Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till allt hvad tygena hålla —
naturligtvis för kungen.
Scenerna äro — allvarsamt taladt —
alldeles för långa. Man förmår ej hålla
uppmärksamheten fängslad. Det är ett
evigt enahanda. Måste man lära sig
kontrapunkt för att förstå denna musik,
så får det vara så länge.
Och härmed punkt. Förlåt att jag
varit lång och litet smått öfverdrifven!
Ser du, min vän, jag är dertill
inspirerad af »Tristan und Isolde» såsom den
ges på Covent Garden af desse artister.
Det är allt sammans kanske ytterst en
följd af min okunnighet i dubbla
kontrapunkten. Din enkle A.
–––––-
Teaterminnen.
Olof Strandberg.
TJ^vå dagar efter det S. lyftat
respen-ningar hos prof. Bring, satt han
på reskärran, och väl 30 å 40 af hans
vänner följde honom i hvarjehanda
två-och fyrhjuliga åkdon till Hurfva
gäst-gifvaregård, der vid fylda pokaler
önskades honom lycklig resa och all
framgång på teaterbanan.
Hvad framgången beträffar, så var
det i början som det kunde med den
saken. Vid en profsjungning hade
hof-sångaren Berg yttrat sig mindre
fördelaktigt om S., och det var nära att han
blifvit kasserad, men krigsrådet Forsberg
(d. v. teaterchefen) trädde i det
afgö-rande ögonblicket emellan till förmån
för S., hans debut blef beslutad, den
utföll lyckligt och med detsamma var
lians engagement afgjordt.
Emellertid tycktes på S.’ bref till
bekanta i Lund, att han icke fann sig
lycklig i sin nva ställning. Der fans
ett stort parti emot honom, han kände
sig omisskännligen nedslagen, insjuknade
i nervfeber, hvars följder hotade att bli
farliga för hans röst, dock var detta
öfvergående, och efter tillfrisknandet
kunde han åter egna sig åt sin nya
verksamhet.
Hvad som hufvudsakligen låg emot
honom, var, att hans musikaliska
underbyggnad var så ytterst ytlig. Hade han
icke varit så kraftigt understödd af sin
musikaliska instinkt, som han var, så
hade han dukat under, men den höll
honom oppe, och så gick han segerrikt
genom alla svårigheter.
Af naturen mycket vänsäll, formerade
han snart omkring sig en stor krets af
vänner, hvilket kom honom till godo,
då han hade sina benefice-spektakler,
hvilka alltid gåfvos för utsåldt hus och
med betydliga öfverbetalningar.
Till dessa sina hedersaftnar var S.
för det mesta lycklig i valet af pjeser.
Så hade han en gång till förpjes valt
Henr. Hertz’ »Kung Renés dotter». Då
till följd af något misstag i en nekrolog*
* Detta misstag var gemensamt för atla både
nekrologer och tidigare biografier. Kr.t.
öfver O. S. uppgifvits, att O.
Strandberg vore öfversättare af »Kung Renés
dotter», så anser jag mig böra upplysa,
huru med denna öfversättning tillgick.
S. kom nämligen till mig en dag och
sade, att han ämnade öfversätta
ofvan-nämnde dram, för att begagna den vid
sin nära förestående recett, med Aurore
Österberg i titelrolen, drog dock i
betänkande att sjelf lägga hand vid
öfver-sättningen och frågade mig, om jag
ville åtaga 111ig detta bestyr. Jag åtog
mig det, flyttade på några dagar till
S., som då bodde vid Lilla
Trädgårdsgatan hos cigarrfabrikör Labatt (fader
till sångaren) — vi voro uppe tidigt om
morgnarne och avbetade flitigt, hvarvid
S. skref rent, allt efter som jag dikterade,
och innan tredjedagens afton var »Kung
Renés dotter» färdig i svensk
öfversättning och inlemnades till kungl.
teaterdirektionen. Efter granskning af d. v.
chefen, exp-sekr. Schyberg, blef den
strax antagen, roler utskrefvos och
in-öfvades o. s. v.
Reservationsvis bör jag här göra en
anmärkning. Hr Schyberg hade
nämligen i manuskriptet gjort två å tre
ändringar, af hvilka jag erinrar mig en.
Jag hade nämligen bibehållit den danska
läsarten af hufvudpersonernas nanitv.
Jo-lanthe (utt. Schålant), men det hade
Sch., utan afseende på idiomet, förändrat
till det mindre välklingande Jolanta,
hvilket också bibehållits i den tryckta
öfversättningen. Man kan lätt föreställa
sig hvad en sådan förändring kan göra
för en rubbning i ett metriskt manuskript
(som bekant, är »Kung Renés dotter» på
vers).
