Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 13
Omtagningar och härniningar, dem Wagner så ifrigt — och i det allvarliga musikdramat ej utan skäl — bekämpar, äro alldeles ovärderliga i den komiska operan. När Osmin tre gänger, och för hvarje gäng ett tonsteg högre, upprepar frasen »Jag har ock förstånd!» — hur förträffligt målar icke just detta hans sjelfbelåtna dumdryghet och envisa ilska! När l)on Juan hycklande säger ät Masetto om Zerlina: »Hon kan ej lefva utan dig» och denne ironiskt svarar: »Jag riktigt gratulerar mig», sa kommer ironien fram först genom musikens härmande tongång och höjes ytterligare genom en den
kostligaste drill, som liksom slår en fnurra på tråden. Hvad vore ulan musik den berömda grälduetten i »Muraren» eller den satiriskt tjattrande nunnekören i »Svarta Dominon»? Till och med det stundom hejdande och stillastående sentimentala elementet kan lättare försvaras i den komiska
operan än i den tragiska, der man gerna fordrar mera oafbruten spänning i
handlingen. Men stillaståendet kan äfven öka spänningen. När Pedrillo medelst en
serenad ger Constance signalen till flykt ur seraljen, så växer spänningen med hvarje ny kuplett, emedan hvarje ögonblicks
dröjsmål förstorar faran för upptäckt.
—Oaf-sedt nämda stillastående visar komiska operan annars oftast mera lif än den
tragiska, och anmärkningsvärdt är, att den mest musikaliska formen för dramatiskt framåtskridande, eller finalen, är den förras, icke den senares uppfinning. Det komiska stoffet har blott en rival i fråga om musikalisk tillgänglighet,
nämligen det romantiska sagostoffet. Båda ha ej sällan ingått förening (»Trollflöjten», »Friskytten»), och för öfrigt ha
visserligen äfven åtskilliga seriösa element
blif-vit insmälta, särskildt i den nyaste
franska opéra eomique (»Mignon»). Men
äfven om man fattar begreppet i dess allra vidsträcktaste bemärkelse, så kan det med sanning sägas* — och detta styrker
ytterligare min sats — att den komiska
operans estetiska burskoii aldrig varit
bestridt, hvaremot den seriösa operan
ständigt varit omtvistad och föremål för oupphörliga reformer, alt ifrån Monteverde och Lulli ända till Gluck och Wagner. Opera seria är en produkt af teori och spekulation; opera buffa är sprungen ur lefvande lifvet och har derför också visat en starkare nyfödande kraft, liksom hon i alla tider varit den mera populära. Det är icke sant, att det var Glucks
»Al-ceste», som bragte natur och sanning in i den moderna operans historia. Nej, det var Pergoleses »La serva padrona». A. L. Våra bästa vänner försumma oss! Vi mena naturligtvis
pre-numerantsamlarne. Härmed uppmana vi dem på det
enträgnaste att använda all möjlig flit, till både egen och tidningens båtnad!!! Weber i London. Guide musical, som utgifves i
Brux-Jp elles läses en uppsats, signerad B. D., om Webers vistelse i London och hans död derstädes, och hvilken synes oss vara af nog stort intresse att böra blifva
bekant löi- våra läsare, hvarföre vi här meddela densamma: England, så berömdt för sina skalder och romanförfattare, har ej liambragt en enda stor musiker. Men kan man väl af denna omständighet ha rätt till den slutledningen, att den engelska nationen ej har smak eller sinne för musik V Det linnes fakta som bevisa motsatsen. Från Händel ända till Mendelssohn har
England beständigt dragit till sig alla stora musiker, hvilkas arbeten der alltid blifvit högt uppskattade, och som mottagits och behandlats med en frikostighet, hvartill endast Ryssland kan visa motstycke.
Efter att hafva tagit Händel och Christian Bach från Tyskland och flera gånger
kallat till sig Haydn, som från detta håll inspirerades till sina tvenne mästerverk »Skapelsen» och »Årstiderna», ville det vidare -se hos sig Weber, den mest
populäre komponisten på sin tid.
Författaren till Friskytten fick då en inbjudning att skrifva en Engelsk opera för
Covent-garden-teatern i London och att sjelf
dirigera fösta representationen. Han kom till London, dirigerade första
föreställningen af Oberon och dog kort derefter. Men denna sorgliga händelse förorsakades ej, såsom man påstått, deraf, att Oberon ej skulle haft framgång eller att han sjelf rönt ett mindre godt emottagande.
