Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hvilken af oss, som lefde med för
40 ä 50 år sedan, minnes ieke hur
gui-tarren då var ett mycket populärt
instrument? Inom de flesta familjer, der musik
öfvades, fans merendels en guitarr, oeli
knapt gafs det väl då i hufvudstaden ett
café eller en restauration af bättre
rivalitet, som ieke var försedd med ett dylikt
instrument till gästernas förströelse. Hade
några glada ungdomar samlat sig till ett
muntert lag inom lius, eller hade man
begifvit sig pä utflygter i den sköna
naturen en vacker sommardag, skulle
gui-tarren gerna vara med. Fordringarna på
mästerskap hos amatörerna voro då ej så
stora, som de i allmänhet nu äro, och
man nöjde; sig med små enkla, melodiska
sångstycken. Man lefde i romansernas
och visans tid, men der var poesi i
sången: söderns sångarlif hade flyttat upp
till norden! Huru många sköna melodier,
skapade af Crusell, af Nordblom, af Geijer,
af A. F. Lindblad, förutom många andra,
såväl inhemska som utländska
kompositörer, och arrangerade för
guitarraecom-pagnement af en Grönhamn, en
Hilde-brand m. fl., buros icke då af
ungdomliga röster kring land och rike!
Efter att under decennier hafva
åtnjutit äran af denna stora popularitet,
började dock guitarren komma ur modet.
Nu återfinner man honom blott här och
der i antiqvitetsbodarna eller som en
vacker skylt i musikhandlarnes fönster.
Samma förhållande har äfven i våra
grannländer varit rådande. Dock har nu
i Tyskland en betydelsefull reaktion
inträffat i denna sak. Ar 1877 bildades
nemligen i Leipzig ett sällskap för öfvande
af guitarrmusik, benämndt »Leipziger
Gui-tarrdub», och något senare, äfven
derstä-des, en »Internationales Guitarr k- Vereim
för ett allmännare återupplifvande af
gui-tarrmusiken äfven utom Tysklands
gränser. Nämnda klubb föranstaltar årligen
en ä tvä guitarrkonserter. En
korrespondent skrifver härom till oss följande af
den 3 sistlidne januari: dGenau wie bei
einem Streichqvartett ist unser
Guitarre-Ordiester eingerichtet. Wir fuhren
Octav-guitarren, Qvint-,Qvart-, Terz-, Tenor- und
Bassguitarren mit 6—12 Saiten. Es ist
ein herrlicher Klang, wenn diese
Instru-mente gleichzeitig mrken.v
Härvid är att märka att de guitarrer,
man använder, äro af en alldeles ny
konstruktion. Guitarrklubbens stiftare, herr
Otto Schick (musiker och lärare i
guitarr-spelning), har nemligen genom
konstruerande af sin så kallade tonfjederguitarr
gifvit åt instrumentet flera fördelar
framför den gamla guitarren, och vilja vi nu
om detta instrument meddela några
underrättelser.
Inuti instrumentet, tätt under det så
kallade stallet, der strängarna äro fastade,
finnes applicerad en spiralfjeder af stål,
hvilken vid hvarje anslag på strängarna
försättes i en stark vibration, som direkt
meddelas åt instrumentets
resonansbotten. Detta gör tonen icke blott starkare
utan ock mycket mer uthållande, så att
den får, så att säga, ett sjungande ljud.
1 förening med denna sinnrika
invention har man, i stället för de hittills
brukliga sensträngarna, anbragt stålsträngar,
hvarigenom flera fördelar vunnits.
Stålsträngarna gifva nemligen en klarare
klingande ton, påminnande om alpzittrans;
de påverkas ej af atmosferens fuktighet,
som händelsen är med sensträngarna, och
de äro starkare samt hålla bättre
stämning än de sistnämnda.
Scliicks guitarrer hafva, som ofvan är
nänindt, ifrån 6 till 12 strängar, och genom
tonfjederns vibration erhålla basarna en
klang och styrka som närma sig harpans.
