Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
(den älsklige saxaren — född 1699 nära
Hamburg, död 1783 i Venedig) och var
gift med den oöfverträflfliga sångerskan
Faustina Hasse. Ät honom uppdrog
kejsaren att skrifva två oratorier. Hasse
åtog sig detta uppdrag beträffande det
ena men utbad sig af kejsaren den nåden
att han ville tillåta Porpora att skrifva det
andra. »Jag kan inte med Porpora och
hans bräkande stil», svarade monarken
kort och godt; Hasse upphörde emellertid
ej att bedja, och slutligen gaf Karl efter,
rörd af konstnärens broderliga ädelmod.
Porpora hade af Hasse blifvit underrättad,
att kejsaren fann stort misshag i hans
drillmetod, och lemnade den sålunda
å sido. Monarken var närvarande vid
generalrepetitionen och blef mycket
förvånad öfver musikstyckets skönhet. »Jag
känner inte igen Porpora!» utropade han.
»Icke en enda drill har han användt? »Men
han hade gjort upp räkningen utan värden.
Vid slutfugan började temat med fyra
not-driller, dessa genomgingo i enlighet med
fugans lagar alla fyra stämmorna, men i
så kostliga vändningar, att kejsaren utbrast
i ett hjertligt skratt. Från det ögonblicket
stod Porpora i gunst hos kejsaren.
Den berömde klavérspelaren Muzio
Cletnenti komponerade för sitt instrument
preludier och kadenser, i hvilka han
karri-kerade kompositioner af Mozart, Haydn,
Kozeluch och andra mästare.
Till denna genre af kompositioner hör
också Joseph Haydns afskedssymfoni
(sextett) i Esterhaz.
Historien om denna komposition
berättas merendels oriktigt. Verkliga
sakförhållandet är detta. Furst Esterhazy
utsträckte en gång sitt uppehåll på
stamgodset Esterhaz längre än vanligt, hvilket föll
sig mycket olägligt för musikerna i hans
kapell, hvilka till det mesta utgjordes af
unga män, hvilka hade måst lemna sina
hustrur i Eisenstadt. De sökte hjelp hos
Haydn, som förmådde allt hos fursten och
kunde tillåta sig mer än hvad de vågade,
och Haydn hjelpte dem på ett humoristiskt
sätt. Han komponerade en symfoni, i
hvilken hvarje spelande efter en stund
släckte sina ljus på notställaren och gick
sin väg. Slutligen stod han ensam qvar.
Detta skämt i förening med styckets
karaktär • kom fursten att skratta, han märkte
hvaråt det syftade och gaf följande dagen
befallning om afresa. Ett annat musikaliskt
skämt af Haydn är hans verk »(iioco
filar-monico o sia manere facile per comporre
un infinito numero di minuetti, anche
senza sapere il contrapunto».
Hvem minnes ej Mozarts »Musikalischer
Scherz», som för ej länge se ian 11 pj »fördes
i Stockholm?
Mozarts fader skref för den
musikäl-skande fursten Thnrn-Taxis kapell ett
komiskt musikstycke — en slädfart», i
hvilket allt som hör till en sådan:
pisk-smällar, bjellror etc. förekom.
Afdelnin-garne voro följande: 1. Inledning. 2.
Hä-starnes krångel i stallet. 3. Slädfarten. 4.
Hästarnes språng. 5. Musikkåren med
trumpeter och pukor. 6. De af kölden skakande
fruntim merna, slutligen balen med
långdansen och hemresan.
Den senare komiska kammarmusiken
förvandlade sig med DittcrsdorJ\ Schen k
och Wenzel Midler till folkoperan, ur
denna utvecklade sig sedan nutidens
kupletter och så många andra komiska
behandlingar af musik för scenen.
Pauvre Jacques.
