Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald der Wiking.
IN:r 21 af denna tidning hade vi tillfälle att
efter de oss först till handa komna
underrättelserna anmäla uppförandet på Stadttheatern i Leipzig
af vår landsman Andreas Halléns nya stora opera
“Harald der Wiking41 och framstälde <1& par
curio-sitc de diametralt motsatta omdömen, som denna
premiere framkallat. Vi kunna ännu ej med
partituret i hand fälla vårt omdöme i saken utan måste
fortfarande anlita främmande källor för
tillfredsställande af vår lätt förklarliga nyfikenhet
beträffande ett arbete af en svensk musiker, som genom
föregående större tondikter väckt vårt intresse.
Sedan vi nu i liere utländska musiktidningar sökt
och funnit kritiker öfver herr Ilalléns opera, hafva
vi mer att säga om densamma, och äro dessa
kritiker, allt efter som de härstamma från
wagneria-ner eller antiwagnerianer, af snörrätt olika färg.
Såsom ett förstlingsarbete på operans område af
ganska märklig art synes arbetet emellertid trygt
kunna anses, om vi också ej i det samma torde
ha Pägnaden att helsa något mästerverk af svensk
extraktion. Flere musiktidskrifter fälla en ytterst
omild dom öfver den nya operan — möjligen kan
författarens egenskap af främling ha någon del
häri, — andra åter erkänna stora förtjenster i den
samma, men påpeka också stora svagheter här och
der. Den tyska texten berömmes deremot mera
allmänt af de tyska tidningarne (icke af Musikwelt)
och säges med sina “flytande alliterationer“ lämpa
sig väl för komposition. Författaren till denna
heter Ilans Ilerrig och innehållet är följande.
Harald, en norsk sjöviking, fruktad vida omkring,
landstiger med sin röfvarskara på Seeland, der
drottning Vera med sitt folk firar vårens fest med
sång och dans. Att störa denna är en fröjd för
de grymma vikingarne. Drottningen och hennes
son Erik mottaga främlingarne gästvänligt; snart
uppkommer dock en strid mellan den stolte och
häftige Erik och den segervane Harald,
drottningens dotter Siegrun vill stifta fred, men Harald
förklarar: “När två hjeltar sig hjeltar kalla, har
blott för endera jorden rum, en måste vika å väg
till Valhall“. Striden börjar alltså, och Harald
dödar Erik. Den hårdhjertade sjörofvaren är dock
ej oemottaglig för alla menskliga känslor. Han
upptändes nu af kärlek till .Siegrun, den mördades
syster, och vid hennes klagan öfver broderns mord
räcker han henne sitt svärd med uppmaning att
hämnas på honom, men hennes hjerta har börjat
låga för Harald och hon lofvar att följa honom,
låtande qvinnans kärlek besegra syskonkärleken.
Drottningen ilar nu att hämnas på sin sons
mördare och dottrens förförare, denne stupar i striden
och hans lik föres till skeppet följdt af Siegrun,
som kastar en brinnande fackla i röfvarnästet, så
att det går upp i lågor och sjunker i hafvet.
Herr Ilallén har vid komponerandet af denna
text, som sagdt, tagit Wagner till förebild i
enlighet med textens karakter och sålunda gjort den
deklamatoriska sången herskande i sin opera. Vi
anföra några omdömen ur de tidningar, som äro mest
gynsamt stämda mot densamma, nämligen “Neue
Zeitschrift fiir Musik“ och “Musikalisches
Wochen-blatt“. Den förra yttrar sig sålunda: “Att ett
dramatiskt förstlingsverk äfven af det största geni
ej kan vara ett absolut fullkomligt mästerverk,
kan man ej undra på. Ur denna synpunkt måste
vi ock bedöma hr Halléns opera. Den har både
lyckade och misslyckade saker att bjuda på, ja
tdl och med betydande skönheter men också
reminiscenser, triviala och sökta ställen: Så är för-
spelet till första akten svagt men till andra och
tredje af gripande skönhet. Afvenså med den
dramatiska behandlingen. Så låter han Vera och
hennes folje uppträda under en marsch med dofva
fagotter och djupa klarinetter i stället för att
använda horn och trumpeter till en festligt klingande
musik. Såsom karakteristiskt sköna kunna vi
beteckna den i tonbilder framstälda soluppgången,
Gutmunds sång, den derpå följande äfvensom den
senare kören med dans. Äfven Eriks ord: “Först
tag del i vårens fest“ äro på ett gripande sätt
framstälda i toner. Vidare kärlekens upplågande
hos Harald, tolkadt i vackert tonspråk vid utropet
“Siegrun heter mön den hulda“. Af en djup
