Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nu en gång alla dilettanter; och nu får
jag be er om öfverseende — vi skola till
musikrummet.» (Forts.)
Anton Rubinstein och »den
andliga operan».
^ andra bandet af ett af Joseph
Lewin-•5» sky utgifvet arbete: »Vor den
Cou-lissen», originaluppsatser af celebriteter
inom teater- och musikverlden (Berlin
A. Hofmann u. Comp.), har den
berömde pianovirtuosen och komponisten
lemnat en förklaring öfver den af
honom begagnade titeln »andlig opera», i
en artikel som vi här återgifva.
* *
*
Oratoriet är en konstart, mot
hvilken jag länge känt mig stämd till
protest; de bekanta mästerverken af detta
slag hafva alltid lemnat mig kall, ja
ofta helt missbelåten — icke vid deras
studerande utan vid åhörandet, utförandet
af de samma. Helheten i formen, såväl
den musikaliska som i synnerhet den
poetiska, har alltid tyckts mig stå i fullkomlig
motsägelse till ämnets höga dramatik. Att
se dessa storartade gestalter ur Gamla
och Nya Testamentet återgifvas af herrar
i svart frack och hvit halsduk med gula
handskar och ett nothäfte framför
ansigtet, — eller af damer i de modernaste,
ofta extravagantaste toaletter, detta har
alltid inverkat på mig så störande, att
jag aldrig haft någon verkligt ren och
oblandad njutning af sådana prestationer.
Ovilkorligen grep mig den tanken, den
känslan, att allt hvad jag hört af
»konsertoratorier» mycket högtidligare,
riktigare och sannare skulle kunna med
full aktion framställas på scenen i
kostymer och med dekorationer. Visserligen
måste i så fall texten förlora sin
berättande form och omarbetas till dramatisk
sådan, men detta arbete synes mig alls
icke erbjuda några svårigheter eller på
något sätt menligt inverka på den
musikaliska delen af saken.
Den invändningen, att det bibliska
ämnet för sin helighets skull ej är
lämpligt för scenen, kan jag ej gilla. En
sådan måste betraktas såsom
»fattigdomsbevis» mot teatern, en mot denna
uttalad missaktning, då ju teatern skall
tjena och motsvara de högsta
kulturändamål. I tafvelgallerierna, för att
anföra ett exempel, har jag sett sixtinska
madonnan ensam ha sin afskilda plats,
under det andra helgonbilder af våra
största mästare här och der träffas vid
sidan af Teniers krogstugor, utan att
den ena eller andra af dessa taflor lider
någonting deraf.
Behofvet att skåda heliga ämnen på
scenen har alltid varit ganska lifligt hos
folket, såsom man bland annat kan se
af medeltidens mysteriespel, och som än
i dag en hvar kan finna bevis på genom
att bevista passionsspelen i Oberammer-
gau, ehuru musiken der är mer än naiv.
Huru mäktigt måste ej då intrycket vara
af Bachs, Händeis, Mendelssohns och
andras verk! Jag vill blott såsotn
tillnärmelsevis antagligt exempel erinra om
den sköna, högtidliga stämning, man
försättes uti, då man i Berlins
konstakademi en viss tid på året får höra
domkörens a capellasång vid förevisandet af
de transparenta bilderna.
Då likväl den åsigten att det skulle
vara ett vanhelgande af ämnet, om det
öfverflyttades på scenen, ännu är så
allmän, att man måste fästa sig vid
densamma, så har jag riktat mina tankar
på skapandet af en särskild konstart,
som borde ha till sitt fält en för densamma
särskildt bygd teater. Denna konstart
borde i motsats till den verldsliga operan
kallas »andlig opera» och teatern kallas
»andlig teater» såsom motsättning till
»verldslig teater», med en
konstnärs-och körpersonal, särskildt bildad för
ändamålet, samt med särskilda
förhåll-ningsregler för publiken; — den skulle
likasom utgöra en »konstens kyrka».
Man skulle göra sig en alldeles
falsk föreställning, om man häruti ville
se mig ha valt ett medel att gynna och
befordra kyrkliga intressen och
ändamål, — för mig gäller endast och
allenast konstfrågan, hvilken i detta fall
synes mig hög och skön nog att vara
värd förverkligande, utan afseende på
andra intressen eller frågor af hvad slag
som helst. Väl inser jag de svårigheter,
som äro förbundna med ett sådant
problem, men oöfvervinneliga synas de mig
dock ej.
