Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nerad med »ett slag i basen ocli tre i
diskanten»; dock kunde man lyssna till
den melankoliska »Kors på Idas graf»
eller Dödgräfvarns visa: »Ingen, ingen
hvila» eller »Välkommen, o måne, min
åldriga vän» eller den mera glada: »Af
alla ögon, ack, ändå» eller »Fånga fjäril,
älskande det sköna» eller »Lilla Clara,
förebrå ej mig» — allt melodier, hvilka
ännu efter 60—70 år bibehålla sig och
ej bli glömda, under det så mången
modern »sång vid piano» knappast fått
nöddop i salongerna, innan den är död. Och
hvaraf kommer detta? Helt enkelt deraf,
att i de moderna sångerna eller den nyare
musiken öfverhufvud det fattas melodi.
Söken derföre, tondiktare, först efter
melodien, så faller eder allt det andra till.
2.
Ett besök hos Liszt.
j^ponmiaren 1859 låg jag några veckor
i det romantiska Tharandt i Saehsen,
berömd badort och ännu mera berömdt
för sitt storartade skogsinstitut, som
årligen samlar hundradetals elever från alla
verldens trakter. Den sommaren låg der
ett större antal unga finnar, hvilka
studerade skogsvetenskapen, och bland dem
— icke någon skogselev, utan en elev af
musikkonservatorium i Leipzig — en
munter sånggudinnornas dyrkare, som efter
slutad kurs anslutit sig till sina landsmän
i Tharandt och äfven kom att ansluta
sig till mig, som då föga anade att hans
bana skulle blifva så kort. Då jag säger
att han var designerad att blifva
kapellmästare vid den nya teatern i Helsingfors,
så är hans namn lätt gissadl, nämligen
v. Schaiitz. Han hade knappt tillträdt
denna befattning, förrän teatern brann,
och öfverlefde han denna olycka blott en
kort tid. Efter slutad sejour i Tharandt
kamperade vi några dagar tillsammans i
Dresden, och genom en af v. Schantz’s
vänner erhöll jag ett introduktionsbref till
Liszt i Weimar, som jag, tilläinnande en
fotresa i Timringen, ej ville passera, utan
att ha gjort »pianokonungen» min
uppvaktning. En lördagsafton lemnade jag
Dresden, tog in i »Thiiringer Hof» och
begaf mig sedan på söndagsmorgonen till
pianomajestätets residens — ett i en park
beläget tvåvåningshus utanför staden. .lag
blef af en betjent införd i majestätets
»allra heligaste» — ett långt och smalt
rum, der vid fönstret Beethovens piano
stod, och möbler och väggar voro
belastade med hyllningsbevis till den berömde
pianisten. Ett veritabelt Beethoven-piano
har jag sedan sett i museum i Prag, och
det kan nog vara möjligt, att det lins
ännu ett dussin veritabla Beethoven-pianos,
men åtminstone af de två jag sett
härstammar icke något från den period, då
B. var stendöf, ty det, han då begagnade,
var såsom bekant försedt med ett slags
telefoninrättning, som gjorde det möjligt
för den olycklige konstnärn att uppfatta
åtminstone en eller annan ton af det han
spelade på instrumentet. Både det i
Weimar och det i Prag företedde ingenting
ovanligt, och att de sågo skrala och
ut-spelta ut, kan icke vara oväntadt. da hela
verlden kläfingrat på dem.
Det dröjde temligen länge innan
mäster Liszt kom, så alt jag hade god tid
att se mig om i hans privatmuseum —
ty annat kunde jag icke kalla detta, med
vedermälen af hans storhet fylda rum.
Der låg pa en fyrkantig marmorskifva den
bekanta handen af gediget guld, en
trogen kopia af hans högra hand, skänkt
honom af en samling konstenthusiaster.
Väggarne voro tapetserade med
ärediplo-raer på alla språk, och bland taflor på
väggarne fästade jag mig vid ett porträtt
af Richard Wagner, der den porträtterade
nere i kanten skrifvit med egen hand:
»Du weiss wie es wird, meiu Franz.»
Detta fann jag intressantast af
alltsammans, och under det jag stod och
betraktade det. inträdde den, som min visil
gälde. Mitt namn var honom genom
Dresdnertidningarna förut bekant, sä att
jag ej behöfde visa mitt af musikaliska
akademien erhållna öppna
rekommenda-tionsbref. Konversationen oss emellan kom
snart i gång; han frågade efter »sin vän»
Franz Benvald, sin elev fröken
Theger-ström m. fl., och under det vi samtalade,
samlade sig i nästa rum, hvartill dörren
stod öppen, åtskilliga damer och herrar,
hvilka jag kunde förstå kommo för att
inöfva någon kantat eller dylikt, hvarför
jag, rätt tillfredsstäld öfver besöket, fann
på tiden att rekommendera mig. När
jag tog afsked, yttrade den belefvade
hof-kapellmästaren (han var då ännu icke
abbé) sitt hopp att få återknyta samtalet
ännu en gång under dagens lopp,
frågande mig livar jag bodde. Jag uppgåf
det och tänkte för mig sjelf: det blir
väl ingenting vidare utaf, och gick att se
mig om i staden och hofparken,
betraktade Goethelmset innan och utan, såg
Goethes och Schillers grafvar o. s. v. och
— var icke väl hemkommen i mitt hotell,
förrän det kom en bjudning från maestron
att tillbringa aftonen hos honom. Det
var mig tyvärr omöjligt, ty jag hade pä
min Thiiringerfärd icke medtagit någon
frack, och hur var det möjligt att utan
en sådan möbel visa sig på en soirée,
der värdinnan var en — furstinna.
