Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mig — eller rättare sagdt, jag har
alltid varit likgiltig för dessa utmärktheter
på scenen som alltid äro sig sjelfva och
mest pråla med sina egna röstresurser
och sitt eget tanklösa sätt att sjunga
vackra saker.
Men — jag försäkrar dig att Patti
förtjenar sin samtids beundran. Hennes
koloratur är idel natur. Hennes konst
är natur, ädel, verklig natur. Och utan
naturen erkänner jag, som du vet, intet
skönt. Patti har liksom sagans Minerva
kommit fullrustad och fullkomlig till
verl-den. Hon är som Hanslick säger,
»personifikationen (»Verkörperung») af den
fullkomligaste musikaliska organisation».
»Hon sjunger», säger han vidare,
»alltid klockrent, alltid i takt, alltid skönt;
hon respekterar komponistens minsta not;
hon tremulerar aldrig, affekterar aldrig
och är den enda som intill våra dagar
bevarat den gamla italienska skolans
förmåga att sjunga utan att skrika och
att hviska utan att tonens skönhet går
förlorad.»
Ja, hon är väl ett sångens
söndagsbarn, men en sådan söndag återkommer
kanhända endast en gång hvarje sekel.
Hon sjöng — och sjöng så att jag
kände lusten att spänna mig för hennes
triumfvagn — hennes, den gamla
fyratio-åringens. Hon sjöng som ingen annan,
och hon spelade ej, nej hon var
Ro-sina. Så skälmsk, så liffull, så retande,
så tjusande, så ung har jag ännu aldrig
sett någon på scenen, och då hon med
sin underbara röst kastar fram kaskader
af perlande skalor och friska drillar
tycktes hon mig vara en verklig liten demon
i qvinlig gestalt.
Då jag steg upp träffade jag åter
på mina landsmän. En af dem rynkade
dervid litet medlidsamt på näsan och
skakade missbelåtet på hufvudet. »Det
var klent i qväll», menade han; »Patti
gör sina skalor glissando, hoppar öfver
noter och sjunger ju jemt för lågt 1 Den
der Cotogni är dålig. Tenoren må man
inte tala om; nej tacka vill jag i
hemmet: der göra vi saken långt bättre.»
21 Juni.
Med »Barberaren» ännu i färskt minne
besökte jag det i London gasterande
Wagneroperasällskapet som i Drury Lane
Theatern gifver sina föreställningar. Man
gaf »Tristan und Isolde». I sistnämnda
parti uppträdde den i Tyskland som så
utmärkt ansedda dramatiskt-lyriska artisten
fru Rose Hasselbeck-Sucher och i
Tristans parti den berömde tyske tenoren
Winkelmann. Då jag i »Allgemeine
Deutsche Musikzeitung» (Hans v. Biilows
tidning, som den kallas) läste om »der
enorme Erfolg» som just detta stycke
haft i London, så var det för mig i
dubbelt afseende intressant att nu få
be-vitna det, och det var derför med rätt
spända förväntningar jag emotsåg
aftonens representation.
Hvad som i början på det högsta
intresserade mig var uppställningen af
orchestern. Scenen saknar ramp, och
basarne stå med ryggen åt scenen
framför kapellmästaren som har sin plats i
midten af de sina. Violinerna har han
bakom sig närmast salongen, till höger
bleckinstrumenten och till venster
trä-»belätena». Det är ett praktiskt och i
min tanke ytterst fördelaktigt
arrangement, om nånsin nödvändigt i all
Wag-ner-musik. Kapellmästaren herr Hans
Richter sköter sin sak alldeles utmärkt,
likasom hela hans kapell lärer stå högt
i rang och räknas som en af de
förnämsta af alla dessa präktiga
Wagner-orchestrar som så småningom uppstått
här och der omkring den gamle mästarn.
Nåväl, och operan? Min vän, jag
ämnar verkligen vara uppriktig! Låt mig
då till en början säga att jag finner
musiken ganska vacker, ja på sina
ställen af stor och imponerande skönhet
och näst »Lohengrin» det som mest
slagit an på mig i Wagnerfacket. —
Men texten! Ja texten? Jag kom att
tänka på franska komedien, som ofta
med skäl klandras. Men i franska
komedien framställes brottet ännu såsom
något dåligt, och tendenserna der äro ofta
varnande, medan här brottet framställes
såsom något ljufligt, retande och
efter-sträfvansvärdt. Eller — måhända äro
äktenskapsbrott tillåtna och berättigade
i sagan, i Wagners orent fantastiska
operasagor ?
Utförandet var i första akten
alldeles märkvärdigt nybörjaraktigt. »Fru
Sucher-Isolde skulle ännu lära sig gå
och stå», anmärkte några af mina
engelska grannar, och han hade ej orätt.
