Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i »Barberarn», från år 1816
förvekligades till blott och bart ett muntrande
fyrverkeri, men icke förty alltid förrådde sitt
hemlands sprittande lif och täckhet.
Ibland fransmän anföra vi för opera
comique Boieldieu, särskildt hans »Johan
af Paris» (1812) och hans »Hvita frun»
(1825). Det gifves ingen älskvärdare
naturlighet eller likaså ingen naturligare
älskvärdhet än den dessas melodier lägga
i dagen. Man märker tydligt att för
desse fransoser, till hvilka äfven de nyare,
Auber, Herold, Adam, höra, den odödlige
Rafael-Mozart ej lefvat förgäfves. De
grundläde genom den blandade
speloperan en särskild genre, i hvilken det
talade dramat är en hufvudsak.
Men den som ät dessa del naturliga
lifvets toner gifvit fullaste själsuttryck, ej
utan en dunkel aning om den menskliga
existensens djupare, ofattliga bakgrund, det
var Carl Maria von Weber med sin
»Friskytt».
Sångspelen »Peter Schmoll» och
»Syl-vana» blefvo Webers första försök. Hans
melodi frainstälde alltifrån början troget
tyskens genuina folkton och afvek aldrig
derifrån såvida andra konstnärliga
fordringar medgåfvo. Men än djupare lyssnade
hans hjerta; vår tillvaros hemlighetsfulla,
innerliga samband med naturens rådande
makter, inrotadt från uråldriga tider i vårt
germaniska blod, blef ej främmande för
honom. Ifrån och med det spöklikt
fasansfulla ända till den ljufliga elfdansen
förnam han underbara toner, och detta
blef ett betydelsefullt utvidgande af
området för hans inhemska konst. Denna
känslas första energiska väckelse för det
inhemska och fosterländska var hos
honom af patriotisk natur; befrielsekrigens
storartade rörelse år 1813 meddelade a t
hans inre en högre existens, hela hans
hjerta andades patriotism, och han sjöng
till fromma för denna sköna hänryckning
sin »Lyra och svärd» och »Liitzows vilda,
förvägna jagt». Sammaledes skrefs för
Berlin år 1820 »Friskytten». Den tidens
hela sträfvan och traktan gick ut pä att
återvinna nationens djupaste väsen, och till
grund för dåvarande förkärlek för det
»romantiska» låg intet annat än den lifliga
längtan att ur en kylig, främmande
förnäm bildning få återvända till den egna
förtroliga, varma fosterländska härden och
naturen.
1 sin 1823 för Wien skrifna
»Eury-anthe» eftertraktade Weber tonen för den
egentliga stora operan och dess fulla
samverkan i ord, melodi och handling. Om
det nu visserligen ej kan nekas, alt i
densamma ännu musikern sticker fram väl
mycket och att »vackra melodier» äro
yttersta längtansmålet för denne ädle
mästares känslofulla hjerta, så kan man
dock med bestämdhet påstå, all vi
förutan denna Euryanthe ej haft någon
»Lohengrin». Om ock Mozarts idealitet
och djup och likaså Beethovens väldiga
patos bär ingalunda äro uppnådda, sa var
dock enheten i stilen och den
genomgående säkra hållningen i denna
Eurvanthe-uppenbarelse ett betydelsefullt formelt steg
framåt äfven i det tyska musikaliska
opera-lifvet, och den år 1825 för London skrifna
»Oberon» låter denna musikaliska
recitation framstå stegrad till verkliga drag af
storslagenhet. I operans historia kan
Weber aldrig förbigås. Hans partiturer
innehålla, särdeles i den rent instrumentala
delen, enskildheter i den dramatiska
karakteriseringen, hvilka äro fullkomligt nya
och högst dramatiska. »Kasper, det
odjuret, står der som ett hus», sade Beethoven
om sommarn 1822 i Wien till
musikkritikern Rochlitz.
Förberedelserna till detta århundrades
första politiska folkrörelse, den franska
Julirevolutionen afår 1830, inträffade nu.
Aubers »Den Stumma från Portici»
öppnade år 1828 ringdansen för dessa
musikaliska skådespels-verk, hvilka på
samma gång framstälde folkens innersta
önskningar och massornas rörelser.
Ma-saniello var den franska folk-anden,
hvilken stod upp igen. Låg också egentligen
ej någon stor värdighet i dessa
barearol-ler som sjöngo om »befrielse ifrån
tyrannens ok» så läns dock käckhet och
lyftning i dem, hvarigenom de verkligen också
bidrogo att i Briissel framkalla folkets
uppresning.
Ar 1829 följde derpå Rossinis »Tell».
Hvem hade väntat all den fråssande
restaurationstidens sångare skulle ha
för-måga att låta frihetstoner skalla? Och det
oaktadt spårar man i sjelfva detta verk,
företrädesvis i en del lifligare rytmer och
orkesterefTekter, tidens högt brusande
vågor.
