Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
allt för mycket följer den verldsliga
operans lagar t. ex. genom intlickning af
kärleksscener, som icke finnas antydda
i den hel. Skrift. Sådana må dock ej
anses principielt höra uteslutas — de
må blott ej vara diktade, utan vara för
handen i sjelfva bibeltexten; så t. ex.
med Judith och Holofernes, Simson och
Delila, Höga Visan o. s. v. Äfven
balletten är tillåtlig, om ämnet så
medgif-ver, men får icke begagna moderna
balrytmer, såsom vals, polka och andra
dylika, utan hafva en orientalisk färg
och stil.
Repertoaren för den andliga teatern
kommer i följd af ämnets natur att
varda begränsad, men med afseende på
den musikaliska kompositionen
obegränsad, alldenstund här icke, såsom vid den
verldsliga teatern, ett redan en gång
komponeradt ämne sedermera har svårt
alt (äfven om det lyckas aldrig så väl)
ånyo sättas i musik. Tvärtom, här kunna
åtskilliga komponister bearbeta och
uppföra samma ämne utan fara att blifva
för det redan komponerade ämnets skull
afvisade af publiken. Icke ämnets nyhet
är det här som intresserar, utan
behandlingen af detsamma och det musikaliska
uttryck som gifvits det. Och sålunda
synes mig en andlig teaters bestånd vid
sidan af en verldslig kunna i hela den
kultiverade veriden, i hvarje större stad,
som förmår underhålla teatrar, varda
icke allenast en möjlighet, utan till och
med en nödvändighet; — oratorier stå
ju öfverallt på dagordningen. Dessa
be-höfva blott omflyttas från konsertsalen
till skådebanan, de skola ej vidare
berättas, utan i handling framställas.
Denna idé har sysselsatt mina tankar
mer än fem och tjugu år. Jag har gjort
åtskilliga försök till förverkligande af
densamma och talat för saken med flera
framstående och inflytelserika
personligheter.
Jag var — att icke tala om många
andra planer — af den meningen, att
den regerande fursten i ett litet tyskt
land skulle omfatta denna idé; man
finner ju ofta hos en sådan utpregladt
sinne för konsten och dess omvårdnad.
Storhertigen af Sachsen-Weimar menade
emellertid att utförandet af en sådan
plan endast, om öfver hufvud möjligt,
kunde ske i mycket stora städer. Jag
hade en annan gång Berlin i tankarne,
såsom ett centrum för civilisation och
konstlif. Dåvarande ministern von
Miih-ler — jag vände mig till honom emedan
allt »andligt» väl närmast angår
kultus-ministern — sade mig då, att min idé
endast kunde utföras vis å vis gamla
Testamentet, icke det Nya, och derjemte
måste saken grundas på privatföretag,
ty staten kunde ej befatta sig dermed.
Vidare menade jag att i England finna
en gynsam jordmån för mina
förhoppningar, då oratoriet derstädes omfattas
med större intresse än i sjelfva Tyskland.
Mr Stanley, »Dean of Westminster»,
gaf mig till svar, att han endast kunde
tänka sig denna idé förverkligad såsom
en sak för »folket», han funne den på
sin plats i »brädskjulet på marknaden!»
En tid försökte jag, för att
åtminstone få en början gjord, att endast
ställa mig på Gamla Testamentets grund
med uteslutande af det Nya och vände
mig så till de förnämsta af judiska
församlingen i Paris. Dessa ville gerna
gifva mig finansielt understöd, men
hyste farhågor beträffande publiken, som
kunde betrakta saken såsom ett från dem
utgående moraliskt initiativ. Ja, till och
med Amerika tänkte jag på och de
djerfva, företagsamma transatlantiska
im-pressarierna, som skulle af mina idéer
göra en jättespekulation, — der kunde
saken kanske haft framgång, men bristen
på konstnärer gjorde, alt den löftesrika
planen måste öfvergifvas. Till och med
en association af konstnärer ansåg jag
icke omöjlig, en förening af komponister
och utförande konstnärer, hvilka sjelfva
skulle leda företaget, materielt och
administrativt arbeta för detsamma, men
den stora svårigheten att vinna ett större
antal konstnärer för en ny idé inom den
musikaliska konsten har afskräckt mig
från detta försök.
Alltså har jag låtit »Det förlorade
paradiset», ett verk, som uppstod med
tanke på scenen, framträda såsom
oratorium, men har sedan, då jag aldrig
öfvergifvit min idé, ändrat det, gifvit det
dramatisk form och kallat det »andlig
opera» ; på samma sätt med
»Tornbyg-naden». Och då jag ännu ej förlorat
hoppet, att min plan förr eller senare
skall realiseras, så skrifver jag min »Kain
och Abel», »Moses», »Höga Visan» och
»Kristus» på samma sätt; — lika
mycket om dagen för den sceniska
framställningen kommer eller icke.
Aut. Rubinstein.
Scherzo.
En musikälskare. Den i större delen af
svenska landsortspressen synliga
korrespondensen »Hvad nytt från Stockholm?»
meddelar en liten näpen interiör från Hans von
Biiloics minnesvärda uppträdande här. Det
gör ingenting att historien »legat till sig».
