Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förnämsta antiwagnerianska komponisterna
Bralims och Rubinstein. Likasom med
penna fäktar Biilow också med taktpinnen
oförskräckt för sin öfvertygelse. Såsom
liof-kapellmästare i Hannover har han jemte
Wagners operor omsorgsfullt instuderat
Mozarts, Meyerbeers och Aubers. Biilow
har nyligen öfvertagit ledningen af det
hertigliga kapellet i Meiningen och genast
invigt denna befattning med ett äkta
Bfi-low’skt experiment. Han afslutade
nämligen en cykel Beethoven-konserter med
att två gånger omedelbart efter
hvartan-nat uppföra Beethovens nionde symfoni!
Ett mera rationelt men icke mindre
sällsamt och vågadt experiment företog han
sig i Wien, der han ensam gaf konsert
och spelade Beethovens fem sista, stora
sonater, den ena efter den andra —
hvilket skall man mest beundra, hans minne,
hans uthållighet, hans teknik eller
andliga elasticitet! Djupare och finare kan
ingen pianist gerna intränga i den
Beetho-ven’ska pianomusikens hemligaste
skryms-lor än Biilow.» Det är emellertid icke
blott såsom virtuos och kompositör,
dirigent och skriftställare Biilow skapat sig
ett namn, utan han har äfven — och väl
allmännast — gjort sig bekant genom sina
upplagor af klassiska pianosaker såsom
Beethovens sonater m. m., Cramers
etyder och valda verk af Scarlatti, Haydn,
Händel, Field, Sebastian och Emanuel
Bach m. fl. arbeten, i livilka
utförings-sätt, frasering och föredrag i de allra
finaste detaljer äro angifna. Ett särskildt
värde erhålla dessa upplagor genom en
mängd ganska intressanta notiser, bland
hvilka han stundom lemnar spelrum åt
humorn. Så säger han t. ex. i en
notis om den bekanta Scarlattiska
»Katt-fugan», om livars tema berättas att
tonerna i densamma blefvo författaren
in-gifna af en öfver klaviaturen spatserande
katt: — »I de följande 22 takterna
ända till ff måste »Katten» växa ut till
tiger, i likhet med pudeln i Fausts
studerkammare» — åt partiet skall
nämligen gifvas »en fortfarande dramatisk
stegring».
Fästa vi uppmärksamhet vid Biilows
produktivitet såsom tonkonstnär så finna
vi antalet af lians transskriptioner,
bearbetningar och kritiska verk vida
öfver-stiga hans egna kompositioners. Af dessa
senare må vi här nämna: Op. 20:
»Nir-wana, symfonisk stämningsdikt», Op. 10:
Musik till Shakespeares »Julius Cæsar»,
Op. 16: »Des Sängers Finch», ballad för
orkester, Op. 23: »Gharachterstucke» för
orkester, pianosaker såsom Op. 21: »11
Garnevale di Milano», Op. 18: »V7alses
charachtéristiques», sånger m. m.
Hvad som hos Biilow mest kräfver
beundran är icke så mycket den geniala
fantasien som icke mer den kritiska
skärpa, den fina analys, som ger sig
uttryck i hans föredrag, en teknisk
virtuositet, som knappast kan öfvcrträffas,
en utpräglad individualitet och ett
öfver-lägset minne, som låter honom
fullkomligt beherska pianolitteraturen och gifver
honom makt att dirigera de svåraste or-
kestersaker utan att behöfva kasta en blick
på partituret.
Hans Guido von Biilow är född d. 8
Jan. 1830 i Dresden. Hans fader var
den bekante skriftställaren Edward v.
Bii-low. 1 olikhet med så mänga andra
musikaliska storheter visade sig Biilow ej
tidigt såsom ett musikaliskt underbarn.
Först vid 9 års ålder började han taga
lektioner i pianospelning och har
liufvud-sakligen Friedrich Wieck, fader till Clara
Schumann och Marie Wieck, att tacka för
sin grundliga underbyggnad som pianist.
Ej ringa inflytande på hans utbildning
utöfvade ock pianisten Henry LitolfT, som
han under åren 1844—45 nästan
dagligen hade tillfälle att höra i sina
föräldrars hus. I komposition erhöll han 1844
—46 undervisning af Max Eberwein. Vid
16 års ålder begaf han sig till gymnasiet
i Stuttgart, der han 1848 afslutade sina
gymnasiestudier, och hvarest han första
gången lät höra sig otfentligen, dock
endast som dilettant, emedan musiken
enligt föräldrarnes önskan endast skulle få
idkas som tidsfördrif. År 1848 begaf
han sig till universitetet i Leipzig för att
studera juridik, men han vände sig
derfor ej ifrån musiken, utan fulländade sig
i denna konst genom grundliga studier
för Moritz Hauptmann. De juridiska
studierna fortsattes sedan i Berlin, dit han
begaf sig 1849, och under inflytande af
den tidens stora politiska rörelser
uppträdde han här såsom medarbetare i den
demokratiska tidningen »Abendpost». Från
denna tid började han göra sig känd
såsom anhängare af den nya skolan inom
tonkonsten, förnämligast representerad af
Liszt och Wagner.