/VI r Atlolphe Jullien har såsom fortsättning på
<SÄVAö sitt arbete »La Comédie å la cour de Louis
XVI, le Théåtre de la Reine å Trianon* utgifvit
en intressant brochyr med titel: »La ville et la
Cour au dix-huitiéme sieele». Andra afdelningen
i denna bok handlar om »Marie-Antoinette actrice
et musicienne», och följande utdrag ur densamma
torde intresserti våra läsare:
»Att drottningen knäppte på harpa och
trakterade clavecin, att hon qvad romanser och spelade
komedi gå vi gerna in pä; men att hon
komponerade musik — ingalunda. Man har emellertid
tillskrifvit henne en sång som blifvit ryktbar,
likasom man ofta gjort för att visa artighet åt
åtskilliga suveräner, men sällan har något sådant skett
med mindre berättigande än i det i fräga varande
fallet. Det är ej sällsynt, att då en sång varder
populär, man tilldelar åtskilliga personer äran att
vara upphof till densamma; så har också inträffat
med romansen Pauvre Jacques, som man efter
hvartannat tillskrifvit Marie-Antoinette och
engelsmannen Dibdin att hafva författat. Det synes
likväl nu vara otvifvelaktigt, att rätta författaren till
densamma är markisinnan de Travanet, som
komponerat både orden och musiken. Men romansens
politiska historia har, förklarligt nog, förlänat
trovärdighet ät ryktet om det andra författarskapet.
Drottningen älskade att sjunga sången och
sedermera, efter kungadömets fall, såg man i
densamma en allusion pa Ludvig XYI:s och
Marie-Antoinettes olyckor, hvilka i romansens form
derefter utgjorde en betraktelse i främmande land för
de emigrerade, hvilka i denna sång funno sin
»mar-seillaise . Dä vardt Pauvre Jacques förklarad
misstänkt och förbjuden i Frankrike. Vid denna
tid kom på andra sidan kanalen aktören-musikern
I )ibdin att göra bekantskap med denna melodi och
förskaffade den en sådan framgång att på mindre
än en månad mer än 17,000 exemplar af
densamma trycktes i London. Dibdin skördade
vinsten. Marie Antoinette äran af Pauvre Jacques och
markisinnan de Travanet hvarken ära eller vinst.
Med huru mänga författare går det ej pa samma
sätt! — man känner dem ej, och man skall aldrig
lära känna dem.
Till Red. af ”Svensk Musiktidning”.
Om plats uti eder tidning för nedanstående
anhälles.
För några dagar sedan blef mig pavisadt, att
uti Sv. M. nr 9, 1 maj d. å., fans en tirad,
signerad A. L., som rörde mig — nemligen att
insändaren ställer sig »i ledet jemte Iiæffner och
Södling såsom uppfinnare af »nordiska skalor».—
Jag vill icke såra hr A. L. genom att insinuera
okunnighet om den himmelsvida skilnaden pä
uppfinnare (= In venteur) och upptäckare (=
Décou-vreur), helst dessa båda begrepp i värt språk ofta
förblandas; lika litet önskar jag häri se någon
af-sigt att såra och förlöjliga, vare sig min person
eller ingenium.
Att jag, såsom både den förste och ende inom
vårt land undersökt skalorna och tonalitcn uti ett
stort antal fornnordiska (= svenska) tonverktyg,
upptäckt de tonformer hvarpå våra folkmelodier äro
bygda: detta är ett faktum; bevisbart och fattbart
för hvar och en som innehar tillräcklig humanistisk
och musikalisk odling för att kunna begripa ett
redan utredt ämne.
Musikalisk areheologi är hos oss nästan
obekant såsom begrepp. En af vårt lands mest
framstående^ fornforskare, hvars personliga
oförskräckt-het jag högt värderar, svarade mig — på min
begäran att inför Archeologiska kongressen i
Stockholm 1876, fa på franska språket göra en
framställning om den universella betydelse våra forna
tonformer haft pä den europeiska bildningen —:
»Musiken hör icke till forn forsk ning» . . . Och
likväl har Europa under senast förflutna årtionden
frambragt sådana musikarcheologer som en Fetis,
de Coussemaker, Engel, Stainerm. fl., hvilkas
upptäckter djupt ingripit och understödt den allmänna
fom forsk ningen, t. o. m. den förhistoriska.
Men — för att med något hopp om framgång
kunna utöfva denna numera vidtomfattande veten-
skap, som fordrar sin man och hans lifstid, är
enbart kännedomen om musiknoterna (äfven deras
konstnärliga användande) en allt för ringa ting.
