oss
kyrkokonserterna, på hvilka vi ej sällan få
se ateister och materialister såsom
andäktiga åhörare. Att tonskapelser af en
Or-landus, Purcell, o. s. v. hos dem endast
väcka ädla själsintryck kan man ej förklara
på annat sätt. Till gudstro omvändas de
derigenom icke. Men det är redan en vinst,
att de, om ock endast öfvergående,
försättas i en etisk-religiös stämning. Djupare
måste intrycket blifva hos sinnen, hvilka
ännu befinna sig på det lägre
bildnings-stadiet. När predikanten låter sin predikan
föregås af en den samma motsvarande sång,
så gör han detta af det skäl, att han vill
tvinga församlingen i en stämning, under
hvilken goda läror finna bättre anklang.
Religionsdogmer, trosmeningar kunna
härvid alldeles lemnas å sido. Hufvudsaken
är och förblifver den, att sporra menniskan
till godhet och ädla handlingar.
I plastiken och måleriet är gränslinien
för det moraliska svår att draga. Makarts
sinliga köttslighet, de nakna gestalterna på
slottsbron i Berlin och så mänga andra
konstverk i naturdrägt hafva derför gifvit
anledning till häftiga meningsstrider. Ännu
helt nyligen upplågade en häftig strid
rörande Makarts »Fem sinnen». A ena
sidan påstods, att estetiken likasom
sedlighetskänslan här slagits i ansigtet; å andra
sidan förnekades detta, ty en målning med
nakna gestalter finge ej betecknas som
osedlig. Hur tvistade man icke här i
Stockholm om Kronbergs nymf?
Beträffande tonkonsten, då frågan
endast kan gälla operan och somlig
vokalmusik, är omdömet lättare att falla. Om
en sång är osedlig, en operatext är särande
i moraliskt hänseende är lätt att afgöra.
Dock hafva olika meningar varit rådande
äfven härom. Mozarts »Don Juan» har ej
längesedan betecknats som en osedlig opera,
under det man å andra sidan invändt, att
den sinlige bofven undergått sitt väl
för-tjenta straff, och följaktligen den sårade
moralen fått upprättelse. Nog går man för
långt, när man vill från scenen bannlysa
hvarje omoralisk handling. Då måste vi
kasta på elden de bästa och största verk
af en Shakspeare, Schiller och Moliére,
såsom den orientaliske barbaren gjorde med
alexandrinska biblioteket. Hufvudsaken
förblir, att osedligheten icke förskönas eller
förhärligas, icke framställes i af sigt att reta
eller utmana: var bara djerf! Derför är
och förblir »Don Juan» sedlig, »Niniche»
osedlig.
När vi i Shakspeares »Kung Lear»
se den godtrogne gamle fadren af sina
tvenne döttrar, dem han skänkt sitt rike
och allt, belönt med otack och till och
med misshandlad, så uppreser sig vår
moraliska känsla mot dessa odjur i
qvinno-skepnad, som också intrigera mot
hvarandra och sina män, till dess en hämnande
Nemesis slutligen träffar dem. Vi erfara
sålunda, att det svåra brottet straffas,
moralprincipen är tillgodosedd.
Så vinner ock i »Don Juan» den
sårade moralen upprättelse; lika godt om
bofven träffas af blixten eller hemtas af
djefvulen. Äfven den elake Kasper i
»Friskytten» får sin lön till vår tillfredsställelse.
Hur upplyftande ett allt igenom
moraliskt och estetiskt tillfredsställande
konstalster förmår verka, derpå ger oss
Beetho-vens »Fidelio» ett ovederläggligt bevis.
Antaget också att bland teatersalongens
damer efter operans slut ingen enda under
liknande förhållanden skulle göra efter
»Le-onoras» vågstycke, eller att exemplet i
operan skulle väcka lust till en dylik
handling, så kan man dock med kännedom om
den menskliga naturen bestämdt påstå, att
känslan af makans pligt att sörja för
mannens lif och att visa i handling sin trohet
och kärlek, i allas hjertan väckes och
näres genom såväl dikten som musiken.
Skulle också hos en och annan med lätt
sinne denna känsla sedan slumra af på
hemvägen, så blifver det i alla händelser
en vinst, att en sådan känsla blifvit väckt,
vore det än för en kort stund allena.
Hvilken har ej i »Trollflöjten» vid
åhörandet af arian: »I dessa fridens bygder»
erfarit en ädel känsla af en menniskokärlek,
som icke söker hämd utan vill förbättra
den fallne och återföra honom till sin
pligt?
