Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tiska arbeten till år 1772» etc., men då
sjelfva melodien der saknas, meddela vi
den härjemte.
bis.
;• 51’ ’I* i H
Montrez-moi donc
=P=I
ce qu’il faut fai - re,
bis.
Fin.
Et tåchez de vous accor-der.
L’u-ne me
dit: ArrO-te, ar-ré- te! Le re-pen-tir sui-
- h; iJ ..ri
—0— »—•i f. * r\
W-—P J—j— v—A -i—b—A*
vra la fö - te. L’autreå son tour me fait la
loi.
bis.
n.c.
. :.i
Et m’y ra-mö-ne malgrö moi.
Nr 76. (»Se Hans Jergen, liur han sig
bockar.»)
Melodien är liemtad från en romans
ur L’aveugle de Palmyre, opera-comique
(eller comédie-pastorale) af Desfontaines.
musiken af Rodolphe (eller egentligen, enl.
Scliladebacli & Bernsdorff, Universallexikon
der Tonkunst: Rudolph, Johann Joseph,
född i Strassburg den 14 Okt. 1730, död
i Paris den 18 Aug. 1812). Den
förekommer der i l:a aktens 3:dje scen som
vexelsång emellan Nadine och Zulmis och
an föres här.
Nadine.
Des simples jenx de son en - fan - ce
Ces jeux,qu’inven -ta 1’in-no-cen - ce,
Heu-reux qui se
N’a - mu - sent que
Bou-vient longtemps,
les vrais a - mants.
Zulmis.
On dit que dans
roa-ria • ge On
Nadine.
________rjs______.
—m— -t—I–a
p
en apprend les plus charmants. Jen’ensais
Vi göra här en kort tids uppehåll med dessa
anteckningar, flir att derefter återupptaga deras
fortsättning, afhandlande melodierna till Fredmans
sånger.
Beethoven-spel.
;Det stora bifall, hvarmed Hans von Bulow i
egenskap af Beethoven-tolkare helsades af vår
musikaliska publik, tyckes oss vara ett
instämmande i Hanslicks i denna tidnings biografi öfver
v. Biilow anförda omdöme, «att djupare och
finare kan ingen pianist gerna intränga i den
Beethoven’ska musikens finaste skrvmslcn». Detta
yttrande måste väga tmigt i vågskålen mot de
olika subjektiva meningar, som ga i motsatt
riktning. Att sådana ieke heller saknades här
är naturligt; så hörde vi efter Bulows
Bcethoven-afton i musikaliska akademien en person, som
anser sig vara musikkännare, yttra sig med
mycken indignation öfver Biilows sätt att sjiela
Beethoven. “Den råa kraften och det
sjelfsval-digaste temjH> rubato var livad som
förnämligast karakteriserade artistens s]iel" — menade
denne kritiker. Flere andra hafva vi hört yttra
sig, om också ej så strängt, dock ogillande
l>e-träffande hans uppfattning af Beethoven, och
det är naturligtvis sonaterna, domen i första
rummet gäller. Erkändt är, att Bulows sätt
att uppfatta och återgifva dessa i mycket skiljer
sig frän det allmänt rådande, men häremot
måste framhållas den djupa, gedigna och
mångsidiga bildning, som utmärker denne konstnär
och som berättigar honom att företrädesvis
anses såsom en auktoritet i detta afseende.
Men, säger man, Beethovens sonater skola
spelas så, som de iiro skrifna, efter spelsättet
och uppfattningen på hans tid, i hans anda, så
som han sjelf spelade dem. Ilvilka åhöra
vit-nen vill man nu åberopa lör att styrka sin
mening i denna sak, eller hvad har traditionen
och litteraturen att härutinnan upplysa oss om?
Hvad de allmänna musikaliska lagame fiir
uttrycket beträfiär lär väl ingen, som kommit
något öfver den vulgära dilettantismen, göra
sig skyldig till deras öfverträdande; det är frän
den historiskt traditionela synpunkten frågan
här måste betraktas. Hvad hafva vi då att
erinra oss? Huru spelades Beethovens sonater
af honom sjelf och på hans tid? Mangen tror
väl att härvidlag man har nog af att halla sig
till de anvisningar, som åtfölja notskriften, men
dessa variera, såsom bekant, i olika upplagor
och forskrifva sig till stor del icke fran
Beethoven sjelf, hvaijemte uppfattningen af
tidsmåttet och tonstvrkan samt alla nyanser
beträffande dessa nödvändigt måste vara mycket
vex-lande, en omständighet som, livad tempot
angår, ej en gång metronomen kan fullt aflijelpa,
då metronomiseringen ieke är gjord af
komi>o-nisten sjelf.
G. v. Breuning säger i sina erinringar om
Beethoven: “Om man nu betraktar en
Brod-mannsk flygel, som hörde till de förnämsta
instrumenten den tiden, med dess lilla ton och
51/, oktavers omfång, så kan man ej begripa
hur den kunde räcka till tör Beethovens
mäktiga fantasi, men väl förstå, att Beethovens sonater
ovilkorligen fordrade pianots omgestaltning till
den styrka och det omfång, det nu eger.