Musikidkarc läsa föga, skref J. J. Rousseau för
124 år sedan; och detta gäller ännu, icke minst
hos oss, ehuru man med glädje finner att senare
tiden visar ett skred till det bättre. — Det är en
fåfänglig och endast på okunnighet grundad, om
än allmän åsigt: att den som samlat (samlar)
folkmelodier, äfven med förmåga att till desamma
sätta ett ackompanjemang, är forskare. På samma
sätt kunde en okunnig person som ginge omkring
och samlade örter och blommor, anses såsom
botanist !
Och nu några ord om melodierna till Geijer
och Afzelii Folkvisor.
Så vidt mig bekant, är jag den ende lefvande
som nu vet och kan bevisa det högst otillförlitliga
sätt hvarpå dessa melodier tillkommo, ehuru
arbetet utgafs 5 år före min födelse. Det finnes en
otalig mängd fel i uppteckningen, så i melodi som
rythm. — Som numera genom Ahnfelt är vordet
bekant, äro öfver två tredjedelar af visorna enbart
från Östergötland.
Den bekante harmonikern E. Drake hade
redan före utgifningen af G. & Afz:i arbete, samlat
en mängd visor uti Östergötland, förnämligast i
Ydre, åt sin vän, den bekante »Ydre-drotten» L.
F. Rääf; och några af hans uppteckningar, om än
onämnda, finnas i samma arbete. — Såsom
musiker intresserade han sig egentligast för melodien;
och hans säkra öra har räddat flera melodier från
modernisering. Hans samling, 150 visor och 120
folklekar, elegant skrifna och inbundna, finnas hos
hans äldste och ende efterlefvande son, och af mig
noggrant genomgångna.
Omkring 10 år efter sedan G. & Afz:i arbete
utkom af trycket, började en ännu lefvande,
kunnig, trägen och samvetsgrann arbetare i fosterländsk
forskning, L. G. JViede, inom samma provins samla
folkmelodier och lekar, och fortfor dermed under
mera än ett halft århundrade, ja, ännu vid hög
ålder qvarlefver samma id. Af sina samlingar —
af hvilka jag för 33 år sedan hade öfver 100
melodier till låns — har han lemnat, äfven af mig
undersökta, 360 till K. Vitterh:s o. Ant.-Akad:n.
Ilans uppteckningar äro fullt pålitliga.
Sjelf har jag inom samma landskap (min
födelsebygd) sedan mera än 40 är gjort
melodi-uppteckningar. Sålunda har jag med öfver 600
melodier af anförda samlingar och lika många af
egna, kunnat jemföra de anmärkta oriktigheterna
uti G. & Afz:ska arbetet. Jag tillbjöd förläggaren,
då jag hörde först talas om en 2:dra upplaga, att
samvetsgrant på anförda grunder göra rättelser, för
att denna del måtte varda så felfri som möjligt —
men anbudet icke ens besvarades.
Vidkommande Ilöijers eller andras
ackompanjemang, anser jag allt tal derom fåfängligt. Men
att II. icke tillkännagifint hvarifrån och från
hvilken person de af honom insatta melodier äro
bekomna, får icke endast anses såsom en
försumlighet, men ett stort konsthistoriskt fel. Likväl kan
och bör detta ännu hjelpas, genom ett litet
supplementhäfte, hvilket är en pligt. C. E. S.
Musikpressen.
II.
Sju visor och ballader vid piano. Ord
och musik af A. M. Myrberg. —
Recitativ och duett ur Kantaten vid Stockholms
norra latinläroverks invigning. Musiken af
dens. Abr. Lundqvist. — Vi ha här
framför oss en sångare, som sjunger af
verkligt inre behof, och den vi måste tro, då
han talar till fågeln sålunda:
Hade jag vingar nu,
Förstod att sjunga så som du,
Jag lefde hela dagen läng
I toner och i sång.
Det finnes ingenting gjordt eller bestäldt
i dessa sånger. Väl erbjuda de ej heller
någonting storslaget och ovanligt, men de
äro ärliga och varma och derför också
anslående. Att en äkta pianistisk fantasi
utarbetat ackompagnementet, hörs nog af de
välklingande ackordlägena. Vi framhålla
»Sjung liten fågel», »Återseendet». I »Vin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