Att musiken hos en sådan natur som
Biilow skulle fä öfvertaget öfver juridiken
är lätt förklarligt; det var emellertid först
åhörandet af Wagners »Lohengrin» i
Wei-mar 1850, som förmådde honom att
tull-ständigt bryta med »fru Justitia» och kasta
sig i armarna på musiken, ehuru mot
föräldrarnes vilja. Han begaf sig nu till
Ziirich att studera under Wagner, livars
bekantskap han redan gjort i Dresden,
och verkade nu någon tid såsom dirigent
vid Ziirich teatern. Vid medlet af 1851
kom han till Weimar för att taga
undervisning af Liszt och utbilda sig till
pianovirtuos. Efter slutade studier började han
nu 1853 sina konstresor, begaf sig först
till Wien och Ungern och sedan till norra
Tyskland samt uppträdde öfverallt med
stort bifall. Äfven såsom författare af
spirituela uppsatser i Neue Zeitschrift fiir
Musik gjorde han sig vid denna tid bekant.
Från 1855 till 1864 slog Biilow ned
sina bopålar i Berlin såsom förste
pianolärare efter Kullak vid Stern-Marx’ska
konservatoriet derstäc|es. Under denna tid
gifte sig Biilow med Gosima Liszt 1857,
hvarigenom förbindelsen med hans forne
lärare blef ännu närmare, ett förhållande
som fortfor äfven då detta äktenskap
upplöstes 12 år derefter (Cosima L. blef
sedan gift med Richard Wagner). År 1864
flyttade Biilow på kallelse af Rich.
Wagner öfver till Munchen, der han seder-
mera blef hofkapellmästare och direktör
för den nybildade musikskolan. Han
lem-nade Miinchen 1869 och begaf sig till
Italien, der han bosatte sig i Florens och
under sina konstresor i detta land
energiskt arbetade på att göra den tyska
musiken bekant äfven söder om Alperna.
Han har sedan under talrika konsertresor
besökt Tyskland, Polen, Ryssland,
England och Amerika, der han första gången
under utomordentligt bifall lät höra sig i
Oktober 1875. År 1878 utnämndes Biilow
till kapellmästare i Hannover. Att en
konstnär af hans betydenhet är höljd af
utmärkelse är en naturlig sak. Sålunda
erhöll han 1863 hedersdiplom såsom
doktor vid universitetet i Jena, är kgl.
preussisk hofpianist och riddare af en mängd
ordnar. Sedan 1880 är Biilow
musikintendent hos hertigen af Meiningen, och
med sitt »Meininger-kapell» har Biilow
i början af detta år gifvit storartade
konserter i Tyskland, hvilket land han nyss
lenmat för att styra kosan till norden,
der vi hoppas att han skall finna ett
mottagande, värdigt hans
konstnärsstor-het och verldsrykte.
Bellmans-melodiernas ursprung.
Anteckningar
af J. F.
II.
Fredmans epistlar.
Nr 5.
Enligt de s. k. »Belhnans poetiska
arbeten till år 1772» skall melodien vara
densamma som till: »Allt sedan
Bernhar-dus kom til vår by», en sång, som
förekommer på Ilera ställen uti de i kongl.
biblioteket bland dess håndskriftsamling
förvarade visböcker från förra
århundradet, t. ex. under N:o 312 pag. 218
Tomus 2 af ett band in 4:o med titel:
»Miscellanea Descriptio vitce Matliice
Westerberg! i Tillika med annat nyttigt ocli
roligit samladt vid lediga stunder af
(namnet bortklippt) Anno (årtalet
likaledes). Den nämnda visan har der till
öfverskrift: Dispute emellan en Mor och
des dotter. — K. J. Warburg uppgifver
i sin afhandling om det svenska
lustspelet under frihetstiden (Göteborg 1876)
såsom visans författare H. Brandel (född
1739, död 1828), och att hon tillhör
ett af denne författadt tillfällighetsstycke:
»Bernardo Desperato, et litet
Divertissement på Elisabeths dag» (se vidare anf.
bok sid. 104). — Den ursprungliga
melodien (med någon förändring densamma
som till en tur i vår »lancierquadrille»)
har hr Bagge funnit vara af engelskt
ursprung.
Nr 6.
Melodien är, som Carlén riktigt
uppgifver, lånad från slutrondon i Rousseaus
opera-comique Le devin du village, hvilken
gafs första gången i Fontainebleau den
18 Okt. 1752 och i Stockholm den 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
