Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tematten» och »Befrielsen» är balladtonen
rätt väl träffad af den art, deri hos oss
Brendler, Lindblad och Josephson gifvit
föredömen; verksamt är sekundackordet i
slutet af den förra och förminskade
septim-ackordet i den senare. »Vaggvisa» är en
oskyldig melodi med modulation F—am.
Kantatduetten är i sitt slag väl gjord med
behaglig harmonisering.
Elcgie vid Oscar Amoldsons
från-Jällc komponerad för piano af Joh.
Lindegren. Elkan & Schildknecht. — Det
finnes hos denne tonsättare — i motsats mot
den föregående — en ständigt på stordåd
lekande fantasi, en vidd i planen och
mäktighet i ansatsen, som med större mått af
talang kunde blifva någonting å la
Svendsen. Att så icke blifvit, torde bero på, att
kraften ej fullt motsvarar den goda viljan
och dådlusten. Härvid betyder det nu
ingenting, att man märker några lindriga
reminiscenser från Chopin och Beethoven, ej
heller att tonsättaren uppenbarligen hyllar
den Wagnerska skolan, ty deri ligger
ingenting ondt, blott man icke glömmer, att
i verklig musik formen dock alltid varder
af minst lika stor vigt som innehållet. Men
kompositören synes oss ej hafva kommit
till full mognad och helgjutenhet, och hans
verk gör trots sin sorgfälliga utarbetning
nästan intrycket af en skiss till ett större
arbete för kör och orkester. Emellertid
finnes der tillräckligt af intressanta tankar,
särdeles i rytmiskt och ackordiskt afseende,
för att man måste skiljas derifrån med
verklig behållning.
Sex tonmålningar komponerade för
piano och vetenskapernas idkare och
vänner vid Fyrisstranden egnade af August
Wallenberg. Abr. Hirsch. — Såsom
bravuretyder kunna åtskilliga af dessa stycken hafva
sitt värde; stort annat finna vi icke deri,
om än somliga, såsom noeturnen och
fugan, äro flitigt arbetade. Det »målande»
i meditationerna öfver de fyra fakulteterna
kunna vi ej få fatt i, så vida det ej skall
framlysa ur transskriptionen De Medicina,
der midt ibland banala löpningar plötsligt
framträder koralen Jag går mot döden hvart
jag går». Det är möjligt att detta är äkta
humor, icke anslår den åtminstone på oss;
bättre är då De Jurisprudentia, med
öfver-skrift »Summum jus summa injuria»,
behandlad som munter capriccio i Webers
manér.
Barndomsminnen. Tolf små lätta
öf-ningstycken för piano af Paul Hiller. 2
häften. Abr. Lundqvist. — Detta arbete
säger sig blott vara livad det är, och torde
komma att göra nytta. Flere af de 12
styckena äro högst flytande skrifna.
Tvenne sånger för en basröst med piano
af A. — Abr. Lundqvist. — Ett
anspråkslöst dilettantarbete; melodiken i Randels
eller Grönhamns manér.
Sånger och visor vid pianoforte af
Halfdan Kjcrulf, Band III, innehållande
sexton förut icke tryckta sånger. Abr. Hirsch.
— Detta oeuvre posthume ansluter sig till
de tvenne förut af samme förläggare utgifna
banden, och torde således icke behöfva
någon vidare rekommendation. Den
älsklige norske tonskalden är så allmänt känd
och af hållen, att säkert något hvar skall
skynda att komplettera sin samling genom
detta band, som visserligen till större
delen torde innehålla ungdomsarbeten, men
äfven i dem besannar det bevingade ordet:
»ex ungue leonem».
Sånger och visor af Halfdan Kjcrulf,
satta för violin och piano af B. Fexer. 2
häften. Abr. Hirsch. — Denna samling
innehåller 10 af Kjerulfs mera populära
visor, och rekommenderar sig sjelf såsom lätta
och angenäma intermezzon för duospelande
dilettanter.
20 originalpolskor från Gestrikland
behandlade för piano af Gustaf Stolpe. Huss
& Beer. — »Dessa polskor — säger
be-arbetaren — utgifvas icke i egenskap af
danser, det de fordom varit, nemligen
högtidliga s. k. brudpolskor, komponerade af
Per Stolpe f. 1753 f 1834, Johan Stolpe
f. 1791 j 1878, båda organister uti
Thors-åkers församling i Gestrikland, samt af en
annan person från samma ställe, utan
såsom små melodiösa musikstycken — ett litet
bidrag till vår nationella folkmusik.»
Dermed har väl bearbetaren velat motivera den
fria och rika harmoniska drägt, i hvilken han
klädt de enkla melodierna. Denna drägt
synes väl stundom något sökt och
utpyntad, men är likväl i det hela pittoresk och
glänsande, äfven i sina tunga, polyfona veck.
Samling af trestämmiga sånger för
mansröster utgifna af P. IV. Thunman.
Andra förändrade upplagan. Andra häftet.
Julius Bagge. — Vi ha redan i nr 15 af
denna tidning till det bästa anbefalt första
häftet af denna förtjenstfulla samling, och
kunna hänvisa till livad der yttrades. Bland
mera kända saker i föreliggande häfte må
nämnas Wennerbergs »En sommardag»,
Åhlströms »Glädjens ögonblick», O.