skönhet äro kärleksscenerna mellan Harald och Siegrun
i andra och tredje akterna, ehuru den senare är i
texten för långt utspunnen och borde afkortas. I
slutet, då skeppet sjunker, kunde man ha väntat
en mera storartad orkestersats; här måste väl ett
non plus ultra framträda,, här borde väl alla
orkesterkrafterna hafva satts i verksamhet för att
åstadkomma en karakteristisk afslutning. Kunde
herr Hallén — slutar kritiken — beqväma sig att
taga bort några af de antydda svaga ställena och
efter textsituationen göra några ändringar i musiken,
skulle verket vinna betydligt och säkert länge hälla
sig uppe på sccnen“. — Det wagnerianska
Wochen-blatt omtalar operans framgång vid första
uppförandet, en framgång som den rönte äfven vid
andra representationen; omnämner den ogynsamma
lokalkritiken i Leipzig i strid med publikens åsigt
och anmärker, att ett så allvarligt och svårt verk
som Halléns opera ej kan efter ett enda åhörande
fullt uppfattas och bedömas. Angående
anklagelsen för reminiscenser säger detta blad: “Ilallén
har kanske begått det felet att på några ställen
vara oförsigtig (t. ex. trumpetfanfarerna efter l:a
scenen i Ka akten), genom några strykningar kunde
här den allt för skarpa reminiscensen ha undvikits;
men sådant faller mest i örat på en kritiker, som
ej sätter sig in i det hela, och så dömer han att
ingenting eget fins i hela operan. Såsom ställen af
originel melodik och stor skönhet anföras här:
vårmotivet, som genomgår hela operan,
Valhalla-molivet, svärdsdansen, Gutmunds dödssång, Eriks
klagosång, Siegruns monolog o. s. v. För att
öfvertyga sig om instrumentationens förträfflighet
behöfver man blott betrakta dansen i första akten,
ett verkligt kabinettstycke, som säkert skulle på
hvarje konsert väcka det lifligaste bifall. Vi äro
öfvertygade, säger slutligen rec., att Halléns opera
skall vinna al i t flere vänner, ju oftare man får
höra henne och ju mer man ser bort från de små
svagheterna till de stora skönheter, som genomgå
operan från början till slut. Ett afgörande omdöme
om komponistens bcgåfning kunna vi dock först
efter kommande arbeten fälla“. — Afgjordt
förkastande äro deremot, icke blott “Signale“, utan
äfven “Musik\velt“ och “Musikaliches Centralblatt“.
Herr Hallén säges redan ha påbörjat en ny opera
“Geminianus“ med text af samma författare.
Genmäle.
Jm’edan ofvanstående var nedskrifvet, har man
fäst min uppmärksamhet vid en korrespondens
till Örebro tidning, som, utgående från den naiva
förutsättningen att en i en tidning införd notis frän
utlandet skulle anses uttrycka redaktionens egna
åsigter, ondgöres öfver var förut meddelade notis
om hr Halléns opera — hvilken notis dock var
alldeles nöd\ ändig såsom inledning till hvad ofvan
säges om »lokalkritik» — samt fantiserar sig till
att detta vore någon sorts ful »manöver mot en
landsman *. <Jafsedt det att undertecknad
naturligtvis icke känner till nämda opera och således om
densamma icke kan hafva någon egen åsigt alls,
vare sig för eller emot, sä borde nämda misstanke
försvinna redan inför den omständigheten, att jag
vid flere tillfällen i Aftonbladet välvilligt bedömt
hr Halléns verksamhet bade såsom dirigent och
och kompositör. I förra afseendet har jag till och
med framhållit Göteborgs musikförening under hr
Hallén såsom pä sin tid ett mönster för sjelfva
hufvudstaden. I senare afseendet finner jag mig
t. ex. i A. B. af 3 l2 1875 hafva yttrat om hans
Fritiof jämte visserligen påpekande af några
brister), att den >eger mera hållning än Liszts dikter
af detta slag», och om förspelet till Fagen och
konungadottern, att det är ett särdeles briljant
stycke i polonästakt»; och i 21 ,2 76 har jag
rekommenderat den vackra sangen »Får jag i dina
ögon se».
Det är alt hårdt att med dessa fakta för
ögonen varda beskyld för »manövrer», ännu härdare
att för »ofosterländskhet» och »motstånd mot all
slags sjelfständighet inom den skapande
musikverk-samheten» fa uppbära förebråelser, mot hvilka helt
enkelt hela min bana såsom kritiker protesterar.
Hvem var det som 1875 uppträdde till försvar för
sjelfständigheten emot den »visserligen ensidiga men
f. ö. väl skurna penna», som då i Dagens
Nyheter exklusivt höll pä »gamla kända mästare»?
