Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Galleri af svenske kapellmästare.
VI.
J. F. Berwald.
Hl J. F. Berwalds kapellmästarskap iir
dels det längsta af alla (27 år), dels
det på solistkrafter rikaste skedet inom
vår operahistoria, och då jag dessutom
är nog lycklig att kunna framlägga en
alldeles ny källa af ej ringa vigt för
nyssnämnda historia, så har jag trott mig
böra åt efterföljande lefnadsteckning egna
ett större utrymme än åt de öfrige
ka-pellmästarnes, bland hvilka de mest
framstående redan förut varit i tryck (tyskt
eller svenskt) särskildt afhandlade. Den
åsyftade källan är i fråga varande persons
egenhändiga, med mycken vidlyftighet och
noggrannhet skrifna sjelfbiografi, som f. n.
eges af hans äldsta dotter och på
anhållan benäget stälts till mitt förfogande.
Johan Fredrik Berwald föddes i
Stockholm d. 4 dec. 1787. Hans far —
bördig från Slesvig och halfbroder till Franz
Berwalds far — var ledamot i
hofkapel-let i 18 år och hade inkommit till
Sverige med de af Naumann införskrifne
kapellisterna. Gossens musikaliska anlag
röjdes redan vid 2’/, års ålder. Noterna
och violinen inlärde han på lek, och
belöningen var karameller och slantar. 6
år gammal uppträdde han på en concert
spirituel i Riddarhuset uti en qvartett,
som abbé Vogler enkom hade
komponerat för fyra gossar. Samma år inträdde
han i tyska skolan och gjorde med
fadern en konstresa till Köbenhavn. Vid
9 års ålder erhöll han en guldmedalj
af Musikaliska akademien för en
komponerad uvertyr. Vid ej fylda 10 år
företog han jämte fadern en längre
konstresa till Finland, Ryssland och Tyskland.
Från vistelsen i Åbo berättas en pikant
anekdot. De bodde i ett privat hus,
hvars värd en dag kom upp och bad
gossen ej spela så mycket på sin fiol, ty
inunder låg — berättar B. — »en fru
som nyligen kommit i barnsäng med en
liten flicka och var sjuk. Denna lilla
flicka blef sedermera min hustru!!»
1 Petersburg uppträdde de inför
kej-sar Paul och storfursten Alexander, hvars
gemål förärade gossen ett guldur med sju
pitschaft och på hvardera en dag i
veckan graverad; vid öfverlemnandet sade
hon: »Min lilla vän, jag önskar att du
måtte använda hvarje dag nyttig.» Af
f. d. konungen af Polen, som då bodde
i Marmorpalatset i ett slags fångenskap,
fick han en medalj till skänks med de
orden: »Det är den sista af den siste
konungen i Polen.» Af samme konung
blef han inbjuden till en barnbal, der
han i sin svenska nationaldrägt dansade
första polonaisen med den unga furstinnan
Kurakin. Besöket hos kejsarinnan må
omtalas med B:s egna ord:
När vi inträdde i kejsarinnans inre rum
satt hon och spelade boston med grefve
Stroganoff, den sedermera sa beryktade grefve Pahlen
och Narischkin. Kejsarn satt på soflan med
kryckkäppen i band, å la Fredrik den store,
hvilken han sökte likna i allt. Alla de
kejserliga barnen voro närvarande ifrån tronföljaren
till näst den nyfödde. — Kejsaren samtalade med
min far och mig på tyska (näst ryskan hans
favoritspråk). Jag fick nåden kyssa kejsarinnan
på handen, och hon lryste mig på ryska viset
på pannan. Jag spelte, och alla tycktes vara
belåtna. Då vi böljade musicera lades korten
å sido, och bostonspelet upphörde. Efter slutad
musik tog kejsaren mig emellan sina knän och
frågade mig huru det kom sig att jag, som
svensk född, talte så bra tyska. Jag sade då
att både far och mor voro tyskar och jag från
barndomen lärt detta sprak. Han fragade då
min far från hvilken ort i Tyskland han vore.