Nu var emellertid manuskriptet till
»Kung Renés dotter» Strandbergs
egendom; han sålde det såsom förlagsartikel,
och deraf kommer förmodligen
villfarelsen att han också är öfversättare af
arbetet.
Ett visst anlag för literatur saknade
O. S. icke, var likväl alls icke
versifi-katör, hvilket redan är ett bevis, att
han icke kunde vara öfversättare till
»Kung Renés dotter». Såsom dilettant
sysselsatte han sig icke obetydligt med
literära företeelser, följde noga med
dagens händelser och var i politiken en
ifrig partigängare. Mig biträdde han
en gång vid redigerandet af en
teaterkalender, som utgafs till en jul af P.
A. Huldberg. Han skaffade nämligen
uppgift på hela teaterpersonalen, och
det var på hans förslag, som samtliga
sujetternas födelseår utsattes i kalendern
— en åtgärd, hvaröfver åtskilliga af de
feminina sujetterna skulle hafva tagit
illa vid sig.
S. umgicks icke mycket med
kamraterna inom »verket», nämligen
aktörspersonalen. Inom hofkapellet återigen
hade han flere intimare vänner, såsom
Randel, Thorell, Arnold, hvilken
sistnämnde var hans stamgäst om somrarnc
på Edholma vid Vaxholm. Till hans
vänantal hörde också en kand.
Lindfors och en e. o. kanslist Moberg.
S. lät ofta bjuda bort sig till större
middagar såsom sångare, nämligen
qvar-tettsångare, då qvartetten bestod af O.
Strandberg såsom första, ofvannämnde
Moberg såsom andra tenor, artisten
Bil-ling eller notarien Lalén såsom första
och kanslisten i kammarkollegium
Nordström (organist i katolska kyrkan) som
andra bas. De äro nu alla länge,
längesedan döda.
Strandbergs fader, komminister (tysk),
th. doktor, var ett godt hufvud och
mycket originell personlighet, kunde t.
ex. icke fördraga någon tidning med
undantag af Söndagsklädet, som han
ifrigt läste och hvars trogne prenumerant
han var. Fattade tycke för sin äldsta
sons svärmoder, fru Lindroth, med
hvilken han gifte sig, och blef hon på det
viset Olof Strandbergs på en gång
svärmoder och stjufmoder — säkerligen ett
icke ofta förekommande
slägtskapsför-hållande.
På de sista tjugu åren såg jag Olof
Strandberg blott två gånger; begge
gångerna i Hamburg, första gången då
han var med den sångarskara, som
reste till Paris för att låta höra sig för
kejsarinnan Eugenie, och andra gången
i juli för ett par år sedan, då han var
på hemväg efter en pariserresa. Han
hade då så förändrat sig, att jag vid hans
inträde i rummet icke strax kände igen
honom, hans hår var alldeles hvitt och
hans ögon utstående, hvartill kom en
icke obetydlig korpulens, så att jag blott
med en skakning på hufvudet kunde
besvara hans fråga: »känner du inte
igen mig?» Dock i det ögonblicket kom
hörseln synen till hjelp, rösten var sig
lik, och igenkänningen var gjord. Hans
hållning var rak och hans rörelser lifliga,
såsom vanligt* och då han omtalade,
att han ämnade sig till Norrtelje för att
kurera sig för gikt, hvaraf han brukade
plågas om vintrarne, föll det mig icke
in, att han kunde ha en allvarsammare
sjukdom i faggorna. Att dock så var,
fick jag sedan höra, och dödsnotisen
kom mig icke oväntad, helst de 66 åren
gjorde sitt till, men den vanliga etappen
följde skördemannen med lien den
gången icke, ty der bodde en ung själ i
en gammal kropp, och det brukar hålla
lifskraften uppe. J. AL R—n.
Scherzo.
Dä lord Kelly en afton promenerade med
den oförliknelige gambisten Abel utanför London
och de gingo förbi en tavern, der det var musik
och just en koncert af A 1x4 spelades, så ville
lorden gerna veta, hvem denna raska
tavern-virtnos var. »Hvem annan kan det viil vara»,
sade Abel, »iin den asalige Kain?»
–-❖––
Såsom exenqiel på synnerligen klok omsorg
anföres följande annons:
Till kollissions undvikande gör jag härmed
bekant, att jag sysselsätter mig med en ny
uppfinning. L. Hlåsinstnnnentmakare i /.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