Det var vid en af hans konserter å Stora
teatern. Under det hans första nummer
pågick förmärktes plötsligt en liflig rörelse å
de öfre raderna i salongen. Skulle en panik
möjligen ha utbrutit? Ahnej, så farligt var
det inte. Orsaken var följande:
Knapt hade den präktigi flygeln under
Biilows händer låtit höra sina toner, förrän
en liten objuden åhörare, af den härliga
musiken lockad, tittade fram i venstra
avant-scenens kuliss. Med synbarligt välbehag
lyssnade han till det tjusande spelet. De
små ögonen lyste af en obeskriflig fröjd,
ehuru orkesterns medverkan tycktes väcka
en viss farhåga. Nu spelade Biilow ensam.
Det verkade lugnande. Den lille
musikälskaren drogs med underbar makt till det
ställe, hvarifrån de sköna tonerna kommo.
Han beredde sig just att dristeliga förflytta
sig fram till flygeln för att njuta på nära
håll, då plötsligt orkestern inföll med väldigt
brak och öfverröstade pianot. Den lille
teaterhabituéen (ty så får man väl kalla
honom, då han sannolikt aldrig försummar
en föreställning) ilade besinningslöst tvärt
öfver scenen och gömde sig förskrämd
bakom någon kuliss.
Deraf sorlet i salongen. Fridstöraren var
nemligen en liten — råtta.
–-❖––
En dilettant, som under on koncert hade
åtagit sig pukorna, blef tillfrågad af direktören,
hvurfore han icke stämde om pukorna till nästa
stycke. »Jag skall transponera”, var svaret.
Konung Victor Amadeus svarade på
tillfrågan, hvårföre jesuiteme icke såsom andra
andlige ordensbröder sjöngo i körer: »Roflbglar
sjunga icke.»
Hvem anar väl att Odéou-teatern i Faris
har tjenat till vagga för operetten? Så är
det emellertid. Musiken blef der sedermera
värdigare representerad. Skådespelaren
Samson berättar i sina memoarer, att man också
på denna scen sjungit operor af Kossini,
öfversatta på franska af Castil Blaze, såsom
»Barberaren i Sevilla», »Den tjufaktiga
Skatan» etc., och yttrar sig sålunda:
»Odéon-teatern hade år 1822 till direktör
en viss Le Bernard, som i landsorten utfört
baritonpartierna i operor, pére-noblerolcrna
i komedier och, då så behöfdes, kungarolerna
i tragedierna. De rättigheter, som voro
be-viljnde Lc Bernard, tilläto honom att med
Odcons repertoar förena de komiska operor,
som blifvit allmän egendom, och de
främmande operor, som blifvit öfversatta på
franska. Teatern stängdes under någon tid
och till dess återöppnaude författade Seribe
en prolog kallad »De tre stilarne», som väckte
mycket bifall. Han hade tagit såsom
prof-bitar på de tre stilarne, åt hvilka teatern
skulle egna sig, outgifna scener ur tragedien,
komedien och operan. Scenen ur tragedien
var af 1’ichat, »Leonidas» författare, ur
komedien af Dupaty och ur operan af Seribe
och Boieldieu; det är just till denna scene
som Boieldieu komponerade arian »Hvad
lycklig lott har en soldat!» hvilken sedan
användes af honom i »Hvita frun». Den nya
kombinationen lockade publiken till Odéon,
och man gaf der då operor. Ett verk som
hade mycken framgång här var »Friskytten»
af Weber.
M:me Miolan Carvalho dyrkar ostsoppa.
Hvar har sin smak af naturen. Så ofta hon
spelade på Théåtre-Lyrique lät hon bära till
sig i sin loge en full skål med denna så
gouterade soppa från Café des Mousquetaires.
En afton, då hon uppträdde i en af
Frankrikes förnämsta provinsstäder, underrättade
hon sig om hvar hon kunde få denna sin
favoriträtt. Man visade henne på en liten
restaurant nära teatern. Hon begaf sig dit
och bestälde i egen person sin soppa.
Vid niotiden kallade restauratoren också
ganska riktigt på sin uppasserska och sade
till henne i det han satte en ofantlig
soppskål i händerna på henne:
»Gå nu och bär detta till Madame Miolan
Carvalho på scenen; befallning är gifven att
låta dig slippa fram . . . Du måtte väl känna
igen detta fruntimmer?»
— »Var lugn!»
Primadonnans soppa skulle ha förtjust Max
Buchon. Det var en rätt af kraftigaste slag,
samvetsgrant tillagad och behagligt doftande.
Uppasserskan bar den, som hade det varit
ett heligt sakrament. öfverallt gaf man
henne rum.
Uppkommen mellan kulisserna, fick hon
sigte på sångerskan, som var i begrepp att
börja finalen i första akten af »Lucie».
»Se så, nu är jag vid målet», tänkte hon.
Ravenswood och hans brud skulle just
stämma upp den passionerade strettan, då i
detsamma uppasserskan hastigt inträdde.
Hon nedsatte den väldiga skålen på
gräs-soffan midt emot springbrunnen, och i det
hon aftog locket och stack ned en slef i
ostsoppan, hvilken ångade som sjelfva
Vesu-vius, sade hon:
»När frun och herrn ha slutat, så står
soppan här!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
