Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
18 SVENSK MUSIKTIDNING.
görelse för lians pennas alster, till tjenst för dem som icke påminna sig eller äro bekanta med gången af hans lif och verksamhet. Daniel Frangois Esprit Auber föddes den 29 Januari 1782 i Caen under ett besök som hans föräldrar gjorde derstädes. Fadern var »oflicier des chasses du roi» i Paris och bestämde sonen för handelsyrket. Han utbildades sålunda för detta, men visade redan tidigt öfvervägande anlag för teckning och musik. Vid elfva års ålder började han komponera romanser och
sånger, som mottogos med bifall, och af hvilka en, kallad »Bonjour», säges ha varit
mycket en vogue den tiden. Några år senare finna vi honom såsom kontorist i London, men äfven der egnade han sig åt sitt älsklingsstudium musik och komponerade på lediga stunder en- och flerstämmiga sånger, hvilka gjorde lycka i de engelska salongerna. Den politiska brytningen
mellan Frankrike och England nödgade
honom (1804) att återvända till Paris, och då lians faders ekonomiska obestånd
förmörkade utsigterna till framgång på den merkantila banan, beslöt han att
uteslutande egna sig åt musiken. Efter några smärre kompositioner, som gjorde honom känd i större kretsar, utgaf han sitt
första instrumentalverk, en pianotrio, som förvärfvade honom bekantskapen med den berömde violoncellisten Lamarre, hvilken bekantskap sedan öfvergick till förtrolig vänskap. En frukt af denna
vänskapsförbindelse voro flere violoncellkonserter, skrifna för Lamarre, som sjelf ej var
komponist, och utgifna under dennes namn. Auber beslöt nu att försöka sig på
dramatisk komposition. Hans första försök i den vägen var helt anspråkslöst och bestod i att sätta ny musik till en gammal
operalibretto »Julie» för ett amatörsällskap (1811 eller -12). Hans försök mottogs med
bifall, och häraf uppmuntrades han att för prinsens af •Chimay lilla teater skrifva en opera för full orkester. Ur denna hafva sedermera flera stycken gått öfver i andra af hans operor. Den vackra bönen a
ca-pella i »Den Stumma» är hemtad ur en messa frän denna tid. Auber hade nu emellertid med allvar egnat sig åt
musikstudier och under Boieldieus och
Cheru-binis ledning fullbordat sin bildning. Hans första offentligen gifna dramatiska verk var enaktsoperan »Le séjour militaire», som 1813 spelades på Théatre Feydeau, men denna gjorde ej någon lycka, lika litet som en senare 1819 på Opera comique gifven opera med titel »Le testament et les billets doux». Utgången af dessa hans försök var visserligen en hård pröfning, men han förlorade derför ej modet.
Musiken var nu hans lefnadsmål och yrke; han måste lyckas, om det än skulle kosta möda och ansträngning. Tack vare det inflytande, som Rossini vid denna tid
ut-öfvade genom sina verk, och hvilket han gjorde sig till godo, ernådde han redan följande året 1820 den framgång, han eftersträfvade, med sin komiska opera »La bergére chåtelaine», som gjorde fullständig lycka och af kritiken berömdes för
originella och dramatiska tankar, sköna melo- dier och fängslande instrumentation. Efter denna följde året derpå en 3-aktsopera »Emma ou la promesse imprudente»,
hvilken likaledes rönte framgång. Han hade i detta verk såväl anslutit sig till sina
föregångares, Grétrys, d’Alayracs och
Monsig-nvs stil som ock tagit Rossini till förebild och omstöpt de förras gamla manér i
moderna former. Dessa element sammangjutna med hans egen individualitet skapade nu den specifikt Auber’ska stil, som bildade en hufvudepok i den nya franska skolan. En lycklig tillfällighet förde då Scribe i hans väg, och första resultatet af
samarbetet med den berömde dramatiske
författaren var treaktsoperan »Leicester», först uppförd 1822, efterföljd 1823 af »La neige ou le nouvel Eginhard», som för Opéra comique blef en kassapjes af första
ordningen. Vid samma tid skref den flitige komponisten operorna »Le concert ä la cour» och »Léocadie» (1824), genom hvilka han visade sig ha uppnått ett mästerskap, som fick sitt första rätt
karakteristiska uttryck i »Le Macon»
(Muraren), med oerhördt bifall uppförd d. 3 Maj 1825 på Opéra comique. Samma år blef Auber af Karl X utnämnd till riddare af hederslegionen. Sitt ryktes höjdpunkt uppnådde han dock först
genom sin stora opera »La muette de
Por-tici», som gick öfver Stora Pariser-operans scen 1828. Med den jäsning i sinnena, som denna tid var rådande inom franska