Hvar tum en verldsman, sag man vid
första ögonkastet att Liszt lika mycket
tillhörde lyckans som konstens tempel,
och skulle han komma i något yttre
förhållande till Apollo, så vore det som
lians kabinettskammarherre. Till hvilken
grad Liszt var hofman, kan dömas efter
följande anekdot. Han medverkade en
gång vid en hofkonsert hos Napoleon III,
föranstaltad till firandet af dennes 50:de
födelsedag. Mellan musiknumren
konverserades, och kejsaren yttrade till Liszt:
»Jag representerar nu ett lialft sekel.» —
»Om nåd, ers majestät», dristade Liszt
svara, »jag; hela .seklet.» R—n.
Lifyets Aldar.
C karakterstyrken för Pianoforte
kompenerade vän
Ludvig Norman.
op. 51.
Verlag von Julius Bagge in Stockholm.
Under denna sällsamma titel anmäles i
»Sig-nale" Normans »Lifvets åldrar» sålunda:
»Först och främst vilja vi liedja våra icke
skandinaviska läsare gifva akt pä titeln och med
oss uppstämma i korus den Ixinen till nordiska
hrr förläggare att nyttja ett allmänt l>ekant språk
och undvika obegripliga titlar på sina noter.
Detsamma kunde man också liegiira af förläggare
i andra land, som ieke ega ett intemationelt
språk; åtminstone kan man lemna en
öfversätt-ning i parentes. Veta vi nu sålunda icke livad
»Lifyets Aldar» vill säga, så iiro vi dock pa det
klara beträdande musiken. Sedan hr Norman
genom sina för längre tid tillbaka hos Bartholf
Senff i I^ipzig utkomna förtjusande
trnnskriptio-ner öfver svenska sånger för piano solo och
sedan genom egna kompositioner gjort sig bekant
hos oss, känna vi sympati för hans sångmö.
Afven »Lifyets Aldar» hör till det slags musik,
som ej blott till formen tar sig väl ut, utan också
har nagot godt inombords att ineddela. Man
känner sig litet kall att börja med, men så
värmer man så småningom upp sig, och slutligen
älskar man hvar andra. Kanske kan man
derfor anse »Lifyets» lietyda så mycket som
»Lieb-clien»; na, i alla händelser bjuder musiken på
någonting liegripligt, som faller oss på läppen.
L. K.»
—*–––
För qvinliga pianister.
(Annons i »Signale».)
En vetenskapligt bildad tonkonstnär af
första rang, som liefinner sig i en briljant
ställning i utlandet, önskar göra bekantskap med
en ej öfver 30 år gammal duktig qvinliy
pianist af angenämt och elegant yttre. Svar med
åtföljande fotografi torde med snaraste
förtroendefullt tillsändas hr E. Schalk, Madeira, Portugal,
] loste restante.
En debut. < )ra en nu ganska lierömd
tragisk skådespelares debut omtalas följande lustiga
historia. Efter munga strider hade den unge
mannen lyckats få engagement vid en liten
landsortsteater. Han skulle debutera i en betjentroll med
de orden: »kommer ännu inte!» genom hvilka
han hade att meddela ett älskande par den
lmg-nesannna nyheten, att de ej hade att frukta en
öfverraskning. Vår unge konstnär studerade
vecka ut och vecka in de fyra ord, hvilka så
plötsligt och olycksaligt skulle sluta hans bana
här. Aftonen är inne, och betjenten darrar som
ett asplöf för det förfärliga ögonblicket, då han
skulle öppna dörren och utsäga de fyra orden.
Andtligen — för att hans själapina skulle vara
iinnu längre, uppträdde han först i fjerde akten
— iindtligen är ögonblicket konunet, och i samma
stund han öppnar dörren ropar sufflören till
honom »kommer ännu inte». Han stannar helt
förbluffad, och i den tro att han uppträdt för
tidigt, försvinner han för att aldrig mera visa sig.
––X–––
”Tonfj ederguitarren.”
’^Stnaken inom konsternas område
vex–S–9 lar, liksom våra moder, och livad
som under en viss tid gäller och
omfattas, det undanskjutes sedermera
mången gång af något annat — hvilket åter,
i sinom tid. får vika för ett nytt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