Svaret blef: »frän Holstein, Ers Maj:t». I det
samma ryckte någon någon min far, som stod
litet på afstånd, i rocken och sade sakta: »Det
var mycket bra att ni är en holsteinare.» »Jag
försäkrar Ers excellence att jag säger sant.» »Det
skadar aldeles inte.» Det var Ex. Narischkin
som talade. Han trodde nemligen att min far
hade föregifvit sig vara från Holstein för att behaga
kejsarn, som tyckte framför allt om holsteinare, ty
hans far, Peter III, var från detta land.
Emed-lertid frågade kejsarn om ej min far ville stadna
qvar i Ryssland; han sade sig tycka om mig,
ville bekosta min uppfostran m. m. Min far
tackade underdånigst och svarade: att han ej
kunde öfvergifva Sverige, ty han vore engagerad
i svenska liofkajiellet, hade qvarlämnat hustru
och döttrar der och borde återvända när hans
permission vore slut. Kejsarn sade da helt kort:
»Då önskar jag Eder framgent lycka!»
Efter Ryssland besöktes Tyskland, der
i åtskilliga städer konserterades, hvarjämte
B. i Dresden tog några lektioner för
Naumann och i Leipzig studerade kontrapunkt
under sex veckor för kantor Weinlig.
Kom man så omsider till Wien, der B:s
åhörande af första uppförandet af
Skapelsen samt hans besök hos Haydn äro allt
för intressanta att ej här anföras med
hans egen berättelse:
Paul Wranitsky hade förskaffat oss biljetter
till denna musikaliska högtid. Redan kl. 4 e.
m. kom vår hyrlakej och bad oss skynda till
theatem, ty den l>elägrades då redan af en stor
nienniskomassa, ehuru konserten ej skulle höljas
förrän kl. 7. Då yi inträdde sågo vi sjelfva
theatem bygd i amphitheatralisk form. Nederst
satt kapellmiistar Weigl vid fortepianot, omgifven
af solosängrame, chören, en violoncelle och
contrabas. Ett trappsteg Jiögre stod Haydn sjelf
med anförarestafven. Äter ett trappsteg högre
stodo på ena sidan: primo violinerne anförda af
Paul Wmnitzky, och pä den andra: 2:do
violinerne anförde af dess broder Anton. I centern
altar och basar. På flyglame äfvenledes basar;
på de högre trappstegen blåsinstrumenterne och
sist i höjden: trumpeter, pukor och basuner.
Sådan var orchestems ställning som utgjorde,
inberäknad chören, cirea 400 personer. Det hela
gick förträff ligt. Emellan hvaije afdelning
applåderades stormande; under hvarje afdelning var
det deremot tyst som i grafven. När det var
slut, ropades: fader Haydn fram! fader Haydn
fram! Andtligen koin gubben fram, och med ett
stormande applådissement, beledsagadt af ropen:
lefve fader 1 Iaydn! lefve tonkonsten! slutades
högtiden. De kejserliga personerna voro alla
närvarande och instämde i bravoropen. Bland de
höga herrskapen bemärktes flera utaf fransoserna
fördrifna furstliga jiersoner, såsom: storhertigen
af Toseana med gemål, hertigen af Parma och
Ludvig XVI:s dotter m. tl. Efter consertens
slut presenterades min far och jag af Paul
Wranitzky för Haydn. Han var mycket artig och
bad oss komma och hälsa på honom, en ynnest
som han, efter hvad Wranitzky sade, ej bevisar
alla; ty han hiir öfverlujien af resande som alla
vilja se och tala vid honom. Andra dagen på
f. m. foro vi till honom i förstaden der han hade
ett vackert hus med trädgård. Niir vi frågade
om doctor Haydn vore hemma, sade en betjent
att han ej var det, men att doctorinnan vore i
trädgården dit han visade oss. På en bänk satt
en gammal gumma omgifven af ett par hundar
och kattor, och då min far sade att han hört det
doctorn ej var hemma, svarade hon på
Wiener-dialekten: »Meiner ist halter nicht zu Haus, komt
aber gleieh.» Min man är ej hemma, men
kommer straxt. På min fars fråga om fru
doctorinnan varit med på resan till England, hvarifrån
han nyligen var återkommen, sade hon: »Nej,
min man hade nog att göra att få mig hit ut i
förstaden. Jag lämnar aldrig mitt kära i Vien.»