Således i) beträffande de
penninge-medel saken kräfver, behöfver man
knappast sätta i fråga att ju de skola
erhållas, då i betraktande af det absolut
nya i företaget stora summor med
säkerhet komma att inflyta.
2) erbjuder ej heller frågan om
konstnärer några svårigheter. Solister
som uteslutande vända sig till denna
genre är ingen brist på, ty ett stort
antal konsertsångare och sångerskor —
det gifves en hel mängd sådana ganska
dugliga, som ej finna sysselsättning —
skulle söka sin räddning i denna
andliga teater. Äfvenledes skulle icke så
få utbilda sig specielt för denna genre
såsom öfverensstämmande med deras
individualitet.
3) Sceniska svårigheter kunna med
de jättelika framsteg, som maskiner och
dekorativa anstalter gjort och dagligen
göra, knappast böra tagas i betraktande.
Emellertid måste arkitekten,
maskinmästaren och dekoratören lämpa teatern
efter denna särskilda genre. Hur detta
bör ske, kan jag såsom icke fackman
här ej närmare utveckla, men en
väsentlig förändring i fråga om teaterbyggnad,
orkester och åskådareplatser
föresväf-var mig såsom nödvändig. Beträffande
sjelfva scenen måste man tänka på, att
en tredelning af skådeplatsen (Himmel,
jord och underjord) ofta nog torde
komma i fråga.
4) Svårigheten för kören att
utantill lära sig sjunga polyfona saker (t. ex.
fugor) är i och för sig ej ringa. Men
kören öfvervinner nu för tiden i våra
moderna operor svårigheter i musikaliskt
hänseende, som ej äro stort mindre
betydande (en högre aflöning än vid den
verldsliga teatern skulle underlätta saken);
också kan ju för de i vår tid allmänt
använda statisterna de sjungande
massornas agerande inskränkas till ett minimum
och derigenom den stora svårigheten att
sjunga i takt under agerandet
undan-rödjas.
Med möjliggörandet af dessa fyra
hufvudpunkter synes mig saken vara
tekniskt verkställbar. Sålunda sväfvar
mig för ögonen en teater, på hvilken
man i kronologisk ordning skall uppföra
de hufvudsakligaste momenten i Gamla
och Nya Testamentet, och på ett sätt,
som motsvarar de högsta
konstfordringar. Händelserna likasom
personligheterna i de båda Testamentena äro ju så
storslagna, sköna och poetiska, att deras
åskådliggörande genom framställning på
skådebanan med tillhjelp af konstens
alla medel ej skulle förfela att tillvinna
sig publikens (folkets) tycke och
tacksamhet och intressera skeptikern, ja till och
med afväpna de ortodoxe, hvilka
gemen-ligen sky teatern, hvilken de anse såsom
en nlieu de perditiom. — Om den hel.
Skrifts illustrerande i taflor ej är något
vanhelgande, hvarför skulle då den
dramatiska illustrationen vara det?
Om nu ett sådant företag skulle
blifva en verklighet — gälde det ock
endast våra klassikers mästerverk (med
ofvan antydda omarbetning), så hade
man redan häruti ett rikligt material för
lång tid. Det synes mig dock önskvärdt,
att vår tids komponister också
sysselsatte sig med denna konstart och
ytterligare riktade materialet. Emellertid
måste de ha klart för sig, att det icke
endast och allenast är ämnet, som
stämplar deras verk till »andlig opera», utan
att det väsentligen är den musikaliska
stilen (t. ex. en bredare form hos
musikstyckena, mera polyfoni, mera upphöjd
deklamation än i den verldsliga operan);
ja sjelfva ämnet måste behandlas efter
andra lagar än dem, som gälla för den
verldsliga operan, — det fordrar ej
ovil-korligt en mycket rik handling, utan
kan och bör större vigt läggas på
uttryckandet af stämningar, — en bild,
ett dramatiskt moment torde ofta nog
vara tillräckligt för en hel akt. En större
utsträckning af böner, klagan,
tacksägelser och jubel är här ett vilkor i motsats
till parallela former i den verldsliga
operan; ort, tid och handlingsenhet äro
ej här lag. Väckande af stämning, en
stämning, såsom jag vill kalla den af
andlig art, det är syftet och ändamålet.
Af redan befintliga operor med text
af bibliskt ämne torde »Josef» af Méhul
vara den enda passande för »den andliga
operan», alla andra icke, emedan det
musikaliska uttryckssättet hos dem är
för verldsligt och behandlingen af ämnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:28 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1882/0115.html
