Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
omvexlade fortet med fortefortissimot. Det
lät som orchestrion i Grand Hotels
matsal. Man tyckte sig höra sorlet af
hundrade menniskoröster, 300 glas odi 300
tallrikar, det var nu af det slaget.
Efter den lifvande ouverturen skulle
man ha litet solo på piano. Den ena af
herrarne förvånade med en liten väl
föredragen Lied ohne Worte, hvarunder ingen
enda sträng brast. Man observerade
endast att några lösa messingstrådar, offer för
ouverturen, skramlade, och efter deras
af-lägsnande klingade det hela mycket bättre.
Den lilla frun satte sig sjelf till pianot,
hon ville gerna sjunga något, sade hon,
men hon var så rysligt rädd.
»Det är så grymt när man inte kan
fa ut sina känslor så som man ville! Jag
känner så vackert, men sjunger ändå sa
fult! Också har jag aldrig egentligen lärt
att sjunga. Några timmar hos hofsångaren
Berg gjorde mig nog godt, men — man
glömmer ju så lätt. Sen dess har jag
alltid tänkt återbörja, men tyckt att jag är
alldeles för gammal. När man har tre små
flickor, så hinner man inte öfva sig
annorstädes än vid vaggan. Emellertid tål jag
inte Berceuser. Men efter vår oförgätlige
sångafgud nu nyligen sjungit sina saker
till allas förtjusning och Ni herrar B- och
D- spelat så mästerligt quatre mains, så
är det väl i sin ordning att Ni få höra
någonting dåligt också. Alltså börjar jag!»
Fru häradshöfdingskan slutade sitt tal
med en liten blyg krumilur i a-moll. En
klar och ren sopranröst föll snart in i en
liten sång af Geijer, som i musikaliskt
värde står högre än bra många andra
svenska kompositioner som oftare och hellre
sjungas, och hon föredrog stycket med den
enkelhet och den sanning, som gör ett så
gripande intryck derför att man är så ovan
dervid. »Den lilla kolargossen» fick af sin
tolkarinna just den karaktär som fordrades.
Först i den lugna, berättande första
versen, sedan i gossens ängsliga, skrämda ord
och sist i faderns djupa och allvarliga.
Men — när hon slutat, så var bifallet
ganska klent, och egentligen mera egnadt
värdinnan än sångerskan.
»Det är en tråkig visa», menade en af
herrarne. »Synd att hon ej sjunger »Min
lilla vrå bland bergen», eller »Hvarför skall
man tvinga mig», de visorna tycker jag
mycket mer om.»
Det ville inte riktigt bära sig med
musiken denna qväll. När man börjat med
någonting riktigt utmärkt, är det svårt för
andra att komma efter. Det krusades
mycket, persvaderades, parlamenterades, allt
omöjligt.
De unga damerna riktigt knuffades kring
pianot. »Anna kan spela »En morgon på
alperna», hon har spelat i 8 år för fröken
C.» Men Anna ville inte!
»Clara kan spela »Hjertats aning och
en bit ur »Rosellens drömmar», dem kan
hon utantill hela första sidan» — men
Clara är obeveklig.
Aurore envisas att hålla sig undan,
ehuru hon kan en Impromtu af Chopin,
som hon spelat i 2 somrar 2 7 gånger
dagligen, men hon har glömt den nu, säger
hon, och låter sig ej öfvertalas.
En af fruarna är f. d. elev till sjelfva
Norman, men hon spelar bara klassisk
musik och vill inte fram med den; en af
herrarne spelar fiol, men har glömt den
hemma. Några barytoner finnas på
herrsidan men de äro så förfärligt indisponerade.
En som annars alltid låter höra »Du gamla,
du friska» och som lagt sig till hull för
att i både andligt och lekamligt afseende
likna en af våra främste, har rökt så för
färligt att han inte orkar sjunga mera i
qväll.
Sålunda dör i fåfänga ansträngningar
det tilltänkta musikföretaget denna afton
vid Vattugatan. Man tänkte för mycket
pä första numret för att ha verklig lust för
någonting annat. Åhörarne voro så förtjusta
i herr B-s sång att de inte kunde njuta
mer för denna gång. Fru C. yttrade att
det var med qvällens program som med
lejoninnan i fabeln, som blott hade en
unge, men ett lejon. Programmet hade
blott ett nummer, men det var stort.
Herrarnes quatre-mains försjönk i glömska.
Jag tog min hatt just före supéen. Man
hade redan arrangerat pianinot till ett litet
nätt smörgåsbord. Värdinnan tog ett
hjert-ligt afsked i det jag gick.
»Min bäste herr H.», sade hon, »jag
har ju Ert löfte? Aldrig mer sådana der
skriblerier.»
»Tillåt mig, min fru, en invändning»,
vågade jag säga. »Om ni ej hade haft
ert pianino här i matsalen, så hade vi nog
fått flera nummer. I det här tomma
rummet klingar det alldeles för starkt! Herr
B:s råa och brutala röst kan väcka
förtjusning, men endast emedan man tror att
den der starka och fräna tonen är bra
derför att den är stark. Skulle det vara en
droskkusk som stigit in till er., så hade ni
kört ut honom, men nu beundrar ni
honom, emedan han är en tradition. Gud
ske lof att herr B. cj är sångare till
professionen, i det fallet skulle jag säga
honom sanningen, om ingen annan gjorde
det. Jag skulle ropa till honom, om andra
applåderade honom än aldrig så: »sluta,
ty du förderfvar vår svenska smak med
ditt laglösa och osköna skri!
