Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
liil bon eger både bördens och
konstnärs-skapets förutsättningar.
Hvad den nyssnämnda turiststrømmen
beträffar, sa har den t. ex. i år bragt oss,
af sångerskor: Kristian Nilsson, Km ma
Srlinlrlii-Kolli, Emma Thursbg (och Arfolfa
Tcrsrhak); af sångare: hrr Fermezg och
Ughelii; af violinister: Robert Heekmann,
Paul Viardot, Stanisluus liareeiricz, Urassin
och Anna Roth de Uland- (som dock var
Hist här genom engagement); af
violoncellister: Jean Tolberque; af fløjtister:
professor Terschak, samt af pianister: Josef
iVie-uiaaski, Raoul Rugno, Marie Herkmunn,
hrr Fise/dmf, Pfeiffer (och Eugen Delmolte).
Till dessa mer eller mindre betydande namn
sällar sig nu ännu ett, inför hvilket allt
annat i musikväg här blef fördunklad), t. o. m.
Stora teaterns »Nordens stjerna . Detta
namn var Annette Essipoff.
Om en af samtidens främste pianister,
Anton Rubinstein, yttrade man, dä han för
tolf år sedan gästade vår stad: lians tek-
nik när gränsen af det på detta instrument
länkbart möjliga, men öfverlägsenheten hos
hans talent bestar jemväl nli hans ton och
dess underbara nyans samt uti hans konst
att använda den till ell musikaliskt uttryck
af obeskriflig renhet och skönhet . Vi tro
alt denna lilla karakteristik godt kan
tillämpas äfven pa hans celebra landsmaninna,
Annette Essipoff, som under den förflutna
veckan beredt oss verkliga högtidsstunder
af sann musikalisk njutning (konserter i
musikaliska akademien den 5, 7 och 9
dennes). Ty då man lyssnar till hennes
häpnadsväckande tekniska färdighet, för
hvilken de största svårigheter tyckas
reducerade till bagateller, frågar man sig
ofrivilligt: är det möjligt att a pianot hinna längre
i fråga om elegans, mjukhet och framför
allt rapiditet? Hennes skalor t. ex. rullade
fram med en sådan svindlande fart att det
för en vanlig pianist endast varit möjligt
att genom glmnndo åstadkomma något
dylikt. Dertiil förstod hon alltid att genom
kraftigt crescendo gifva dem ett visst
effektfullt »fini», ungefär som — för att taga ett
jemförande exempel från annat hall — den
intelligente sångartisten brukar stödja och
afsluta en fras. Vi skulle förlora oss allt
för mycket i enskilda detaljer genom att
framhålla allt öfrigt beundransvärdt i denna
bländande teknik.
Äfven pa nyanseringskonstens gebit
lierr-skade vår konstnärinna med oinskränkt
herravälde. Ieke blott att hon med
verksam skärpa markerar gränsen mellan
lmf-vud- och bisak, mellan melodi och
ackom-pagnement, hon breder öfver hela sitt
föredrag en den mest fängslande och
mång-färgade kolorit, just med tillgodoseende af
nyansernas alla kontraster. Särskildt vis å
vis hennes talent i det mångstämmiga
spelet har man sagt att hon å pianot
framlockar instrumentaleffekter af öfverraskande
verkan. För att närmare tydliggöra detta
skulle vi vilja tillägga, att pianot under
hennes händer klingar så som vore det, likt
orgeln, försedt med en mängd olika register,
med hvilkas tillhjelp hon kan angifva
färgskalans alla toner.
Med allt detta hafva vi ännu endast
medhunnit att framhålla den yttre, rent
virtuosmessiga delen af fru Essipoffs talent.
Den konstnärliga framträdde i hennes
fina uppfattning af hvad hon spelade,
hennes om sällspord mångsidighet vitnande för-
måga alt utfinna det karakteristiska i
föredraget af de mest olikartade kompositörer.
Man belänke endast att hennes program
upptog icke mindre än trettiosju nummer,
representerande aderlon tonsättare af vidt
skilda tidsåldrar och karakterer, från
Scar-latti och Kameau ända ned till Tausig och
Leschetitzky. Och dock var det icke lätt
att genast utpeka hvilken genre var hennes
rätta. All hon i föredraget af (ihopin,
Sehu-mann och Liszl trängde mera pa djupet än
med Beethoven trodde man sig dock finna.
Finalen i Sonata apassionata t. ex. gafs
visserligen med den briljantaste stegring i
nyans och liilmatt och en nära nog dramatisk
styrka. Men denna frän Liszl af Hubinstein
in. 11. adopterade tradition tangerar väl mera
det modernt bravurmessigas gräns än det
faller inom klassicitetens område med dess
kraf på en annan exekution. (Ilos Wiei
awski utgjorde Beethoven, som ynan torde
erinra sig, ett bestämdt bevis pa
begränsningen af hans talent.)
I allmänhet kan sägas om fru Essipoffs
spel alt det mera bländar och imponerar
än värmer. I detta hänseende väcker hon
icke ett alldeles lika sympatiskt intryck som
Pugno, den unge franske pianisten, som
visserligen var mindre betydande som solist,
men var i sitt föredrag kanske ännu mera
flärdlii och verkligt musikalisk och lika
mäktig en sängbarhet i tonen, som man trott
vara oförenlig med pianots karakter.
Bland märkligare stycken på fru
Essipoffs repertoar torde särskildt böra
framhållas Schumanns Carneval, som, om vi icke
minnas orätt, på senaste liden endast två
gånger gifvits här fullständigt, nendigen af
Anion Rubinstein vid hans andra konsert
här (den 24/’« 1809), och Marie Wieck (den
«/„ 1879).
Att Essipoff-konserterna icke voro
fulltaligt besökta var visserligen ledsamt nog.