Skapandet af hans gigantiska klaversonater måste
anses såsom en dubbel invention, ty sjelfva
instrumentet fiir dem måste han hafva tänkt sig
i dess nuvarande fulländning.» Vära instrument
kunna derför bättre framställa storheten och
rikedomen has de tankar, som äro nedlagda i
Beethovens pianomusik, än till och med för
Beethoven sjelf var möjligt på grund af bristande
medel derför.
Att Beethoven emellertid var en af sin tids
största klavervirtuoser är viil bekant, iifvensom
att han, innan den olyckliga döfheten instälde
sig, med sitt spel hänförde sina åhörare. Hos
honom var dock tonsättaren öfverliigsen
virtuosen, hvarfiire det öfverväldignnde snillet i sin
mäktiga ska|Kirkraft stundom åsidosatte det
tekniska. Såsom virtuos hade Beethoven en farlig
medtäflare i Joh. Nepcmuk Hununcl, och den
jemförelse som C. F. Polil efter Carl Czernys
sjelfbiograti gör mellan dessa bada mästare är
rätt intressant. Da denna visar oss Beethovens
pianospel bedömd t af samtida, anföra vi den
här. Czerny yttrar: »Om Beethovens spel
utmärkte sig för ofantlig kraft, karakteristik,
oerhörd bravour och färdighet, så var deremot
Hummels föredrag mönstret tör den högsta ren-
bet och tydlighet, den liehagligaste elegans och
mjukhet, hvaijemte hos honom svårigheterna
alltid voro beräknade på att göra eftékt och
väcka beundran, i det han förenade det
Mozart-ska maneret med det för instrumentet så väl
beräknade Clementiska spelsättet, lfummels
anhängare förebrådde Beethoven, att han
maltrai-terade pianot, att renhet och tydlighet saknades
hos honom, att han genom bruk af pedalen
endast frambragte ett konfust larm, och att hans
kompositioner voro sökta, onaturliga, melodilösa
och dessutom regelstridiga. Deremot påstodo
Bcethovenianarne att 1 rummel led brist på all
äkta fantasi, att hans spel var enformigt som
ett positiv, att lian höll sina fingrar susom
spindelben, och att hans kompositioner blott voro
bearbetningar af Mozartska och Haydnska motiv.»
Pohl tillägger här hvad en korrespondent från
Wien till Allgem. Mus. Zeitung (X:o 33. 1790)
skrifver i ämnet. »Beethovens spel», säger han,
»är ytterst brillant men mindre delicat och slår
ofta öfver i det otydliga. Allra fördelaktigast
visar han sig i den fria fantasien. Det är
verkligen utomordentligt, med hvilken lätthet och
snabbhet i afseende pä idélöljden Beethoven
behandlar ett tema, som man för tillfället gifver
honom och hvilket han ej blott varierar i figurer
(hvarmed så många virtuoser grundlagt sin lycka
och framgång), utan också utför till ett verkligt
helt. Sedan Mozarts tid, hvilken härutinnan
framstår för mig såsom ett non plus ultra, har
aldrig någon skänkt mig denna slags njutning
i högre matt än Beethoven.»
Till hvad vi här anfört om Beethovens
eget spelsätt och utförande af sina kompositioner
vilja vi slutligen tillägga ett yttrande af Ferdinand
Ries, Beethovens läijunge, som tillbragte flera
ar tillsammans med denne. »I allmänhet», säger
Ries, »föredrog han sina kompositioner mycket
fritt, höll sig likväl merendels noga till takten
och ökade ibland, ehuru sällan, tempot. Midt
under ett crescendo använde han stundom
ritar-dando och frambragte dermed en mycket skön
och gripande effekt. Under spelandet åstadkom
han än med högra, än med venstra handen ett
uttryck, lika vackert som oefterhärmligt, men
ytterst sällan anguf han detta genom noter eller
andra tecken.» H.
Mignon å Opéra-comique.
(Bref från vår flygande korrespondent.)
iJ5yj<lrig blir man trött på denna fina,
UgE intagande musik, hvilken på en
gång talar till känslan och förståndet;
den är icke blott skön som musik: den
eger ock mycken skönhet i dramatiskt
hänseende.
Wilhelm (Herbert) är just icke
mycket att säga om: rösten liten, men han,
liksom de flesta franska sångare,
behandlar den väl. Lothario (Vernouillet) har
en stark röst, sjunger bra på det när,
att han tremulerar. Laerto (Barré) var
den bäste; han både sjöng och spelade
med finess och lif, så att den rolen blef
den intressantaste af de tre: så väl
utfördes den. Philine (Mézeray) har en
vacker, klar, ren röst samt sjunger fint och
vokaliserar charmant. Spelet var fint,
men just ej karakteristiskt. Mignon (van
Zandt) är rätt mycket omtyckt här och
skördade mycket bifall af publiken; hon
har äfven stora meriter som sångerska:
en sympatisk, ren, böjlig, distingerad
röst, icke just stark, men seg, en
alldeles fulländad frasering och diktion, dito
legato; koloraturen är bunden, klockren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