Publiken var ytterst kall, så kall att jag
till och med kunde kalla det ett fiasko.
Och det var ej Wagners fel, utan hans
artisters. Isoldes röst stod i intet
rimligt förhållande till hennes oformliga röda
peruk, och de öfrigas sätt att sjunga
var ofantligt underlägset orchesterns
förträffliga utförande af de harmoniska och
instrumentala skönheter hvarpå detta verk
är så rikt.
Något som ofantligt roade
engelsmännen bredvid mig var den mer än
underhaltiga mis-en-scenen. Tänk dig till
exempel denna ohyggliga Fräulein Brandt
som på sitt omotiveradt fula och råa
sätt gormar ut sina recitativer med en
alt som i sanning bör kallas skrällande,
hur hon i första akten sjelf drar åt
sidan ett skynke, som för åskådarns ögon
blottar en tablå som intet
sällskapsspektakel hos oss kunde göra sämre; tänk
dig, säger jag, hur i denna tablå en hop
riddare och sjömän under nära en half
timmes tid stå favitska och se dumma
ut, medan de plötsligt vid ett gifvet
tecken af kapellmästaren rusa fram och
alldeles likformigt anfäkta sig med
ar-marne. Du finner för väl huru de af
von Biilow omtalade Meiningarnes
re-formsträfvanden äro af nöden påkallade,
om nemligen denna regie är
representant för den bättre tyska operan.
Herr Winkelmann, som hade sig
an-förtrodt Tristans svåra parti, och den der
jag hört bedömas såsom en af Tysk-
lands förnämsta Wagnersångare, föreföll
mig alls icke så »underbar» som man
föregifvit. Hans röst lät oskolad och
af oskön timbre, likasom hans ansigte
såg banalt och riktigt öltyskt ut. Hur
svårt hade han icke, han och den lilla
kysstäcka Isolde, att uppfylla sångens
fordringsfulla pauser under den
betydelsefulla musiken. Der, just på sådana
ställen, höfvas förstånd, mimik och hvad
man eljest kallar» musikaliskt sentiment»,
och det skall, kännas af framställarn
hvad Wagner menar.
Nästan komisk fann jag den
trötthet och likgiltighet som afspeglade sig
i båda de älskandes ansigten under den
paus som musiken föreskrifver efter
tömmandet af kärleksdrycken . . . man
riktigt såg att det var en vanlig
teaterdryck af dåligt rödvin och alls ingen
elixir d’amour. Och det var deremot
glädjande att se hur oberörd den lilla
frun var af de upprörande känslor
ro-len föreskrifver henne: hennes runda
anlete log, och en viss putslustig realism
uppenbarade sig nu och då, till och
med i de mest tragiska ögonblick i
hennes oberäkneliga och barnsliga spel.
I andra akten Fräulein Brandts och
Isoldes stora duett och så Tristan och
Isoldes kärleksduo med skrik och de
löjligaste faqoner till den verkligt
präg-tiga musiken. Men så kom en prägtig
scen, då kungen (Gura) gjorde sitt
inträde. Det är en ståtlig aktör, en god
artist, en öfverväldigande vacker stämma
och ett utmärkt sätt att sjunga. Han
är den enda af alla som med sin lilla
rol är »å la hauteur de 1’oeuvre».
Och så ändtligen tredje akten. Som
man vet af gammalt, dödas Tristan af
Melot (hr Wolf) och faller i armarne på
Kurvenal, här spelad af en doktor vid
namn Kraus, egare till en stark bas,
som han olyckligtvis aldrig lärt sig att
behandla på ett för åhörare något så
när nöjsamt sätt. Vår doktor sitter nu
och ser olycklig ut vid Tristans lik, ej
så mycket af sorg, som icke mer derför
att han icke vet hvad han skall göra af
sig under det långa oboesolot. Hans
alltför synliga obehag skulle ängslat mig
om jag ej hade skäl att glädja mig åt
Tristan-Winkelmanns död; jag skulle
åtminstone slippa höra hans skrik.
Publiken fnissar åt herr doktorn och
oboesolot. Men — se, bedrog jag mig icke
i min glädje öfver Winkelmann! Liket
lefver och skriker ännu i långa banor.
Men han dör en gång till; det är en
lång dödsscen, lång och pinsam. Och
just då man tror att det är riktigt slut
reser han sig ännu en gång. Det var
en tusan att vara seg och att göra
väsen till på köpet. Isolde kommer in,
och då blir han »wirklich todt» som
niossjö Kasper säger. Men ända in i
döden skickar han frågande, osäkra
blickar till kapellmästaren. Det är ljuf
musik, hvarunder Isolde dör, hvarför vet
jag inte; hon ser verkligen ut att ha en
så präktig konstitution. Men nej, ännu
en gång vaknar äfven hon och skriker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