Den tredje var dock långt mera
freqvente-rad än den första, da Stockholmspubliken
visade sig trogen sin vana, att iakttaga en
viss reserverad hållning emot konstnärer som
den icke personligen kände till. För öfrigt
var tidpunkten allt annat än artislvänlig;
julbrådskan med dess mångfaldiga bestyr
stod ju nära för dörren.
Musikföreningens första konsert för
terminen hör onekligen lill säsongens mest
intressanta musiknöjen. Skälet att den icke
var så talrikt "besökt var väl detsamma som
angafs vid Essipoff-konserterna. För
programmet ha vi redan förut fullständigt
redogjort. Cheruhinis messa gick under hr
Normans säkra ledning med utmärkt
sammanhållning, hvarvid i synnerhet den kraftiga
kören hade tillfälle att pä det bästa
dokumentera sig. Exekutionen af den Bachska
motetten (åltastämmig kör a capella) skulle
sannolikt vunnit på om insatserna i fugan
gjorts med mera bestämdhet och tempot i
koralen varit mindre släpande.
* *
En kammarsoirée är slutligen att
inregistrera bland de senaste veckornas
musik-företeelser. Odlandet af denna genre
uppehölls här, som bekant, under en följd af
år och i sann konstnärlig anda af ett
konsortium af våra mest framstående
qvartett-spelare. Stor och allmän var också sakna-
den när deras intressanta qvartettaftnar
upphörde. Del var derför med lika
mycken erkänsla som öfverraskning man i
början pa året sporde alt kammarmusiken,
tack vare denna gång ett par unga damer
frän musikkonservatoriet, fröknarna Ililma
Kindbenj, Ililma Aber;/ och Valbon/
Lager-rall, åler finge komma upp pä våra
kon-scrlprogräm. Deras senaste soirée, som var
den första under denna termin, gaf
tydligen vid handen alt deras redan förut
ganska utvecklade samspel nu ytterligare
för-kofrat sig och i synnerhet framträdde med
kraft och anslående verv i den med hr
Lange utförda h-mollsqvartetten af
Mendels-sohn. Fröken Lindberg, som mest
utmärker sig inom detta älskvärda klöfverblad,
förljenar en särskild menlion för sitt vackra
utförande af det svåra pianopartiet i denna
<) vartett.
Nyheter för aftonen voro ett litet
behagfullt, af kända motiv sammansatt intermezzo
för violoneell och piano af d:r Sml bom samt
en elegant formad pianolrio af Lalo (a-dur).
Edouard Lalo (född 1830), som
företrädesvis är oss bekant genom sin för Sarasate
1871 skrifna violinkonsert, är en af de mest
begåfvade representanterna för den nyare
franska skolan, hvars alla karakteristiska
egenskaper i rikt mått pregla jemväl
ifrågavarande trio. Det säger sig derför sjelft
alt den a exekutionen betingar ganska höga
fordringar. —b—
––-■*—––
Från in- och utlandet.
Kristiania ®/12 1SS1.
Samma dag som jag sände mitt sista bref hade
musikföreningen sin första konsert under denna
saison. På denna konsert uppfördes Berlioz’
»Romersk karneval», Bruchs »Konsert» och Svendsens
•Komans», de två senare under medverkan af
Bar-cevvicz, som på ett lysande sätt utförde
violinpartiet, hvarjemte orkestern under Svendsens ledning
var utmärkt väl inöfvad. Äfven Beethovens
symfoni liksom Berlioz’ präktiga »Carneval» fingo ett
utförande, värdigt den orkester, hvars dirigent är
en sådan man som Svendsen. Musikföreningen har
i år så godt som fulltecknadt abonnement och
konserten var särskildt denna gång besökt af så många
menniskor, som någorlunda kunde rymmas. Strax
efter denna konsert hade vi Barcewicz’ folkkonsert
i gymnastiklokalen, en konsert, som naturligtvis
gafs för fullt hus. Här spelade han RafiT: »Suite»,
Wieniawski: »Legende», Moskowski: »Spansk
dans» och Brahms-Joachim: »Ungersk dans» nr 6.
Barcewicz’ program bestod förnämligast af nyare
kompositioner, dock var det, som man ser,
naturligtvis icke så uteslutande upptaget af dessa, att
han ej också i mera gedigna saker fick anledning
att visa sin bländande virtuositet, sitt själfulla,
vackra föredrag och den fylliga, kraftiga ton, han
är i besittning af, på samma gång denna kan vara
ytterst mjuk och intagande. På denna konsert
biträdde fru Ida Basilier-Magelsen med ett par
sång-nummer, nemligen polonäscn ur »Mignon» och
Berens’ »Vår och kärlek», och man hade åter
anledning att fä höra en sångerska assistera vid en
konsert, då på sista tiden sångprogrammet nästan
uteslutande varit upptaget af dilettanter och
amatriser, en sed eller osed, som rätt skarpt träder
fram, när man ånyo, liksom denna gång, efter all
den gamla halfheten får höra verklig sångkonst.
Publiken visade också fru Basilier-Magelsen hur
tacksam den var härför genom att betyga henne
sitt lifligaste erkännande.
Dagen efter denna konsert hade vi Pugnos
och Viardots. Lent emot Barcewicz kan man
omöjligen med all aktning för hr Viardots talang
frigöra sig från att hans ton, om än fin och
smakfull, var något tunn, likasom man trots den
beundran man måste känna för hr Pugnos lysande
teknik och utmärkta skola dock säkerligen, utan att
det skadat honom det minsta, kunde ha önskat
honom en smula mera finess i föredraget. Begge
konstnärerna gjorde trots åhörames fatal mycken
lycka. Det var ursprungligen påtänkt att gifva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
