Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
spelade en fantasi öfver svenska folkvisor,
som de börjat komponera under det de
lågo på Eckerö, der en omvänd tunna
tjenade dem till bord. Till en ny
konsert på Riddarhuset komponerade B. en
hymn öfver den nyligen vunna segern
vid Leipzig, hvarefter han ämnade
be-gifva sig till England, men träffades i
Göteborg af en kallelse till primo violinist
i hofkapellet i Stockholm 1814.
Följande år blef han konsertmästare,* och
1817 blef han ledamot af akademien**
samt gifte sig med Mathilda Charlotta
Cohn, som sedermera blef första
hofsån-gerska och ensam undervisade i sång
deras trenne döttrar. Vid du Puys död
tillförordnades B. att bestrida
kapellmästareplatsen, och 1823 fick han k.
full-magt på densamma. Efter en svår
nerv-feher fick han af teaterchefen Lagerbjelke
anbud att få bo i sjelfva operahuset.
Knapt hade han hunnit inflytta dit, så
inträffade den s. k. Arsenalens brand, en
tilldragelse som af B. berättas sålunda:
Min hustru och jag hade farit till
harmoniska sällskapet, som då hade sina
sammankomster ä söder vid St. Paulsgatan och der det var
generalrepetition. Mina fyra barn jemte tvenne
jungfrur hade blifvit hemma. Det var Drukligt
i harmoniska sällska|)et att flere åhörare infunno
sig vid generalre|K’titionerne. Bäst som jag stod
och förde an en Haydns sinfonic så hlef det ett
sorl i salen. Jag, som ej tyckte om att man
på detta sätt störde musiken, klapi>ade med
pinnen på notstiillaren och bad om tystnad; men
då alla vände sig åt fönstren såg äfven jag dit
och varsnade ett starkt rödt sken på himmelen.
Vid efterfrågan livar elden var lös, svarades det:
på Norr. Repetitionen upphörde genast, och jag
jemte en god vän gäfvo oss straxt utaf. Vår vagn,
som var först sednare liestäld, var ännu ej kommen;
men kammarherrn Schinekels fru, som hade
lie-stiilt sin tidigare emedan hon skulle på en souper,
hade den artigheten att erbjuda min hustru en
plats i den. Jag och min vän hade, som nämndt
är, begifvit oss af förut; men när vi kommo till
Södermalmstorgs-vakten, sade man oss att elden
var lös i operahuset. Man kan således tänka
sig vår förskräckelse. Vi spningo hela vägen
så att smutsen stänkte oss öfver öronen, tagandes
vägen åt Vesterlånggatan. Det var ett herrans
väder. Regn och snöglopp. När vi ändteligen
lmnno fram till Mynttorget iingo vi se att det
ej var operan utan den s. k. dramatiskan som
brann, likvisst nära nog för att kunna bli farligt
för oss. När jag kom hem stodo presidenten
Westerstrand och kanslirådet Bohm i porten.
De hade varit på cour hos drottningen och
der-ifrån sett elden utbryta samt genast skyndat till
oss, då de visste att jag och min hustru ej voro
hemma. De bådo mig vara lugn, försäkrade att
de tagit alla mått och steg för att ingen
obehörig fick slippa in och låtit flytta barnen in till
de rnm som lågo åt Arsenalsgatan. Straxt
derefter kom äfven min hustru hem jemte flere
andra vänner som erbjödo sin hjelp, i fall den
skulle bli af nöden. Jag bad vännerna stiga in
då i detsamma H. K. Ii. kronprinsen kom
ridande, stadnade och sade till mig: »att om det
närmaste tornet skulle ramla på
deeorationsbo-dame som stodo utmed operahuset, så vore detta
förloradt.» Han ansåg derföre att det vore bäst
flytta mina saker derifran; men som jag bodde
pa nedra botten och dessutom hade mycken hjelp,
så ville jag dröja i det längsta. Mina vänner
voro qvar halfva natten, och min hustru dukade
upp hvad huset förmådde. Ändteligen kl.
inemot 3 ramlade det närmaste tornet, men
lyckligtvis åt andra sidan, och således var operahuset
numera utan fara. Mina vänner afliigsnndc sig,
och jag var rätt nijjd att ej behöft flytta ut mina
saker. Deremot såg mina rum förskräckliga ut,
* 1816 enl. Dahlgren.