Då frågan var om det förträfiliga verket,
Skapelsen, vi hörde i går, svarade hon: »Folket säger
det skall vara bra; jag förstår mig inte derpä».
— Vi hörde på gummans tal att hon hvarken
var bildad eller musikalisk. Också säga de i
Wien att vi ha att tacka Ilavdns mindre
lyckliga och barnlösa giftermål för det han
komponerat så mycket. Haydn kom, och frun trippade
af med sina hundar och kattor. Gubben var
mycket fryntlig, bad oss komma upp på hans
studerkammare, samtalade liinge om musiken och
i synnerhet i Sverige och fragade sluteligen om
hans sinfonier der spelades. Min far svarade
jakande och tillade att de voro mycket omtyckta.
Haydn ville då veta huru fort hans så kallade
Menuetter togos. Min far sjöng en af dem i
det tempo som de togos i Stockholm. Han sade
att det aldrig varit hans mening att de skulle
tagas så fort, ty contrabasarne skulle ej kunna
komma ut med ett dylikt tempo, om ej dessa
herrar voro i Sverige virtuoser af första rangen.
Min far försäkrade att detta ingalunda var
fallet.» Då skämmer man bort mina menuetter som
jag tror mig, i den stylen, vara uppfinnare utaf,
svarade Haydn, ty dessa menuetter äro ett
mellanting emellan dans-menuetter och prestos.»
Sjelf lät B. sedan höra sig med
mycket bifall på en soaré hos grefve Fries,
hvarest voro samlade bl. a. hertigen af
Södermanland (sedan Karl XIII) och
artister sådana som Haydn, Beethoven,
Weigl, Siissmayer, Wranitsky, Vanhall,
Kozelucli, Gyrowetz, Salieri m. (1. I Wien
komponerade B. tre stråkqvartetter och
en symfoni; de förra försöktes på det
sätt, alt B. och hans far spelade
violinerna och Salieri och Gartelieri sjöngo
alt och bas.
Vid återkomsten till Stockholm 1800
begärde B:s far ny permission, och då
denna vägrades, tog han afsked och
bosatte sig sedermera — efter ett besök i
Köbenhavn 1801, der striden mellan
danskar och engelsmän den 2 april åsågs
från ett torn och der B. tog lektioner i
komposition för sångmästaren Zink —
uti Petersburg, hvarest B. från sitt 16:de
år till det 20:de var i pension hos en
reformert prest Gollins, hvarefter han blef
solist i kejserl. kapellet såsom
efterträdare åt Rode, för hvilken han
dessförinnan tagit undervisning i violinspel.
Samtidigt fullkomnade han sig i kontrapunkt
och harmonilära under Neukomm, och
1811 komponerade han L’héroine de
Vamour filial, operett i tre akter, hvilken
uppfördes i Eremitaget inför hofvet och
var grundad på en då nyligen timad
händelse, nämligen att en flicka kommit
ensam till fots från Sibirien till
Petersburg för att bedja om nåd för sin
exile-rade fader. Då B. en gäng ådömdes
arrest för ett försentkommande, blef han
förnärmad och tog afsked 1812 samt
anlände följande året till Stockholm efter
en ytterst äfventyrlig förd, hvarunder han
och hans reskamrat Ferdinand Ries en
stormig vinternatt höllo på att förgås
bland isarne pä Ålands haf. 1 Stockholm
gåfvo båda tillsammans två konserter på
Riddarhuset, ’dervid de med stort bifall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