Och när protestanterne under psalmen :
»Vår Gud är oss en väldig borg»
försvarade sin tro, kämpade och vunno seger,
så var det jernväl den genom ord och
toner upplågande moraliska själsglöden, som
verkade under af tapperhet och gjorde dem
till segrare.
Dylika exempel ur historien kunna vi
uppleta i mängd. Jag vill blott påminna
om Marseillaisen, som en gång lifvade de
franska härarne till stridslust och tapperhet.
Af gammalt har ju hos alla folk öfver
huf-vud fosterlandskärleken i hög grad
upp-tändts och närts genom fosterländska sånger.
Att sålunda tonkonsten i förening med
poesien kan odla och förädla känslan och
ofta haft en sådan verkan, enligt hvad så
många episoder i kulturhistorien intyga, är
satt utom allt tvifvel. Men att också
musiken som sådan, utan poesien, förmår detta
är lika visst. Hvilka ädla känslor af sorg
uppväckas ej i ett känsligt menniskobröst
vid åhörandet t. ex. af Beethovens
sorgmarsch i »Eroican». Antingen nu dessa
toner framkalla sorgetankar vid minnet af
kära hädangångna bland våra närmaste
eller tanken på förlusten af någon ädel
hjelte inom menskligheten, såsom en Gustaf
Adolf — verkan är densamma: en ädelt
sorgsen stämning.
Men att äfven denna gudomliga konst
genom missbruk kan verka demoraliserande,
bevisar tillräckligt den lättfärdiga
gycklaremusik, som i vår tid lockar unga och gamla
att fylla småteatrarnes salonger.
Den höga sanna konsten må vi deremot
allestädes odla till förädling, till nytta och
nöje för menskligheten. Måtte då ledarne
af våra konstinstitut, konserter, teatrar o. s. v.
städse erinra sig, att de hafva moraliska
pligter att uppfylla mot konsten och
samhället och ej minst mot konstnärerna.
Endast derigenom kan konsten och
konstnären höjas och gå framåt.
L’étoile du Nord.
Efter Hanslick.
.9^
r 1854 uppfördes på Opera comiqite
i Paris för första gången Meyerbeers
opera i tre akter L’ctoile du Nord. För
oss leder vägen till denna opera öfver
lem-ningarna af ett älsklingsverk, jag menar
Meyerbeers äldre och bättre opera: Vielka
eller Fältlägret i Schlesien, som mästaren
uppoffrat, för att med detsammas mest
glänsande smycken pryda Nordens stjerna.
Visserligen plägade Meyerbeer med stor ifver
påstå, att Nordens stjerna vore en alldeles
ny, sjelfständig opera, till hvilken blott nio
nummer öfverflyttats från Fältlägret — för
dettas existens var detta både för mycket
och för litet. För mycket, för att
Fält-lägret efter förlusten af sina mest betydande
och imposantaste musikstycken skulle kunna
fortlefva; jör litet, för att öfvertyga oss
om att det ursprungliga verket blott skulle
hafva erhållit en ny form.
Oafsedt sin historiska nihilism, lider
libretton till Nordens stjerna af påfallande
fel: intrigen ar torftig och föga sinnrik,
karaktersteckningen dels obetydande, dels
full af motsägelser. Katarina sjelf behagar
i början genom mod och klokhet och skulle
vinna hela vår aktning, om skalden fört
henne lika frisk genom alla faror, för att
slutligen smycka henne såsom en skön bild
af andlig och lekamlig sundhet med den
högsta jordiska glans. I stället förderfvar
Scribe denna uppenbarelse för oss genom
den mest afskyvärda och missbrukade af
alla teater-nödhjelpsmedel: Katarina blifver
i tredje akten vansinnig. Scribe kommer
denna gång till korta till och med för
fordringarna på skicklig teknik. Första akten
breder otillbörligt ut sig i episodiska
skildringar och förcr föga handlingen framåt.
Ojemförligt verksammare är andra akten,
synnerligen tältscenen med de båda
mar-ketenterskorna och den lyssnande Katarina;
den enda scen i hela operan som röjer
Scribes mästarehand. Deremot förefaller
sammansvärjningen och dess upptäckt
genom czaren (hvilken ingen i hela hans läger
igenkänner!) lika ytligt motiverad, som hela
andra finalen tyckes löst och blott till det
yttre sammanhängande med stycket i öfrigt.
I tredje akten stockar sig åter den för
upplösning redan öfvermogna handlingen och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