Tvärtom; konstnären blef mottagen der med största och lifligaste uppmärksamhet och hans verk gjorde fullständig lycka. Att Weber dog i England har sin orsak deri, att han vid sin ankomst dit bar inom sig den utvecklade brodden till den
sjukdom som slutade hans dagar. Man vet att »Barberaren i Sevilla» kostade Rossini fjorton dagars arbete. »Det förvånar mig ej», skref Donizetti, »Rossini är så lat!» Donizetti som ej
använde mer än en vecka för att skrifva sitt vidlyftiga partitur till »Don Pasquale»! Weber begärde aderton månader för att skrifva »Oberon». Men då han fordrade denna långa tid, som kan synas oerhörd för dem, som komponera »med ångkraft och iltågsfart», hade han, det är nu sant, en annan tanke i bakgrunden. Samme mästare, som endast behöfde åtta
månader för att skrifva »Friskytten», hade icke precist behof af aderton månader för att skrifva »Oberon», men det
tillkom en särskild omständighet: Weber kunde icke engelska, och han ville lära sig detta språk för att kunna arbeta
efter original-libretton. Andra skulle i hans ställe ha arbetat efter en öfversättning eller till och med ha låtit sedermera
öf-versätta texten på engelska, men Weber var samvetsgrannare än så; han begärde uppskof, erhöll det, lärde sig engelska och uppfylde troget den förbindelse han ingått: att skrifva en engelsk opera. Man hade tagit honom till råds
angående valet af libretto; han förklarade också att ämnet var ett af de lyckligaste. Detta ämne erbjöd en förträfflig förening af det öfvernaturliga och det
chevalere-ska, två element som särdeles väl lämpa sig för musikalisk behandling. Weber hade redan behandlat dem livar för sig i »Friskytten» och »Euryanthe»; han
företog sig nu att förena dem i ett arbete. Vi vilja dock anmärka att i »Oberon» det öfvernaturliga är transporleradt till den öfverjcrdiska sferen, till elfvornas rike, hvilket ger komponisten tillfälle att gifva det en helt annan prägel än den »Friskytten» företer. Sedan man blifvit öfverens om ämnet gick den engelske poeten till verket. Det tycktes emellertid som om detta var
honom något svårt och mödosamt, ty det framskred så långsamt, att Weber blef nödsakad att börja sitt arbete utan att ega libretton fullfärdig. Man hade
endast skickat honom en akt, den andra kom så småningom fragmentariskt, och dä den tredje slutligen anlände, måste han redan tänka på att börja sin resa. Då han sålunda ej kunde från början
uppgöra en bestämd plan för sitt arbete och endast hade en ofullkomlig föreställning om de karaktärer och situationer, hvilka han hade att måla och framställa i
toner, tick han arbeta nästan på måfå och trefva sig fram så godt han kunde till målet. Den bestämda tiden för Oberons
första uppförande nalkades allt mer och mer; partituret till de två första akterna var fullbordadt, och till den tredje
skis-seradt, det var nu nödvändigt att tänka på resan till England. En resa från Dresden till London år 1826 var ett ganska tröttande
företag till och med för en mera stark
person än Weber, hvars snillrika ande
dvaldes inom ett svagt och bräckligt
omhölje. Han led redan mycket af en
spasmodisk hosta, som då och då öfverföll honom med stor våldsamhet. Läkarne ansågo emellertid icke hans tillstånd så farligt att de trodde sig böra afstyrka resan. Man inskränkte sig till att
förskaffa honom en vagn så omsorgsfullt och beqväml som möjligt förfärdigad och inredd, och när dertill ett gästfritt
mottagande var honom tilllorsäkradt i London och han till ressällskap hade erhållit sin bästa vän flöjtisten Fiirstenau, så hyste man ingen oro för hans resa. Det var d. 7 Febr. 1826, som Weber lemnade sin familj och sina vänner. Man trodde sig skiljas at för några fä månader. Ack! dessa få månader voro de enda som återstodo af den store konstnärens lefnad. Han skulle återkomma till Dresden endast såsom död och detta efter flera års förlopp. Resan tycktes göra Weber godt; hans hosta minskades synbarligen, han var full af förhoppningar och vid godt lynne
under det han helt makligt genomreste Tyskland. 1 Paris fann Weber det mest
smickrande och utmärkta mottagande. »Jag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
