Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:o 4.
Redaktör: ADOLF LINDGREN’.
Förläggare: HISS Sc BEER.
Stockholm den 15 Februari 1882.
Pris: Helt år C> kr. Ilalft år 4 kr.
Qvartnl 2 kr. Lösn:r 2.”» öre.
Lösn:r med musikbilaga 50 öre.
2.
Den nyare operan.
Efter L. Xolil.
i anställa denna vår betraktelse i en
lid. hvilken egentligen blott bör
betraktas som en öfvergångsperiod,
deruti liknande den, under hvilken de
gamla operakompositörerna Scarlatti,
Handel rn. 11. verkade.
Den store Glitcks inverkan
uppenbarade sig allraförst bos fransosen
Mé-hul. Han hade — enligt en gängse ehuru
visserligen tvifvelaktig anekdot — vid
generalrepetitionen till »Den Tauriska
Iphigenie» i Paris den 17 maj 1779 dolt
sig i en loge, blott för att kunna
bevista första uppförandet af detta verk,
oeh lyckades genom den i anledning af
hans kurragömma uppkomna
uppståndelsen att bli personligen bekant med
operans mästare, hvilken derpå också
fader-ligen tog den 16-årige ynglingen om hand
i och för hans högre utbildning. En viss
lidelsefull, allvarlig deklamation och
dramatisk energi i stilen äro de utmärkande
egenskaperna hos Méhul.
Mera omfattande var likväl den
omkring tre år äldre Clierubinis verksamhet
och omedelbara inverkan. Denne, bildad
i Italien i samma operastil som snart
derpå genom Mozart erhöll en
allsmäk-tig fysionomi, fann först i Paris, dit lian
kom 1780, sin egentliga konstnärliga
hemort. Ifrån denna tid slog lians riktning
helt och hållet in på den tyska
tonkonstens allvarligare oeh rikare kynne. Hans
orkester var ej mer den blott och bart
ackompagnerande »stora harpan» bos
ita-lienarne, och som han förstod konsten
att skrifva verkligt orkestralt, blef
bistämmornas sjelfständighet, den vi altsedan
känna under benämning »obligat»,
äfven-som stämföringen af denna större
fyllighet, frihet och säkerhet, hvilken ur den
tyska instrumentalmusiken just öfvergått
äfven pä operan. Hans deklamation är
markerad, trogen oeh sann; deruti
framskymtar fransmannen. Likväl påminner
hans melodiföring alltför ofta om den su-
veräna sjelfständigheten i
instrumentalverkens musik.
Den litligare rörelsen i sinnena vid
tiden för skräckdagarne och revolutionens
första krig förlänade särdeles i
»Vattendragaren» (1800) äfven hans tonmålning
en viss upphöjd känslofullhet, och härtill
har till och med Beetlioven anslutit sig
med sin enda opera »Fidelio» (1805),
alldenstund denne enligt egen bekännelse
satte Clierubinis verk högt »öfver
samtidens alla öfriga teatraliska alster».
Dere-mot står Cerubinis något kyliga eller
snarare specifikt italienskt passionerade art
lika vidt skild från denne tyske mästares
gripande själskraft och mäktiga patos som
från våra klassikers »jättelika tankeflygt»
och outtömliga fantasirikedom.
Ett för det storartade danadt sinne
hade den många år yngre Gasparo
Spon-tini, äfvenledes italienare. Utbildad hos
den berömde Padre Martini i Bologna,
egde lian förutom gedigen skolbildning
äfven ett säkert handhafvande af den
invecklade musikaliska tekniken och hade
dertill genom Cimarosa, kompositören af
»Det hemliga äktenskapet», blifvit invigd
i operasångens praxis. Hans toner
er-höllo dock först sin djupare resonnans
genom högre teatraliska uppgifter, och
hänförd af Glucks »Iphigenie in Aulis»
lade han hufvudvigten på det
dramatiska. Han har egentligen lika litet som
Cherubini ändrat någonting vid operans
dåvarande bestånd. Arian står i första
rummet hos honom liksom hos alla öfriga
hans samtida operakompositörer. Men der
råder en viss klang i lians toner, en viss
hållning i hans rytmer, hvilken
oemotståndligt rycker oss med sig, alldenstund
vi genom dem lifvas till djerfva och
stor-sinta dåd. Det var under Bonaparteska
konsulatets och kejsardömets ödesdigra tid,
da till och med sjelfve Beetlioven tog sig
för att likna denne frankiske eröfrare vid
Roms största konsuler och i sin »Kroica»
hade åt slik kraftig, verldsbefriande
gerning rest en odödlig hjeltestod i toner —
det var under dessa dagar som Spontini
vistades i Paris, och i sjelfva verket bär
hans är 1807 der uppförda »Vestalen»
spår af de gamla romartidernas
oförsonliga allvar och dödsföraktande
sjelfiippofV-ring; det är samma stolta manliga språk.
»Ferdinand Cortez» (1809) delar
sammaledes denna upphöjda ton, och »Olympia»
utvecklar hela det napoleonska
kejsardömets prakt.
Ar Spontinis stil pä visst sätt mera
ett teatraliskt än ett egentligen dramatiskt
patos, så förstod dock den hög-touperade
Italo-Franken atl säkert träffa sin tids
kraftfulla historiska färg, och sålunda blef
det hädanefter ej gerna möjligt att
annorlunda än med storslagna ämnen arbeta
för »stora operan». Vi skola snart skönja
frukterna deraf.
Bedhoven gaf den tyska operan
allraförst denna det lefvande sublimas
omedelbart gripande ton i sin »Fidelio», särdeles
i bearbetningen af år 1814, genom
hvilken detta verk egentligen vann fast mark.
Men sin fulla seger ernådde det dock
först år 1822. dä den stora sångerskan
Schröder-Devrient bemäktigade sig
Leo-noras parti och äfven på skådebanan
förverkligade tonernas äkta tragiska lif.
Stället : »döda först hans maka!» var liksom
en vändpunkt iden tyska musikaliskt
dramatiska konsten.
»Fidelio» är dock, såväl som
»Trollflöjten», till sin karaktär blott ett tyskt
sangspel, ty dialogen talas öfvervägande i
stället för att sjungas. Sångspelets
äfven-som den fransyska komiska operans
fördelar — det helas större naturlighet och
okonstlade sanning — framstå emellertid
såväl i det yngre som äldre verket. Den
omständigheten, att här således å ena
sidan det dramatiska allt igenom blef
för-herskande, men a andra sidan ät
musiken erbjöds den bredaste och naturligaste
basis för utvecklingen af dess innersta
melodiska lif, förlänade denna genre i
motsats till stora operans kolurn ett slags
innerligt och okonstladt känslospräk.
hvilket för operan öppnade helt nya källor.
Dertill kom italienarnes opera buffa.
Itvil-kens högsta ideal framstälde sig i Mozarts
»Figaro» ocli i Itossinis älskliga melodik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