** 1818 enl. Grönhamn.
ty jag hade gifvit tillstånd att kasta in en mängd
l>ergade saker, nemligen: musikalier,
instrumenter, notställare, lampor m. fl. Det fordrades flere
dagar för att få rummen rena igen. — Så
slutades denna förfärliga eldsvåda! — En stor förlust
i decorationer, kostymer, bibliotek m. m. fick
theatem vidkännas!!
Sommaren 1830 fick B. medfölja
kronprinsen på en resa till Petersburg,
der han åsåg en remonte, en trupprevy,
en kadettexercis m. fl. festligheter till ära
för kronprinsen, som var så belåten att
han yttrade till B.: »Jag måste medge
att jag blifvit mycket väl mottagen här.
Kejsaren öfverraskade mig hemma dagen
efter min ankomst, innan jag hann
af-lägga mitt besök hos honom.» B:s
skildring af återresan öfver Östersjön är så
rolig, att den här må anföras:
De första dagania gick vår resa temligen bra,
ehuru vi hade teständig motvind och derföre
färdades ganska långsamt. 1 lans Kongl. Höghet var
mycket munter och berättade åtskilligt som
tilldragit sig under hans vistande i Petersburg och i
sam-manvaro med den kejserliga familjen; men femte
dagen uppstod en storm sådan man, efter fleres
utsago, sällan upplefvat på Östersjön. Den varade
i 60 timmar, och Hans Höghet, flere officerare,
läkrame och halfva liesättningen voro sjuka. Jag
stod mig tappert, till fleres förundran. Jag
måste nu förtälja nagra händelser som tilldrogo sig
under dessa timmar. Midt i natten kom
sekon-den med några officerare inrusande i salongen
bredvid hvilken ofiicerarne och jag hade vära
hyttor och ropade: roret står, roret står! De
sprungo in i det s. k. arkliet för att undersöka
om något var sönder. Vi förskräcktes alla och
stego genast upp för att få veta huru det
förhöll sig, ty i en sådan storm var det mycket
farligt att fartyget ej ville lyda roder. Vi fingo
då veta, att igenom försummelse de fyra man,
som skulle demere hjelpa till att draga rodret,
drogo åt motsatta sidan emot dem som styrde
ofvan däck. Man bör veta att denna fregatt
var af gamla konstruktionen och att det i svårt
väder behöfdes 8 man (Ör att föra styret. Vi
blefvo således lugnade, och jag, som tyckte att
det ej lönade mödan att liigga sig igen efter ett
sä obehagligt uppvaknande, förfogade mig till
batteriet och satte mig vid ingången till
kronprinsens matsal. En post stod utanför dörren,
och en lampa brann der bredvid. Knappt hade
jag suttit der en stund, så kom öfverste Pevron,
blek som ett lik och förstörd ut frän grefve
Brahes hytt (ty alla prinsens herrar hade sina
hyttor på batteriet, byggda för tillfället öfver
kanonerna) och sade: »Excellencen är sjuk och önskar
lifmedikus Thelning in till sig, men jag orkar
ej ga efter Thelning, ty jag mår sjelf illa.» Jag
svarade: så orkar jag och åtager mig att föra
honom in till excellencen. Jag bogserade mig
da in till Thelning och fann honom liggande
i sängen och äfven sjösjuk. Jag hjelpte honom
upp, gaf honom nattrock och tofflor; men när
han skulle taga sina droppflaskor, raglade den
tjocke mannen omkull och föll öfver kanonen.
Det var både ynkligt och löjligt att se huru
sjösjukan äfven hos honom tog ut sin rätt. När
han kommit sig något före bogserade jag honom
in till grefve Brahe, der jag lemnade honom, och
satte mig åter på min förra plats. Strax
derefter hördes ett fasligt buller från prinsens
matsal. Då jag hörde någon skrika: »Aj, aj! jag
är ihjälslagen», öppnade jag dörren och fick se
vid lampans sken ett kullslaget större bord och
prinsens kammartjenare inunder. Prinsen hade
nämligen sin sängkammare i aktern, men låtit
flytta sig, för den starka sjögångens skull, till
matsalen, der han låg bakom en skärm och
kammartjenaren framför bredvid matbordet, som
i sjögången fallit på honom. Prinsen frågade
hvem och livad det var, och då jag sade att det
var jag och berättade förhållandet, skrattade han
och frågade om jag varit rädd i natt. Pä mitt
jakande svar, medgaf han att det ej hade varit
att narras med om rodret gått sönder, och att
han, vid underrättelsen derom, befallt sin själ i
Guds hand. Då han frågade hvad klockan var
och jag svarade: närmare fyra, sade han: »Gud
ske lof det blir snart dager och vi hafva
öf-verstått denna obehagliga natt.» Äntligen
da-gades det, och stormen lade sig. En officer, som
var på utkik i mastkorgen, ropade, att man kunde
se svenska landet, och efter några timmar inlöpte
vi i Sandhamn. Vi kommo således in på ett
annat ställe än det vi gingo ut ifrån. Chefen,
baron Gyllengranat, hade haft den försigtigheten
att vid utresan taga lotsar både från Dalarön
och Sandhamn med sig. Ännu några små
äf-ventyr vill jag omnämna som passerade under
stormen. Kronprinsen, som var sjösjuk, hade
i en mellanstund, då han kände sig bättre,
kommit upp på däck och begärde ett glas vin
och litet bröd. Då liofmästam kom med det
begärda blåste både glas och brödbitame i sjön.