Lindblads »Aftonen», Bellmans »Böljan sig
mindre rör» m. m. Två sånger har utgifvaren
sjelf diktat.
Det gudomlige Lys. 1 )igt af Welhaven
comp. for clior a capella af Ludvig
Norman. Op. 53. J. Bagge. — Här
föreligger åter en af dessa klangfulla körsånger,
hvaraf vi redan anmält en del. Denna är
emellertid säkert intet ungdomsarbete,
hvilket synes ej blott af det höga opustalet,
utan äfven af dess större mognad och
utförlighet samt intressantare harmoni,
äfven-som af vissa fina tonmålningar (se t. ex.
stället »Op mod lyset») i samma art som
uti tonsättarens motett, och hvilka
förträffligt öfverenåstämma med den äldre
kyrk-stilen: man finner dylika redan hos
Pale-strina, ja tidigare. Kören ledsagas för
öfverskådlighetens skull af pianostämma,
som dock icke begagnas vid utförandet.
Deux airs de ballet pour piano par
Raoul Pugno. Huss & Beer. — Dessa
båda högst eleganta och graciösa stycken,
»Valse lente» och »Intermezzo», skola blifva
välkomna ej blott för dem, hvilka hade
tillfälle att höra den utmärkte artisten sjelf
på ett öfverlägset sätt utföra dem. Det
första och mest pikanta kräfver visserligen
en långt försigkommen spelare, det andra
är deremot vida lättare.
Sju spanska sånger för en röst och
piano af Emil Sjögren. Op. 6. Huss
& Beer. — Dessa två, med titelblad i
färgtryck elegant utrustade häften utgöra en
ny studie af den unge talangfulle
tonsättaren och ansluta sig värdigt till hans
Tann-häusersånger. I inre halt och romantisk
melodik taga de väl dock svårligen
försteget framför de bästa af dessa, deremot
synes oss ackompagnementets behandling
innebära ett afgjordt framåtskridande. Kom-
ponisten har här gripit tillbaka till samma
’målande framställning som röjde sig i hans
tidigare sånger (tillegnade Elmblad), dock
nu förhöjd genom en betydligt större
säkerhet i fakturen. Hans kända rutin i
po-lonäsformen har kommit de boleroartade
styckena (n:o 1, 5) till godo, hvilka hafva
en liknande rytm. Cittra, säckpipa och
tambour de basque, titelbladets emblem,
klinga tydligt nog igenom, ehuru uti
fantiserad form. »Murmelndes Liiftchen»
susar genom 11:0 2, med dess trolska,
vaggande ackordbrytningar, erinrande om den
första af Tannhäusersångerna; öfverstigande
treklangen användes af tonsättaren ofta
med god effekt, t. ex. vid stället »Die
mich Frieden». »In dem Schatten meiner
Locken» hålla vi för det bästa stycket i
hela samlingen; ackompagnementet har en
äkta spansk färg, och frasen »Weck ich
ihn nun auf? Ach nein!» är oöfverträffligt
vekt och väl återgifven. I »Vid
Manza-nares» är det egentligen en sorlande
pianofigur, som väcker uppmärksamhet.
Betydligt bättre är den följande »Händlein so
linde», anslående i sin rytm, sitt hvilande
septimackord på A och sina tersgångar
i motrörelsc. Förträfflig är äfven »Und
schläfst du mein Mädchen», hvars melodi
visserligen icke kan täfla med Josephsons
till samma stycke, men som intresserar
genom sina pikanta sextondelar och sitt
oväntade slut i dur. Slutsången förefaller mera
»gjord». — Öfversättningen af Geibels och
Heyses texter är verkstäld af Harald
Molander med poetisk Schwung, ehuru ofta
för »fri», särskildt i »Vid Manzanares»,
der öfversättaren förfuskat originalets
kraftiga bilder genom loci communes. Ej
häller n:o 3 är troget återgifven men likväl
så vacker, att vi taga oss friheten aftrycka
den.
Skuggad ömt af mina lockar
sofver han och vaknar ej.
Skall jag väcka honom?–––
Ack nej!
Arla morgonstund jag binder
samman mina yra lockar,
men den första lilla vind är
nog att lösa deras flockar.
Vindens sus i lockars skugga
söft min vän, han vaknar ej.
Skall jag väcka honom? — —
Ack nej!
Vildt han trånar och försmägtar,
klagar, att jag orätt skiftar,
svär att rosenläppars näktar
rusar halft, men helt förgiftar,
kallar mig sin huggorm, somnar
vid min harm och vaknar ej.
Skall jag väcka honojn? — —
Ack nej!
A. L.
Något om musiken i våra hem.
II.
»TVet är icke utan stor hjertängslan jag
bjuder er, herr H., på musik hos
mig», började fru C—s bref till mig
häromdagen. »Att jag gör det», fortsatte hon,
»kommer sig deraf att jag känt er ända
sedan den tid då ni var en ung anspråkslös
talent, visserligen en skicklig musiker, men
ändå det oaktadt en älskvärd menniska!
Men nu hur förändrad är ni icke! Af
min forna lille snälle hr H., komponist
och pianist, återstår en knarrig och grälsjuk
herre, som skrifver stygga saker i tidnin-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
