Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSK MUSIKTIDNING. 123
tid skymde honom för hennes blick, sjönk hon ned och var död. Skilsmessan från hennes snälle, käre, vackre gosse hade kommit det hårdt pröfvade hjertat att brista. Okunnig härom, öfver hufvud
okunnig om allt och derför också
obekymrad om allt, trafvar vårt unge
riddareämne framåt, blir under vägen
tillfälligtvis upplyst om sitt namn och sin börd, och kommer så till Nantes, der konung Artus höll sitt lysande hof. Utanför staden träffar han en kämpe i röd
rustning, som ber honom medtaga en
utmaning till riddarne af runda bordet. Vid framkomsten träder han dristeliga inför kungen, helsar honom enfaldigt, men höfviskt, som hans moder lärt
honom, och andrager sitt ärende. Kung Artus, som tar saken från den
skämtsamma sidan, råder honom att tjäna sina sporrar i envig med den röde riddaren och det tycker Parcival vara en smal sak. Nu fans der vid hofvet en stolt och skön dam, som gjort det löftet, att icke le förr än hon sett den yppersta kämpe i verlden; vid åsynen af vår unge vän, som på sin eländiga krake drager ut till enviget, brister hon i skratt, och se! denna varsel svek icke. Den röde riddaren bemöter naturligtvis
Parcival med hån och vill alls icke inlåta sig i strid med honom, men slutligen rinner sinnet på pojken, han slungar sitt lilla kastspjut, som intränger mellan hjälmen och harnesket och den bålde kämpen måste bita i gräset. Parcival afkläder honom rustningen, får den med stort besvär spänd på sig sjelf, sätter sig upp på den fallnes häst och så bär det af till nya äfventyr. På sin färd kommer han till en
gammal riddare, som benäget meddelar den unge autodidakten teoretisk och praktisk undervisning i alla ridderliga idrotter och ger honom många goda råd, af hvilka ett — »fråga icke för mycket!» — skulle för honom blifva ödesdigert. Efter att hafva besegrat en otalig mängd riddare, dem han alla skickade till
konung Artus med färska hälsningar,
lyckades han liksom fadren att vinna en drottnings, den undersköna
Condnira-murs af Brobar hand, men liksom fadren drifs han snart af sin lust för äfventyr från hennes sida. — En afton rider han in i en borg, blir väl mottagen och införd i en sal, der han förutom
hundratals riddare och ädla jungfrur träffar på en sjuk konung, som, om man får tro Wolfram, måtte hafva framsläpat en föga afundsvärd tillvaro: »han kunde icke rida, han kunde icke gå — han kunde icke ligga, han kunde icke stå — ej sitta; han måste sig luta — och suckar och tårar gjuta.» Det är gralskonungen Amfortas. — Här torde vara rätta stället att redogöra för detta mytiska och mystiska begrepp. Då Lucifer med sina uppstudsiga
härskaror störtades till afgrunden föll ur hans krona en ädelsten, som efter att i årtusenden hafva sväfvat mellan himmel och jord slutligen kommit i
mcnnisko-hand och omformats till en skål, ur hvilken Frälsaren i den natt, då han
förrådd vardt, spisade påskalammet och i hvilken Joseph af Arimathia upphämtade det blod, som tlöt ur den korsfästes sår. Detta det heligaste af alla käril
återfinna vi på borgen Montsalvat i Spanien under benämningen Gral. (Namnet, som man velat härleda från det spanska sangre rcal — det verkliga blodet — kommer af grasale, ett ord ur
medeltidslatinet, som betyder skål.) Den
förvarades på sagde borg, som uppförts enkom för detta ändamål, och
uppvaktades af en skara ordensbröder,
Temp-leiserne, hvilkas statuter bland annat ålade dem att, med undantag af
konungen, lefva ogifta och att bispringa
oskyldigt förtryckta. Blef någon som en hjelpens ängel sänd till ett främmande land kunde han der gifta sig, dock fick icke spörjas hvem eller hvarifrån han var. Ingen kunde finna denna borg, som sökte den, ty Gral valde och kallade sjelf sina riddare genom en skrift i
eld-bokstäfver, som visade sig på dess rand. Åsynen af det heliga kärilet och
njutningen af de håfvor af allehanda slag, hvarmed det bespisade sina kämpar,
förlänade dessa en ständig ungdom; dess underkraft stärktes och förnyades hvarje år genom en från himlen kommande dufva, som deri nedlade en oblat. Nu hade Amfortas, drifven af trots och siniighet, inlåtit sig i en oloflig
