Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
göra densamma till en af skatterna pa
hof-kapellets repertoar. Det fyrhändiga
arrangementet torde derför blifva välkommet för
tonsättarens beundrare — och dit höra vi.
Sinaia-album. Minnen från Rumänien.
Soli och duetter af Carmen Sylva, satta
för sång och piano af Ivar Hallström.
Abr. Lundqvist. — En fotografi af en
skogs-villa på titelbladet sätter en genast i
behaglig stämning och denna underhålles
genom de mjuka välljudande melodierna, det
tvångfritt och lätt utkastade
ackompagne-mentet. In der Schaukel» heter första
stycket, och denna benämning är typisk
för Hallströms små sånger i allmänhet, der
man liksom vaggas angenämt i en gunga,
under det blicken irrar bort till någon
solig vret eller sq val pande skogstjärn. Att
det hela är romantiskt då det kommer från
Romania , är naturligt; den som till
äf-ventyrs väntar sig någon rumänisk
lokalfärg eller folkton, blir emellertid sviken.
Samlingen innehåller två solosånger och två
duetter.
Du är min ro. Text af Topelius,
komponerad för sång och piano af John
Jacobsson. Abr. Lundqvist. — En enkel
sångbar melodi, med harmoniseringen rätt
pikant skiftande mellan G och Ess.
Till-egnad Kristina Nilsson. I deklamationen
har tonsättaren ej tillegnat sig den nya
skolans framsteg; sådana accenter som /
morgon ren, Till lifvets qväll, förefalla numera
något gammalmodiga.
Sju sanger för blandad kör a capella
af Ludvig Norman. Op. 15. Huss & Beer.
— Med det åsatta låga opustalet har
tonsättaren hvars opera annars gå öfver siffran
50) säkert Velat antyda att sångerna äro
tidigare utkast. Skulle så vara, måtte de
dock senare vara öfverarbetade, ty en
sådan harmonik som t. ex. i nr VII möter
man svårligen i Normans tidigare verk.
Utom sitt eget inre värde ega dessa sånger
den betydelsen, att de, liksom hans motett,
väsentligen rikta den äkta a capellasången,
som är vidt skild från den moderna dito
eller mansqvartetten, der understämmorna
oftast icke ega någon melodisk
sjelfständig-het alls utan blott äro själlösa komparser
i den harmoniska ackompagnementsmassan.
Vi framhålla bland dessa förträffliga körer
nr II, III, IV och VI. De flesta äro med
bifall uppförda ä Nya harmoniska
sällskapets, Musikföreningens m. fl. konserter.
Cantat vid sorgehögtider, komponerad
för chor och orgel af Gabriel Branting.
— Tio sånger vid pianoforte af densamme.
(Efterlemnade arbeten.) Julius Bagge (i
kommission). 1 )et gör ett vemodigt
intryck att genomgå dessa med så mycken
flit utarbetade saker af den nitiske
gymnasten, som sjelf ej under sin lifstid synts
hafva tänkt på att utgifva dem. Att de äro
gjorda »med kärlek och kännedom ,
derom kan intet tvifvel råda, äfven om de ej
äro af den art att de nu för tiden ega
något egentligt nyhetens behag. Mest
användbar torde kantaten blifva, hållen som den
är i enkel och välklingande stil, med korta j
sängfraser, än unisona, än imiterande, slut- j
ligen i trångföring. Mera egendomliga
äro emellertid solosångerna, ehuru deras
på en gång hoppande och breda, nästan
oratorieartade skrifsätt väl skall förefalla
nutiden nog tungt för denna genre.
Tonsättarens slöseri med rörliga ackompagne- |
mentsfigurer erinrar om barocktidens och |
fader Haydns gammalmodiga maner; en
viss naiv tonmålning i dem saknar dock ej
sitt intresse. Mest anmärkningsvärda synas
oss nr 2, 3, 5 och 7. A. L.
––4#*-
Från scenen och konsertsalen
är denna gang föga af vigt all omförmäla.
Sa mvcket rikhaltigare stoff till
betraktelser torde var nästa revv komma aft lenina.
Hr Warmuth har fatt försöka sig som
Faust — med hvilken framgång bör redan
vara bokant. Alt han i Ilere hänseenden
ieke skulle vara vuxen delta parti var lika
mvcket alt förutse som att det i öfrigt icke
skulle passa honom. Emellertid mä man
rättvist konstatera tillvaron af verksamma
bemödanden särdeles i vokalt hänseende,
hvilka också vederbörligen senterades. Att
någon af våra inhemska förmågor, som
ännu befunne sig i debutantperioden, skulle
tillåtits att lä pröfva sina krafter på en
sådan uppgift som Faust, är väl icke
antagligt.