nationen, var det naturligt att detta af
glödande frihetskänsla genomströmmade
diktverk med sin effektrika, uttrycksfulla och gripande musik skulle göra en oerhörd verkan. Denna opera fick också
härigenom en politisk betydelse af ej ringa vigt såväl i Frankrike som i Belgien, der hon berättas ha gifvit uppslag till den
revolution, som hade till följd detta lands
sjelf-ständighet. Af den produktive operakomponistens öfriga verk (summan uppgår till nära 40) uppräkna vi här de förnämsta jemte året för deras tillkomst: »La Fiancée» (1829), »Fra Diavolo» (1830), »Le Dieu et la
ba-yadére» (1830), »Lestocq» (1834)
och»Che-val de Bronze» (1835), »L’ambassadrice» (1836), »Le domino noir» (1837), »Le lac des fées» (1839), »Les diamans de la couronne» (1841), »La part du diable» (1843), »La Siréne» (1844), »Haydée» (1847), »Marco Spada» (1852), »La
cir-cassienne» (1861). »La fiancée du roi des Garbes» framträdde 1864 och derefter »Le premier jour de bonheur» 1868 samt slutligen »Le réve d’amour», som den 29 Dec. 1869 första gången uppfördes på Opéra comique. Alla dessa arheten, hvilka så hastigt följde på hvarandra, kunde ej vara af samma värde; bättre och sämre äro
blandade om hvarandra, men äfven de
svagare af dem innehålla enskilda partier fängslande genom fransysk grace och
lif-lighet. Om Auber än icke kan ställas vid sidan af de klassiska mästarne, skall han dock alltid på den komiska operans område intaga en af de främsta platserna. Den lätta, spirituella konversationstonen, satiren och ironien, den otvungna humorn och lefnadsglädjen ha alltid i Aubers
musik på ett glänsande sätt återgifvits. Från rent musikaliskt konstnärlig ståndpunkt betraktad måste han tillerkännas stort herravälde öfver formen; starkast visar ban sig i den homofona stilen, och hans karakteristiska och fängslande melodier utmärka sig ofta för en pikant rytm och uppbäras af intressanta och egendomliga harmonier understödda af väl beräknade instrumentala effekter. 1 ensemblesaker, utförda finaler och ouvertyrer var han deremot svagare och betydligt
underlägsen sina lärare Boieldieu och Cherubini. Det är en naturlig sak att den
populäre och uppburne tondiktaren icke gick miste om den hyllning och utmärkelse, som brukar tillfalla en man med sådana förtjenster och ett sådant rykte som hans; både från eget hemland och främmande länder tillströmmade honom också
heders-bevisningar. Vi hafva nänmt att
hederslegionen tillföll honom år 1825; till
kommendör af samma orden utnämndes han af Ludvig Filip 1847. Efter Cherubinis död 1842 utnämndes han till direktör för
konservatoriet och utöfvade i egenskap af sådan en lång och gagnande verksamhet. 1
Aca-démie des beaux arts invaldes han 1829 och utnämndes af Napoleon 111 år 1857 till kejserlig hofkapellmästare ehuru han aldrig fungerade som dirigent. Hans stora blygsamhet och timidité gjorde det
offentliga uppträdandet motbjudande för honom. Karakteristiskt är det svar han gaf en person som yttrade sin förvåning öfver att han sjelf ej var närvarande vid
uppförandet af sina egna arbeten : »Si
j?as-sistais ä un de mes ouvrages, je n’écrirais de ma vie une note de musique.» En äkta parisare, fm och belefvad samt icke utan anstrykning af epikurism
älskade han sitt Paris och tillbragte der hela sitt lif med undantag af vistelsen i London. Det tysk-franska kriget och
sär-skildt belägringen af Paris inverkade dock störande i den gamle mästarens lugna lif och vanor; när dertill
kommunarduppro-rets larm ökade ofriden, uppskakades han häraf till den grad, att man tillskrifver dessa händelser orsaken till hans död, som inträffade den 12 Maj 1871 — en egen ödets lek, att »Masaniellos» fridsamme tondiktare skulle afsomna vid dånet af upproriska parisares gevärssalvor. Af Aubers operor hafva följande
gif-vits å kgl. teatern i Stockholm, första
gången under det inom parentes angifna året: »Snöfallet» (1825), »Fra Diavolo» (1833), »Konserten på hofvet» och
»Muraren» (1834), »Den Stumma» (1836), »Le lac des Fées eller Trollsjön» (1841), »Hälften hvar eller hin ondes andel» (1844), »Kronjuvelerna» och »Svarta
Do-minon» (1845), »Ambassadricen» och
»Sirenen» (1846), »Brama och bayadéren» (1863) samt »Marco Spada» (1867). Till utländsk ledamot af kgl.
Musikaliska akademien i Stockholm blef Auber invald är 1846. f~é~ •
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