kärlekshandel; straffet drabbade honom
genom en hednisk rivals förgiftade lans, som slog honom ett oläkligt, smärtsamt sår; dock fick han af Gral den
tröstande profetian, att en räddare skulle komma och ouppmanad fråga honom om orsaken till hans lidande, hvarvid såret genast skulle helas, men den okände riddaren blifva gralskonung i hans ställe. — Parcival blir vittne till huru
templei-serne bespisas af Gral, undret väcker hans förvåning, men ihågkommande
rådet att icke fråga för mycket, förblir han stum; han ser huru en bloddrypande lans kringbäres i salen, han hör de församlades veklagan, men han frågar icke. När han följande morgon vaknar, finner han borgen öde; han rider
tungsint sina färde, men knapt har han
kommit genom borgporten förrän denna med hiskligt brak slås igen och han hör en röst, som ropar: »ovärdige dåre,
hvar-före har du icke frågat? förbannad vare du, som förspilt din högsta lycka!» Från denna stund vek friden ur hans förr så barnsligt förtröstansfulla själ och han knotade mot Gud. Sagans djupa mening är tydligen, att han ännu icke var mogen för den högsta bland jordens kronor. Amfortas’ qval hade väckt hans förundran, icke hans medlidande. Han måste först under flere års irrfärder, drifven af en brinnande längtan att
återfinna Gral, i lifvets skola inhämta hvad han försummat, tillkämpa sig
ödmjukhetens sköna dygd, lära sig af eget
lidande att deltaga i andras, med ett ord, blifva en af menniskokärleken
genomvärmd memiiska. Som man lätt kan ana lyckas han till sist att hela
Amfortas, som befinnes vara Herzeleides bror, och blir gralskonung i dennes ställe; efter fem års skilsmässa återförenas han med sin trofast älskade Conduiramur; af hans båda tvillingssöner Loherangrin och Kardeiss utses den förre att efter honom bära gralskronan, den senare
bestiger tronen i hans världsliga rike. — Lohengrins sändning till Brabant vidrör Wolfram helt episodiskt, i hufvudsak öfverensstämmande med operatexten. — Bland bifigurer, som komma i omedelbar beröring med Parcival, är ännu att nämna Kundry, en vidunderligt stygg qvinna, budbärerska från Gral. II. Då jag för sex år sedan i Bayreuth, vid uppförandet af
Nibelungen-trilo-gien sammanträffade med Stockhausen, fälde han under ett förtroligt samspråk det något oväntade yttrandet: »vi tyskar äro ett folk utan smak.» Visserligen får en sådan dom i den franskt
uppfostrade mästersångarens mun icke
tillmätas alltför stor vigt, men någon
sanning ligger nog deri och den har ofta runnit mig i tankarna vid läsningen af Wagners senaste operadikt. Obestridligt är, att Wagner med konstförfaren hand utmönstrat det för hans ändamål
öfver-flödiga af det oändligt rika stoffet, att han, genom att ställa personager, som hos Wolfram äro hvarandra fullkomligt
främmande, i den intimaste konflikt, starkare sammansnört de dramatiska banden; men lika säkert är å andra sidan, att han ur egen fatabur indiktat en mängd drag och episoder, som stå i en högst
tvifvel-aktig enklang med den goda smakens lagar, icke minst derföre att de äro
absolut obegripliga. Under en kortfattad framställning af operans gång, fa vi
tillfälle att öfvertyga oss härom. Innan stycket börjar, har följande passerat. En stor och mäktig trollkarl Klingsor — hvilken hos Wolfram intet har att skaffa med hvarken Amfortas, Parsifal eller Kundry — har kommit till insigt om att hans trollkonst icke kan bereda honom den lycka, som
gralskronan skänker. Hans högsta diktan och traktan är derföre att till en början blifva upptagen i Templeisernas orden; men väl vetande att detta endast kan lyckas för den sedligt rene, och oförmögen att döda de sinliga lustarna inom sitt bröst, företager han på sig sjelf en operation å la Origenes. Detta, om jag så må säga, mekaniska kyskhetslöfte blir dock icke godkändt af gralskonungen
Amfortas, som med hån och förakt afvisar den infame snöpingen. Denne rufvar nu endast på hämnd och till den ändan
anlägger han i Montsalvats granskap en förtrollande lustgård och ett slott,
befol-kadt af en otalig mängd af de skönaste qvinnor, och som primadonna i detta kärlekens tempel engagerar han Ktmdry.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