Meyerbeers »Hugenotter» år 1836
stegrade på det högsta denna patos i
massornas rörelser; hans tyska skolbildning gaf
honom dertill större harmoniska och
instrumentala medel. Operans skådebana
begynte nu verkligen att bli den andra
tummelplatsen för det offentliga lifvet, der,
Byron till trots, »försåtliga parlamentstal»
af verksammaste intryck kunde hallas.
Några få år senare, år 1839—40, blef i
detta samma Paris och just för den stora
Pariser-operan R. Wagners »Hienzi»
fulländad, och den, som åhört denna
romerska folkhjeltes tal till adeln, den som hört
hans ord om »detta folk hvilket jag var
den förste att upphöja till detta namn»,
och att han ej ämnar hvila förrän han
fått se sitt stolta Roma krönt som
»verl-dens drottning», den anar ett djupt
sammanhang mellan dessa konstnärliga
sträf-vanden och tidens mäktigaste rörelser.
Auber och Rossini. till hvilka ett och
annat mindre ljus anslöt sig, hade
visserligen ej någon bred ton i sin musik —
det är snarare en knapphändig melodi —
och likväl gjorde sig hos dem redan sjelfva
ämnet och den allmänna situationen och
stämningen gällande
Meyerbeer och Halévy äro deremoi i
deklamationen ej utan en viss kraftfullhet,
afpassad för deras tids högt upprörda,
allvarligare tendens, och veta äfven att
fasthälla denna ton. Dervid förekommer hos
Meyerbeer visserligen ett störande
sammelsurium äf den moderna operans alla möjliga
stilar och effekter, hvilka som oftast låta
hans starkt pepprade musik mera framstå
som sken och surrogat än som verklig sak.
Halévy å sin sida har äfven alltför ofta
blott uppstyltad recitation och ihålig
patos att bjuda på. Men det gripande och
betydelsefulla i sjelfva situationen och det
sätt på hvilket allt iscensättes gäfvo
»Hu-genotterna» och »Profeten» äfvensom
Ha-lévys »Judinna» en anstrykning af verklig
storhet, hvilken beredde dem en än i
denna dag fortfarande framgång öfver
hela Europa. Med »Robert le diable»,
som år 1831 skrefs för Paris, hade
Meyerbeer med stor framgång äfven beträdt
Webers dämoniska område, och om också
det hela i afseende på innerlig sanning
och det karakteristiskt sköna står tillbaka
för kompositören af »Friskytten» och
»Euryanthe», ja till och med stundom förefaller
afskyvärdt och narraktigt, så inleddes
likväl derigenom sinnet mer och mer, vid
sidan af det allrådande politiska och
historiska, äfven på det djupare poetiska
området och på naturens och lifvets
inflytelserika makter. Anslutande till
Weber utfördes detta vidare pä ett genialiskt
och anslående vis af Marschner i
»Vampyren» och än mer idealistiskt i »Hans
Heiling». Det fasansfulla hos naturens
spöklika nattsidor och det dämoniska i
våra egna lidelser gaf i det senare
verket vika för det vackra hjertedrag,
hvarmed den vid den mörka naturen
fängslade sinliga hågen trängtar till det
menskliga medvetandets och den menskliga
fridens ljus, och R. Wagners »Flygande
Holländare» har här ej endast genom sin
yttre skepnad eller i sina bleka anletsdrags
allvar, utan vida mer i sitt djupa lidandes
klagoljud sin förebild och källa. Längtan
efter dödens ro från lifvets stormar
förtär denne spöklike Holländare, liksom den
spöklike Heiling längtar ut från sin
ensliga, evigt underjordiska håla efter jordisk
lycksalighet.*
Vi komma sålunda till den insigt, att
ett öfvermåttan rikt förråd af de mest
olikartade element står till förfogande
för att pånyttföda en konstverld af
egendomlig beskaffenhet. Beethovens Symfoni
har visat vägen för de instrumentala
skapelsernas fria, poetiska utveckling; den af
Gluck och Mozart grundlagda operan vardt
genom fransmännens liffulla, driftiga sinne
hänvisad till tidens stora frågor och det
historiska lifvet, och Tyskland,
tankegrubbleriernas och de sig fördjupande
känslornas hemland, har vidt utstakat åt sig dessa
lefnadsområden och snart sagdt likstält
konstens uppgifter med vår tillvaros
högsta problem. Dertill kom det så
plötsligt uppväckta natiouala medvetandet.
Öf-verallt påtränger sig, liksom i konsternas
öfriga prestationer, frågan efter en
nationell färg äfven i det musikaliska dramat.
* Ett svenskt alster af samma strömning i
tidsandan är Hallströms »Den bergtagna».
––––––-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