Om ni hade haft ert pianino i ett af
de andra möbeluppfylda rummen, så skulle
ni ej ha lidit af det starka, klumpiga och
hårda anslaget i de quatre-mainsspelandes
musik. Om ni hade det arma
instrumentet der i förmaket, så hade edra grannar
sluppit ett lidande, er man en öronplåga
— och ni sjelf matos de timmar ni öfvar
er! Nej, pianot passar ej till vis-å-vis åt
skänken!»
»Se så, nu börjar ni igen! Nej, gå
nu! Säg, lofvar ni åtminstone att aldrig
mer skrifva i Musiktidningen?»
»Ja, på mitt ord som man, det lofvar
jag!»
Ellen A.
Från scenen och konsertsalen.
Stora teatern. Meyerbeers »Nordens
stjerna» har väckt évenement inom vår
teaterverld. Ieke blott alt pjesen hvar gång
den slär på affischen drager fulla hus till
operasalongen, och bereder kongl. teatern
on ekonomisk vinst som den sä väl
behöf-ver, icke blott att publikens bifall gifver sig
på det lifligaste tillkänna, »Nordens stjerna»,
sådan den här framträdt, har äfven ingifvit
en synnerligen fördelaktig tanke om den nya
regie som nu har ledningen af operascenens
öden i sina händer. Och detta är det mest
glädjande af allt. I tidningens förra
nummer meddelades lill våra läsares tjenst en
af Hanslick författad, både sakrik och
uttömmande karakteristik af »Nordens stjerna»,
som sannolikt lästs med mycket intresse.
Oss torde nu knapt återstå något mer
än att konstatera operans framgång häl.
I synnerhet Peters parti har kommit i
utmärkta händer. Hr Willman har här
lem-nat en konstskapelse af hög rang, som
värdigt står vid sidan af de allra förnämsta.
Särskildt genom sin kända talang i
detalj-spelet åstadkommer han högst verkningsfulla
scener, såsom t. ex. vid orgien i tältet i
andra akten och den derpå följande
finalen. Katarinas (f. d. Vielkas) parti är ett
af de mest halsbrytande som finnas. Det
sätt hvarpå fröken Ek genomför detsamma
vitnar 0111 do samvetsgrannaste studior och
länder henne till all möjlig berömmelse.
Med fägnad iakttager man att hon här så
väl i fraga om spel som sång tagit ett be-,
tydligt steg framåt. Det skulle endast gifva
anledning lill upprepade loford att anteckna
huru öfriga mindre partier uppbäras af
fröken Niehoff, hrr Settman, Janson och
Henriksson.
Kör och balett, den förra högst
betydligt förstärkt, fylla förträffligt sina partes.
Kostymer och dekorationer äro fraicha och
anslåentle och det hela i seen satt af hr
Willman med lika mycken smak som
skicklighet.
Mindre teatern har införlifvat med sin
repertoar ytterligare en Looocq are, »Röda
Panasehen», komisk opera i tre akter. Den
är tillverkad efter den kända vanliga
cha-blonen och är naturligtvis icke fri från
obscena tillsatser. I sitt hemland lär den ha
fallit igenom, men gjorde lycka i Göteborg
då den under namn af »Doktor Piccolo»
gafs af Rignérska sällskapet. Om pjesen
håller sig uppe här torde detta blifva
utförandets förtjenst, i synnerhet fru
lljorl-bergs (doktor Piccolo), som ser förtjusande
ut i den blonda peruken och den svarta
sammetsdrägten och spelar med en grace
och abandon, värdiga en parisiska. Fru Mae,
som alternerar med fru de Wahl, ha vi
icke haft tillfälle att se.
# $
$
Det ser nästan ut som om vårt
musik-lif här hemma hardt när vore på väg att
antaga en förändrad gestalt. Åtminstone
komma vi nu för hvarje år i en allt
förtroligare beröring med den stora
musik-verlden a kontinenten, som hitför ständigt
växande karavaner af konstnärer, virtuoser
och, om ock undantagsvis, dilettanter. Ja,
än mera — flere af de förstnämnde dröja
qvar här och låta oss draga en varaktigare
profit af deras utmärkta talang. Så är ju
den celebre Garcias dotterdotter, Louise
Héritte Viardot (känd och värderad som
kompositris och pianist) sedan mer än ett
år tillbaka bosatt här. En annan intressant
personlighet, Clara Schumanns halfsyster,
Marie Wierk (bekant som framstående
pianist) har nu äfven flyttat hit sina penater.
Slutligen nämna vi Fritz Schousboe, den
unge danske pianisten, som jemväl sedan
någon tid är Stockholmsbo. Alla tre skola de
sannolikt verksamt ingripa pa
musikundervisningens område, i synnerhet fru Viardot
i egenskap af sanglärarinna — ett kall hvar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