och prinsen blef utan. Skeppspresten, en stor
och korpulent man, hade ingen hytt, utan skulle
ligga i en hängmatta i vår salong. Dä han
aldrig legat på sådant sätt, så hände det att han
klef upp på ena sidan och föll ner ifrån den
andra. Det var rätt löjligt att se den tjocka
massan rulla omkring pä golfvet. — Pä utresan,
der alla mådde väl, föll det prinsen in att
sjunga qvartetter. Prinsen sjelf första tenoren,
öfverste Pevron andra, jag första basen, men vi
hade ingen som kunde sjunga andra basen.
Prinsen projionerade då att jag skulle försöka
instudera med presten andra basstämman. Vi
hade vid gudstjensten hört att han hade en
vacker röst. Jag försökte således med honom, men
som han hvarken kunde noter eller hade godt
öra så var detta en svår uppgift. Efter mycket
besvär kunde han så temligen, efter gehör, sin
stämma, men när han skulle försöka den
tillsammans med oss, sjöng han allt hvad rasande
var. Vi måste alltså afstå från nöjet att sjunga
qvartetter och reducera oss till trior; jag sjöng
basstämman. — När vi nalkades Sandhamn, som
består mest, som man vet, utaf nakna klippor,
kom kronprinsen på däck, vände sig till mig,
jiekade på klipporna och reciterade Göthes
te-kanta vers: »Kennst Du das Land wo die
Citronen bluhn?» Straxt vid Sandhamn kom
baron Flemming, som med sin spejjakt uppsökt
oss, ombord, och vi fingo då höra Carl X:s i
Frankrike afsättning och Ludvig Filips
uppstigande på tronen, en nyhet, som vi ej visste,
när vi reste från Petersburg, ty vi hade varit 8
dagar på sjön. På detta sätt slutade denna
högst intressanta, men pä återvägen obehagliga
resa. (Forts.)
Från in- och utlandet.
Rättegång om eganderätt till nmsikarbete.
I dessa dagar har slutlig dom fallit i ett mål
mellan musikhandlarne och förläggame Durand,
Schcenewerk & komp. och Durdilly & komp. i
Paris. Den sistnämnda firman hade nämligen
frän Tyskland reqvirerat och i Paris sålt ett
arrangement för piano (utgifvet af André i
Of-fenbach a/M.) af en romans »Si vous n’avez ricn
å me dire», komp. af baronessan Rotlischild, till
hvilken Durand, Schcenewerk & komp. eger
förlagsrätt. Hrr Durdilly & komp. hafva härför
ådömts i böter 500 fres, i ersättning till Durand,
Schoenewerk & komp. 300 fres och i
annonskostnad för domens kungörande i tidningar 800
fres, således i summa 1,600 fres, samt dessutom
att betala alla rättegångskostnader. Af detta
synes hur strängt straff den franska Ligen udömer
vid brott mot den literära eganderätten; som ett
exempel må nämnas, att ej ens afskrifter af
musikstycken fa tagas. Vi begagna tillfället att
framhålla, att utländska upplagor af svenska
kompositioner, som iiro utgifna härstädes, ej
häller få i Sverige försäljas, ty enligt vår lag
be-strafläs äfven detta lika med eftertryck.
(Se. Bokh.-T.)
Olefine Moe orh Anna Strandberg
konsertera för närvarande i Danmark. Ur danska
tidningars redogörelser för deras uppträdande på
Klampenborg meddela vi Berlingske Tiden-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