Dessa förändringar måste med rätta
betraktas som verkliga förbättringar, o,ch
de skola utan tvifvel bidraga att äter
lyfta ur glömskan detta ädla instrument
hvilket redan i sitt forna skick så
tilltalade sjelfva Paganini, att han under
trenne års tid nästan uteslutande egnade
sig åt guitarren, på hvilket instrument
han uppnådde en sådan virtuositet, att
den celebre violinisten Lipinski sagt sig
»knapt kunna afgöra om Paganini var större
virtuos på violinen än på gnitarren».
Den anmärkning man ibland får höra,
att guitarren föga passar till föredrag af
solostycken, utan egentligen är blott ett
aecompagnement-instrument, skall väl nu
med större rätt än hittills kunna jäfvas,
till följd af de förbättringar, som här
ofvan anförts; och om än guitarren i sitt
nya skick icke kan komma att i konsert
salen med framgång täfla om priset med
åtskilliga andra instrumenter, så är den
dock i stället på det högsta egnad att i
den stilla, enskilda kretsen göra sig högt
värderad genom sina toners underbart
sköna och smekande klangfärg.
H. S—g.
Galleri af svenske kapellmästare.
II.
F. A. Uttini.
»Heland kapellmästarne vid den af Gustaf
“MiF® 111 stiftade svenska operascenen är
Uttini, om icke till rangen åtminstone till
tiden, den förste. Så vida som ett
arbetes början i allmänhet är svårare än
dess fortsättning, har Uttini i visst
afse-ende haft en svårare post än någon af
hans efterföljare, och de loford, han af
sin samtid erhöll för sin medverkan vid
vår nationalteaters uppkomst, berättiga
honom, den nationaliserade utländingen,
mer än väl till ett hedersblad i Svensk
musiktidning.
Franccsco Antonio Uttini föddes i
Bo-logna 1723, var lärjunge af den ryktbare
teoretikern padre Martini och blef ledamot
af Aeademia filarmonica i sin födelsestad.
Enligt Fétis skall han äfven hafva blifvit
princeps för samma akademi 1751 — dock
tecknar han sig ä partituret till 11 re pastore
1755 endast »Academico philarmonico —
samt derefter någon tid vistats i London,
hvarest han skall hafva utgifvit trior för
violiner och bas äfvensom solosaker för
vio-loncell och för clavecin. Säkert är att han
kom till Stockholm 1754 såsom anförare
för det då af konung Adolf Fredrik
inkallade italienska operasällskapet, bland hvars
medlemmar i öfrigt nämnas hrr Groze och
Scoglie, fruarna Uttini (född Scarlatti) och
Beccaroni samt mdles Galliotti och
Fa-brice. De betydliga kostnaderna för
underhållet af denna opera nödvändiggjorde
truppens afskedande efter omkr. tio års
härvaro. Dess förrinnan hade emellertid
Uttini för sällskapet komponerat La
Ga-latea, L’isola disabitata, Il re pastore,
L’eroe cinese, L’Adriano och II sogno di
Scipione, hvilka uppfördes på teatern vid
Drottningholm 1754—64, hvarförutom
han för den härvarande franska
skåde-spelartruppen under samma tid skref
operor och operetter, nämligen Psyché,
Cy-thére assiégée, L’aveugle de Palmyre, Le
guide chéne och Soliman 11 ou les trois
sultanes. Efter denna tid veta vi
ingenting om Uttinis verksamhet, förrän han
1772 kallades att medverka vid den »Kongl.
Operalheaterns» inrättande. Härom ger
frih. G. .1. Ehrensvärd, teaterns förste
direktör, följande meddelanden i sin
intressanta embetsberättelse (citerad af
Dahlgren):
»Uttini, född italienare, skulle väljas;
man darrade redan vid detta val. Man
kände hans insigter: han hade före sin
ankomst till Sverige komponerat flera
italienska operor, alla berömda, alla af
kännare värderade; men en lång hvila hade
törhända vanvårdat hans smak, han hade
på många år icke hört andra arbeten än
sina egna och endast varit nyttjad att
ackompagnera någon fransk opera
comi-que eller komponera några små arier vid
hofvets fester. Utgången visade dock, alt
vi icke misstagit oss i vårt val; han
arbetade upp sin smak, han kände sig
lif-vad af företaget, han uppeldades af samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