.Med verkligt nöje iakttager man fröken
Eks vackra framsteg, som särdeles i tredje
aklen fördelaktigt framträdde såväl i sång
som spel, och hon tillvann sig äfven
upprepade gånger publikens lifligaste
erkännande. Att fröken Ek och orkestern koinmo
väl om sams iakttog man sa mycket hellre,
sotn man ännu hade i friskt minne
huru-ledes en annan Margareta visade den
djerf-heten alt icke säga taktlösheten att sjunga
i otakt med vårt hofkapell, hvilket dock
icke skedde alldeles ostraffadt. Kristina
Nilsson, sä hette den oförvägna, hade
nem-ligen den, vi erkänna det, för våra
förhållanden rätt främmande egenheten att
intränga i kompositionens dramatiska anda
och karakter oeh sjunga i stil dermed. Men
dervid råkade hon i en betänklig konflikt
med hrr dirigenters metronomer, som den
gången måtte pickat dem riktigt tydligt i
öronen. (Kändt är ju att man mot våra
egna (små) artister annars brukar vara
ganska undfallande, ja att man ulan att
hvar-ken fatta humör eller uppstämma några
jeremiader tillåtit dem sådana dristiga
experiment som att t. ex. fabricera fantastiskt
utdragna fermater, som saknat livarje skymt
till berättigande och icke heller utförts med
rikligt konstnärlig smak. Se t. ex. 11:0 1
af Svensk Musiktidning!) Visst är att hos
Kristina Nilsson fans mycket som hos vara
hemmavarande artister måste väcka
förvåning, n.b. den förvåning som alltid
framkallas inför den konstnärliga storheten. Alan
mä t. ex. lätt tänka sig Fausts häpnad,
da midt under hans eldiga kärleksutbrott i
tredje aktens qvartett han undfägnas med
ett sakta sch! af Nilsson-Margareta, som
dock icke rubbade (dt drag af den
oskuldsfullt leende minen. Hon sjelf nyanserade
sa mästerligt alt hon ville alt andra
åtminstone skulle bjuda till.
Dock — vi förlora oss allt för mycket
i dessa oförgätliga minnen. Vi endast
önska uttala den förhoppningen alt
traditionen (af det goda och sanna förstas) måtte
mer än hittills varit fallet vinna insteg vid
var k. lyriska scen och alt man mätte
hemta någon lärdom af de storheter som
hitta vägen till våra aflägsna bygder.
Köpmannen i Venedig» är Stora
teaterns senaste nyhet. Vi papeka det, eme-
dan del populära Shakspeareska skådespelet
försetts med ett par musiknummer af Ivar
Hallström. De äro hufvudsakligen tre:
en gondolsång för tenor såsom introduktion
till tredje akten, vidare i samma akt en
vexelsång bakom scenen (då Bassanio
väljer skrinen) samt vid femte aktens
mån-skensidvll serenad för biåsinstrument med
harpackornpagnement, likaledes bakom
scenen. Alusiken är Hallströmsk, d. ä.
melodisk, nätt och fyndigt hopkommen, ehuru
icke originell. Bäst framstår den kantabla
gondolsängen, hvari hr Henriksons röst
tog sig särdeles vackert ut, äfven om
föredraget icke var fritt från rädsla.
Det ser nästan ut som om operetten
skulle vinna allt mer och mer terräng hos
oss. Icke mindre än tre af hufvudstadens
teatrar servera f. n. operettmusik, under
det vår operascen förlorar den ena
framstående förmågan efter den andra, hvilkas
talanger komma operetten till godo:
Ludvig Josephson, Fritz Arlbcrg, Carolina
Ostberg-Horwitz och nu senast Olejine
Moe, hvars entrée på Mindre teatern dock
ieke skett under de gynsammaste
omständigheter. Tv »Camargo», hvari hon
uppbär titelrolen, är ett af dessa dussinarbeten
hvarpå denna »genre» är så rik.
Visserligen höjer sig musiken understundom till
allvarlig karakteristik men urartar snart
åter till parodi.
Inom konsertverlden möta oss denna
gång endast två företeelser af vigt, som vi
dock endast flygtigt mä påpeka. Den ena
är professor Byströms tredje motettafton,
som att döma af det talrika auditoriet,
vitnade godt om att vår publik med stegradt
intresse omfattar de tillfällen som dessa
konserter erbjuda att för en obetydlig
kostnad lära känna klassisk, värdefull
kyrkomusik.
Den andra var en med motettaftnarne
närbeslägtad, nemligen direktör Heintzcs
orgelkonsert. Programmet var
hufvudsakligen sammansatt af orgelkompositioner, både
äldre och yngre, lättare och svårare, bland
dem ett par af konsertgifvaren sjelf.
Såsom var att vänta af vår f. n. erkändt
ypperste orgelspelare erhöllo de ett utförande
som både genom den konstnärligt präglade
tekniken och den smakfulla och skickliga
stämbehandlingen var höjd t öfver allt
beröm. Sannolikt uttala vi mångas önskan
med att uppmana hr Heintzo att bereda
oss flere sådana lika ovanliga som
njutnings-rika musiknöjen. Måhända torde man då
fä tillfälle att åter höra hans briljanta
festmarsch, som onekligen bildade ett af
konsertens glansnummer. —h—
Vår muMkbilaga
för i dag innehåller eU pianostycke af Silvia
Acha-rius, en rikt begåfvad ung man, som, född ’/3 tSjS,
dog i förtid af lungsot *" , /SSo i Asele, hvarest
hans fader är läkare. Ilans musikstudier i
Berlin, under Kiel i komposition och Barth i
pianospel, bekostades oegennyttigt af fabrikören Wilh.
Hallström, en broder till tonsättaren. Det
verkligt genialiska stycket, som i all sin skärande
dysterhet har någonting af Bachs sublima resignation,
skrefs på dödsbädden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