Hvem har i snart sagdt hvarenda »Musikpress» i
A. B. anmärkt om en del af vara tonsättare att de
just äro Jör litet sjelfständiga och originella? Hvem
skref i en »Återblick i A. B. ,{l 3 77 följande ord
om musikaliska medelmåttor: »Med sistnämda
uttryck syfta vi visst icke pä alla dem som icke äro
snillen; men vi syfta pä alla dem som icke ega
en varm, lifvande, innerlig samt åtminstone i
någon grad sjelfständig och individuel inspiration ■ ?
Och — beträffande beskyllningen för »medfödd
ovilja mot nationalkonst — hvem skref i en
annan återblick ^ 78 följande:
»Betrakta vi da först vår k. operas
verksamhet, sä lär den samma icke kunna undgå
förebråelsen för att vara ofosterländsk, ett klander, som
naturligen återfaller på dess styrelse. Redan det
ringa honorarium, som en svensk originalprodukt
der kan påräkna och som är föga större än hvad
en sekundteater betalar för en öfversättning, kan
icke sägas vara förenligt med den uppmuntran,
hvilken den k. scenen framför andra borde ha sig
angeläget att skänka at inhemsk produktion;
der-till kommer, att svenska tonsättare klaga (med
huru stort skäl, kunna vi icke afgöra), att deras
operor alt för sällan gifvas, äfven om de visat sig
kunna lemna temligen goda hus. Sant är, att rätt
manga svenska operor pä senaste decenniet kommit
fram, men just detta tyder på en begynnande
lif-aktighet i den svenska alstringen, hvilken den
nationalteater, pä hvars frontespis star »Patriis Musis-,
borde understöda med större ifver än han gör.
Ännu tydligare visar sig operastyrelsens
ofosterländska sinnelag genom det sätt hvarpå personalen
handhafves, i det främmande gästspel i en oroande
grad inkräkta pä de svenska tiljorna»?
Jo, hr korrespondent, det var undertecknad,
som skref alt detta och som enligt er klassiska
logik med dylika yttranden lär hafva ådagalagt sin
-ovilja- mot det sjelfständiga och fosterländska!!
Korrespondentens troligen på illvilliga
hörsagor grundade frenesi kulminerar i det Jullkomligt
osanna påståendet, att jag skulle någorstädes hafva
ur Signale reproducerat »infamt ovett» mot »en
värdefull symfoni af norrmannen Svendsen, en annan
komposition af (Irieg samt L. Normans med stort
bifall gifna essdursymfoni • — ett påstående som
jag for korrespondentens heders skull vill antaga
hafva tillkommit genom någon ofrivillig förvexling
pä tidning eller person. Deremot har jag i en
artikel i A. Ii. ,0/3 79, med rubrik »Signales
synder», gatt ganska illa åt just denna tidskrift för
dess orättvisa och osanna framställningar af
svenska förhållanden; och än mer, jag har i enskilda
bref till redaktören SenlT flere gånger sökt få
upprättelse åt den svenska tonkonsten och till och med
erbjudit mig sjelf att gratis der skrifva
korrespondenser, men utan att erhålla något svar: en del
faktiska uppgifter ha emellertid sedan blifvit något
noggrannare.
Korrespondentens omdömen om min kritik
tillkommer det icke mig att bemöta. Deremot
väntar jag af den publicistiska takten hos de
tidningar som meddelat den kuriösa korrespondensen
(som till raga på okunnigheten kallar Hernsdorf
för »Bimsdorff» och ej vet om tillvaron af »Tidning
för kyrkomusik»), att de äfven intaga ofvanstående
genmäle. A. L.
Musikpressen.
I.
et vigtigaste af allt, som på sista tiden
insändts till bedömande i Svensk
Musiktidning, är utan fråga den aflidna
Henriette Nissen-Salotnans Létude du chant,
ett arbete så märkligt och förträffligt, att
vi måste framdeles egna en alldeles
särskild uppmärksamhet åt detsamma. Tills
vidare börja vi här anmäla bland öfriga
utkomna saker de mest afsevärda.
Ouverture (c-violl) komponerad för
stor orkester och kongl. svenska
hofkapel-let tillegnad af Jacopo Foroni.
Arrangement för piano fyra händer af Pietro
Cor-nali. Abr. Hirsch, med förlagsrätt för
Skandinavien. — Den genialiske söderns son,
som kom hit upp till kalla norden för att
här finna ett andra fädernesland och — i
förtid dö, hann dess förrinnan skapa sig
ett namn, som Sverige gema ville kalla
sitt, men som Italien nu börjat reklamera.
Länge glömd i sitt rätta fosterland, har
han der å nyo kommit till heders, sedan
för ej många år sedan Societa del
quar-tetto i hans hemort lät uppföra hans
ofvan-skrifna uvertyr med kolossal framgång och
äfven Scalateaterns orkester drog till
verlds-utställningen i Paris för att der med ej
mindre bifall låta den klinga i
Trocadéro-salen. Dess friska ingifvelse, klart afdelade
form och blomstrande instrumentalprakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
